"Well, it's all about the tongue, isn't it?"

Fotbollsmatch Sverige - England den 15 november. 

En kommentar när ett av barnen hörde mig prata svenska. Och tydligen gör det svenska språket succé att man gärna trycket på repeat på google translates egen översättning till svenska bara för att det låter så kul. Tur att vi har ett sådant kul språk.

Dissar en halvtimme på steppbandet för att få sitta med en kopp kaffe vid datorn och skriva blogginlägg. Livet i London rullar på bra trots att jag glömmer bort att skriva om det. Engelskan rullar också på bra minsann, trots att vi i Sverige aldrig lär oss någon engelsk grammatik. Jag trodde jag var rätt hyfsad på det tills någon bad mig att berätta vilken "conditional phase" en mening var i, vilken tempusform jag skulle använda för att det skulle bli "hypotetiskt", och nånstans efter det lade jag ner pennan. Läraren är dock fantastisk, säger åt mig att inte bry mig om grammatiken och bara prata på. Att bara prata på går väl kanske inte som en dans, men den är ju bättre än gymnasiet, tack och lov.

Danslektionerna är nu över för denna termin men jag är så glad, så glad, att jag har tagit dem. Nästa år kör vi på igen och jag har verkligen insett hur mycket jag har saknat att få dansa igen. Det är så sanslöst mer än bara träning.

Det är mycket jag har insett att jag satt åt sidan de senaste två åren för att fokusera på annat. Framförallt mycket kreativa projekt. För några år sedan så kunde jag roa mig själv i timmar med att redigera bilder, göra powerpoint-presentationer med bilder och färger, komponera ihop låtar och redigera filmer bara för att det var kul. Jag slutade med det, tvärstopp, och jag har nog aldrig insett varför. Men oavsett så inspirerar London mig och jag är back on track med nya kreativa idéer.

Mycket som har hänt sen jag skrev sist. Bland annat en match mellan Sverig England som upplevdes på Wembley med 48 000 andra. Mäktigt att sjunga svenska nationalsången i ett vibrerande Wembley och se svenska landslaget anta planen. Och så var vi snyggt målade också. 

Imorgon är det första advent för alla oss svenskar och på måndag kommer Sophie. Ser starkt framemot att få egentid med storasyster. På onsdag kommer fyra till och resten av veckan kommer att spenderas turistiskt med sevärdheter, shopping och allmänt julmys. Ska bli helt underbart att få sin familj hit! Dock med stor saknad av Elisabeth som har en lite för lång resa hit från Sydney.

Nu ska jag göra mig iordning för en kväll i Kingston. Men först ska jag bjuda Julia på det fantastiska kallat "Eriks bearnaisesås", som jag faktiskt köper billigare här än i Sverige. 

Ibland är London för bra för att vara sant.

Att fånga en stjärna

 Jag minns hur du kisade mot solen, när bilen stod parkerad den där augustidagen när solen gjorde sitt sista försök att värma. Vi skämtade om det som varit, det som inte fick hända och skrattade medan höstvinden ständigt påminde om septembers stundande ingång. Jag såg i din blick hur du längtade. Efter det där nya som inte kunde bli annat än bra. En annan stad, där du fortfarande skulle charma. De skulle skratta, och du skulle le. För en framtid som stavades ljus. En 20-årsfest dagarna innan blev en avskedsfest och jag minns hur du njöt. Livet var på topp och du var på väg upp. Du tog dig an chanser som ingen annan, knöt dig an vardagslyxen och stoppade den i fickan. Du visste hur man njöt. Så som dina ögon log och jag förstod aldrig hur du gjorde. Och sen minns jag hur oktober blev ett faktum och din sjukdom ett faktum och jag hatade ordet faktum för det var så definitivt och hopplöst. Och jag minns hur du skämtade när jag träffade dig igen. Du skrattade och log och jag visste att det var du. Dina ögon log och vi trampade ihjäl alla faktum. Vi skrattade, för stunden och precis som förut. Du var ett faktum och jag beundrade dig.

Jag lovade att inte skriva en sorglig text. Du fick mig verkligen alltid att skratta. Och jag beundrar dig så, imponeras så och ska ta min chans att stoppa den där vardagslyxen i fickan. Jag vet inte hur du gjorde, Christoffer, men dina spår suddas aldrig ut. Ditt minne lever kvar. Jag kommer aldrig glömma den där dimmiga novemberdagen i nästan slutet på november. Idag den 21 november för tre hela år sedan. Jag minns hur du kisade mot solen när bilen stod parkerad där i augustisolen. Och jag vill fånga det ögonblicket, spara det i fickan när allt känns osäkert och trögt och fånga den där livsglädjen som du levde fullt ut. Inspireras och beundras och fastställa det enda faktum som känns rätt just nu. Att leva livet precis som du.

Konsten att vara framgångsrik

Jag vet att jag var tio. Och jag satt med mina systrar under ett träd i norra Skottland och berättade en story som jag kom på i samma stund. Vi satt i en ring, de lyssnade intensivt och jag älskade att få styra över hur det hela skulle gå. Låta fantasin få flyga fritt medan solen gick ner över Skottlands tjocka skogar. Och sedan minns jag hur jag blev tolv och hur jag grämde mig ett helt höstlov över ett engelskt glosprov. Excited som stavats utan c och ett första fel på de tidigare alla rätten.
Och nu när jag börjat kalla mig 22 så vet jag hur jag själv fungerar. Hur lätt det är att lägga ner energi på det som man aldrig älskade att göra, och hur lätt man skyfflar undan annat för att tiden inte räckte till. Men där någonstans bestämde jag mig för att inte behöva välja är också ett val. Ett uppehåll som blev en liten ort i västra London där det alltid regnar lite för mycket, där man kallar det mesta för tea, där man (förv)irrar runt mellan Starbucks och Nero och där man har skor på sig inomhus. Och när någon skakade på huvudet, påpekade att det inte var direkt framgångsrikt så slutade jag argumentera. Nickade för att slippa diskutera, och lät orden flyga förbi medan jag såg åt ett annat håll.
Men nu när jag vandrar i alldeles för varma skor, i ett land där jag känner mig hemma trots tusentals mil hemifrån, så kan jag inte hålla med. Att vara framgångsrik är enligt synonymlistans ordlista många sätt att vara rik. Och det skulle jag kanske inte skriva upp mig på. Men den sista betydelsen gör att jag nu kallar mig framgångsrik utan att varken prestera eller imponera, eller planera för det som komma ska. Och listan säger lycklig, vilket jag inte tror man kan vara ständigt. Men nånstans mellan en ny kaffe på Starbucks medan jag brer bagels, säljer sill eller skriver en till text om älgar så kan jag sätta ner foten och skriva under på det. Och sluta bry mig om det där andra, det som komma ska. Och tillåta mig själv att faktiskt vara framgångsrik. Idag. 

Tisdagstrött

Idag har jag varit så sanslöst trött. Fick till och med avboka ett skypesamtal för att jag behövde sova för att orka dagen. Då är man trött. Slasade mig upp tjugo i nio och 40 minuter senare infann jag mig på Starbucks med en välbehövd kaffe i handen. Till och med mannen bakom kassan kunde nog inte ens förneka att jag behövde en. Julia, Amanda och jag satt där en lång stund och pratade om allt och lite till medan regnet duggade ner utanför. Eftersom jag oftast jobbar nån dag på helgen så är tisdag min lediga dag. Måndagskväll brukar jag planera sanslöst ambitiösa planer och när väl tisdagsmorgonen kommer så undrar jag hur jag tänkte att allt detta skulle vara genomförbart. Men lite nödvändigt blev det då allt gjort idag ändå. Har hunnit med och plugga vilket känns skönt. Städa lite. Planera lite. Lite smått och gott. Och ingen bearnasiesås blev det idag heller. Imorgon får jag nog unna mig en sådan. Det var ju ändå tre veckor sedan sist, om inte mer. Så om det regnar imorgon så slår jag till. (Fina odds på den!)

picknick bland höstlöven

London har aldrig varit kallare. Men vi trotsade det idag och tog oss ut i backarna i Richmond Park. En picknick i november, jo men visst, varför inte? Pastasallad, kaffe och kitkat blev det och vi fick se solen gå ner över Themsen innan vi tog oss hem. Blev även en liten photoshoot med renarna vilket jag tyckte var exotiskt då jag är från Skåne och knappt sett sådana springa vilt. Hösten i london är mysig, kall och i varma färger. Och med handskar och halsduk på så njuter jag av att få uppleva den på alla sätt.

Igår var det Bonfire-firande på Barnes Sports Club. Det var en stor brasa där man eldade ihopsnickrade dockor, drack engelsk motsvarighet av glögg och sedan avslutades allt med den mest häftiga fyrverkerishowen jag sett på länge. Mäktigt.
Har avslutat kvällen nu med att ha ett skypesamtal med min fina familj borta i Sverige. Många roliga historier om 15 (!!!) kor som rymt från Fjärlöv och alla projekt som sker där hemma. Ska bli underbart med stora bokstäver att få komma hem till jul. Två år sedan sist med svensk jul, och jag längtar så.
Känner mig peppad inför morgondagen trots att den stavas måndag. Ska upp åtta och ta en halvtimmes-träning på bandet och sedan kan dagen börja. Engelsklektion, jobb och en tur till Hammersmith. Och och och, det bästa av allt. Starbucks har börjat med Christmas-take away muggar och jag har aldrig varit lyckligare.

Det här är min syster

Det här är min allra yngsta lillasyster, som jag får erkänna för mig själv har blivit 18. Hon har i sitt projektarbete samlat ihop pengar till skolor i Indien och precis varit där nere för att ge det i form av saker personligen till barnen.
I mina ögon är hon fortfarande så där sanslöst liten, med råttsvansar på varsin sida och med ett nytt bus i fickan.
Men nu är hon 18 och om ett år är det hennes tur att ta sig ut i stora vida världen. Och känner jag henne rätt (vilket jag tror att jag gör) så kommer hon inte nöja sig med ett litet steg. Jag får ofta tvinga mig själv att agera storasyster när jag är med henne men det slutar alltid med att hon får visa mig vägen.
Jag imponeras över hennes beslutsamhet, hennes styrka och hennes enorma vilja i alla lägen.
Jag tror på dig till trehundra procent. Varenda steg du kommer att ta. Och jag är så stolt över allt du gör.

Det här är hennes blogg.
New Day
Du inspirerar mig varje dag. Vilken lillasyster jag har.

/storasyster

den fjärde november

Fick ju inte en så där kanonstart på fredagen direkt. Bussen börjar med att köra förbi mig och efter det så gick allting lite tvärtemot. Tillsist när jag hittade vad jag sökte på shoppingcentret och provrummen var stängda och enda plagget i min storlek hade en fläck då kände jag lite att det var dags att åka hem. Med bittra steg tog jag bussen tillbaka men efter lite pasta, kaffe och en dusch så var jag som en ny människa igen. Det har varit en fin vecka med jobb, studier och oktober som blev november. London har börjat visa sitt riktiga jag med hejdundrande regnskurar och kalla vindar. Skarfsen har varit min vän i alla väder och en fin höstkappa är prioritet nummer ett nu. Det är komiskt när man av någon anledning ser brittisk ut på utsidan men är en sådan förvirrad turist på insidan. Så har det varit mig dessa veckor. Men nu så slog jag ett slag för mig själv och alla andra turister när en man stannar mig mitt i mitt powerwalk med ipodlurarna i öronen för att fråga om en plats. Jublade lite tyst för mig själv för att jag äntligen kunde förklara vägen dit. Stort steg.

Ikväll stannar jag hemma och ser på en dokumentär. Life in a day. Blev medlem på ett hyrställe i tisdags vilket var en komisk upplevelse. Mannen bakom disken räckte fram två medlemskort till mig och jag frågade förbryllat varför.

- Folk tappar alltid bort dem.

Mannen bakom disken menade allvar, och nu hade de designat ett medlemskort som man kunde ha i nyckelknippan. Nej, de är inte dumma här i England inte. Här accepteras och anpassar man efter helt mänskliga misstag. Gilla på den.

Igår blev det lite "halvåtta hos mig"-stuk med matlagning tillsammans med Julia och Emmelie. Jag har aldrig varit så kär i rotfrukter förut. Ungsbakad potatis och morötter, och lite fisk och champinjoner till det. Fantatiskt. Jag kommer vara ett sådant husmanskost-fan när jag kommer hem att folk kommer bli chockade. Jag som vägrade laga korv och potatismos kommer införa husmanskost tre gånger i veckan. Men så är det väl med det man saknar hemma. 

Streetdancen är igång igen och låten vi dansar till nu är en fantastisk slow rap - låt med balladinslag. Mm.  Men nu tar jag helg med kaffe och vin på samma gång. Imorgon blir det jobb och Bonfireparty. Och det gillas stort. Både och.

Life begins at the end of the comfortzone

Idag när jag svamlade runt med currypastan i köket ser jag ett kuvert med mitt namn på. Från Australien. Öppnar och inuti finns det här.

Jag har känt henne hela mitt liv och hon känner mig utan och innan. Hon betyder så galet mycket för mig. Ibland blir jag så sanslöst tacksam för alla fina människor som finns omkring. Och min familj.
Du finns på andra sidan jordklotet och det är jobbigt när jag hade velat ha dig tvärs över bordet nu på Starbucks i London. Men nu sitter jag här. Och det är tack vare dig att jag gör det.

Gott och blandat

Jag är ledsen att uppdateringen inte har varit fantastisk. Jag har jobbat, lyssnat på julsånger, ätit italiensk mat, sålt Branteviks sill, druckit kaffe och skrivit en text om älgar. Och bevis på det sistnämnda har ni här.

Här har ni de små filurerna.

The symbol of Sweden - The Elk

The biggest animal in Europe, world’s biggest deer and the most famous symbol of Sweden - the Elk. The animal who can become up to two metres high and with spectacular curved horns that can grow into two metres long. They are well-recognized with brown or grey skin, a weight from 500 kilos to 900 kilos and a big mule. The elk has nowadays become a popular selling brand for visitors and rule today an own tourism industry. From t-shirts to elk-shaped pasta on IKEA, the elk continues making success all over the world. 

In Sweden they can be found in the whole country accept on the island called Gotland. They are hiding in big forests, coniferous forests, often close to marshes and sometimes they even do a trip to neighborhood nearby. Usually they are harmless to humans but some situations may make the elks behave in an aggressive way. Firstly, if people come too close to a newborn elk it can make the mother afraid and angry. Another situation is when the elk is appearing in gardens, often eating apples, they may start act unafraid of people. But this is not the typical situation and warning signs often preper if elks may be found in the area. As long as the visitors keep their distance and act calm the cameras can go wild instead. 

Sådana uppgifter får jag. Hoppas ni har haft en fin helg. Vintertid, nästa. 

Turistvarning och yoga

"Every day has a good story to tell. Sarah, I tell you what. You tell me."

Och veckans torsdag har varit en regnig sådan. En blåsig, kall och vardaglig känsla. Fick hasa mig upp ur sängen, verkligen tvinga mig själv upp. Trampade mig igenom trettio minuter på träningsbandet och sedan kunde dagen börja. Det finns en språkkrock som oftast uppenbarar sig när man ska beställa mat. Denna inträffade idag på McDonald's när jag skulle beställa hederliga pommes.
- Six chicken nuggets with strips, please.
- Eh, so you want six strips?
- Eh no, I would like six chicken nuggets with strips.
- The chicken strips?
- No, six chicken nuggets with strips, regular one.
- This one? säger hon och pekar på skylten ovanför som visar något kycklinginlindat.
- No, strips?
- Chickenstrips?
- No, regular. But wooow, do you have chickenstrips now, that's new? säger jag, helt förvånad över denna nya tillkomst.
Kassörskan ler åt mig, vill inte fortsätta denna meningslösa strips-konversation och knappar in något på kassan. Får lyckligtvis rätt på brickan och går och sätter mig. Sedan efter typ tio minuter när jag måste återvända mot kassan får jag ekvationen att gå ihop, ler lite fint och fortsätter:
- Yeah, I meant chips before. We always say strips in Sweden.
Vilket efter lite eftertanke vi inte ens gör. Jag vet inte var man säger strips, inte ens google ville hålla med mig på denna. Tydligen gör bara jag det. Men här säger man chips till allt som har med pommes att göra. Jag skyllde på svenskan, antar man har den rättigheten som turist. Oh, well, what to do.

Annars har det varit en bra dag. Hart lärt mig mer om Lejonkungen vilket uppskattas. Och gjort yoga illustrerat från ett barnprogram. Kan ju säga att de övningarna hade någon åldersgräns på max 14 år, framförallt de där på marken när benen ska ligga så där fint tillsammans och man ska hålla all sin balans på ena handen. Sedan gör det ju inte en direkt motiverad och övertygad när yogarörelserna illustreras av tecknade figurer heller. Som snarare svävar ovanför marken än som jag som ligger och försöker få det att se någorlunda rätt ut. Men vad gör man inte för att ställa upp?

Imorgon är det friday. Och alla älskar vi fredagar. Kvällen kommer avslutas med en mysig middag med tre andra tjejer. En fredag att se fram emot.

Kan man ta på Big Ben?

Hakuna Matata för mig är tacos med fina människor, skratt och allt det där spontana som aldrig blir speciellt fantastiskt på kort. 

Fantastisk replik av Cissi under gårdagens fika. Det är sådant man pratar om när man är svensk och bor i London. Att erkänna att man faktiskt handlar på Hm, att tokhandla på Pound-land, hur trafiken är galen, hur Westifield är fantastiskt och ja, hur man tar på Big Ben?
Igår tog jag det där steget som man måste göra och bli 22. Sanslöst vadjag har fasat för detta. Men nu är det inte så stor skillnad. Man skärper till sig lite och tar sunda förnuftet till fånga. Tar en underground-map på stationen (efter åtta veckor) eller lägger ner paraplyet i väskan innan man går ut. Förutom det så är jag lika förvirrad som tidigare, men nu är folk lite vana, vilket gör att jag kan andas ut. Som mamman i familjen tidigare sa:
- You always hear when you go out and then "Oh, she's back again, she forgot something".
Men det är rätt skönt att kunna slappna av och känna att man kan sjunga när man lagar mat.
Jag hade en fin födelsedag. Blev väckt av skönsång från underbara familjen som ringde klockan sex, sedan steg jag ner i köket där det blev paketöppning, sedan lite shopping med Julia, en (komplicerad men god) sushilunch ("jag luktar bara soya nu"), skypesamtal, fantastiskt många GRATTIS och en fin och avslappnad fika med svensk födelsedagssång. Jag var så nöjd. Och log åt att få bli 22 en måndag i oktober. (Och i London icke att förglömma)
Idag fyllde S år och det blev Happy Birthday och Lejonkungen lite överallt. Lite Hakuna Matata hela dagen faktiskt. Och det är fint när Disney tas på allvar. Det kommer bilder, men inte nu för jag ska sova. Istället lägger jag till en av låtarna som spelas mest här. Circle of Life. Och som sjungs dagligen av killen som inspirerar mig med sin glädje.

- Sarah, it means no worries!

Det var längesen jag träffade en sådan lycklig människa.

fikastunder och åldersnoja

En fin tisdag har passerat med en fin rutin att träffas klockan nio och fika på Nero. Jag som inte börjar förrän på eftermiddagen får mina morgonpromenader, morgonkaffe och kommer upp tidigt. Och allt detta med trevligt sällskap.
Tog även en sväng in till Hammersmith i hopp om att hitta något. Det är lite så när man letar så hittar man inget, eller så är man så inställd på att hitta "det" att man missar allt det andra. Typiskt. Jag ser framemot min lediga helg som kommer att spenderas med utgång, shopping och lite firande för att man övergår till nummer 22. Det är något med den siffran som får mig att känna mig gammal. Förlåt, jag vet inte vad det är, men den får mig att bli lite nervös. 22 är inte gammalt men det blir väl så när man hade en bild av hur livet skulle sett ut och sen så trycker man på play och så är verkligheten inte ens i närheten. Tvingar jag mig själv att se tillbaka en sväng så skrev jag ju en krönika om "att våga tänka om" och det var ju precis det jag gjorde för ett år sen. Jag tog mig en titt på allt som varit, och alla de bilderna jag av någon anledning aldrig tittar på men som ligger på min gamla blogg. Men det är något med det här att längta, ibland måste man bara dra åt bromsen, och inte vara så sanslöst otålig hela tiden. Det är mitt försenade nyårslöfte till mig själv. 

Imorgon blir det a walk around the park, några samtal, två eller tre pestomackor och en tripp till biosalongen på eftermiddagen. Godnatt.

Om sanningen ska fram

Hannah får rädda mig från att inte falla
i en vattenpöl i Blue Mountains.

Jag har alltid försökt vara en naturmänniska. Försökt hitta det där lugnet med stora bokstäver och fågelkvittret som lite dovt kommer som pricken över iet, som den där bonusen på köpet. Har ihärdigt följt med på skogsvandringarna och försökt vara engagerad när det hittats ”fantastiska blommor”, ”vad är det för fågel egentligen” eller ”kan man äta den svampen?”. Visst naturen har sin charm men så hamnar du sen på ett billigt sittunderlag som inte kan hålla sig still och du åker rundor där på gräskullarna som en ofrivillig rutschkana. Samtidigt ska du äta tre smörgåsar som kletat ihop sig till en, med en smak av nyponsoppa som tydligen hade läckt från den icke så pålitliga termosen. Jag är inte bitter, men så ska man hitta den där ron bland läckande skor och kladdiga smörgåsar. Borta.

Men nu njuter jag, och jag får väl vara den där sanslöst tragiska stadsmänniskan. Men jag kan riktigt längta till den här stunden. Ge mig Starbucks eller något annat café, en stor chokladmjölk med en sån här farligt hög kulle av grädde. En laptop, en idé. Och jag älskar det. Fågelkvittret är utbytt mot dov musik, folk som socialiserar och prasslande med kaffemuggar och muffins. Det är vardagslyx när det gnistrar som bäst.

Jag fyller 22 om en vecka och jag har försökt länge nu. Min senaste naturvisit var i Blue Mountains i Australien. Det var fantastiskt vackert men själva vandrandet bland stigar och skogar är inte my kind of melody. Med flipflops och kjol, nej jag var inte och jag är inte den där backpacker man idag så ofta bör vara. Och jag är inte i London av ingen anledning alls. Jag är i London för att jag valde det. I en stad där det kryllar av caféer, och kreativa möjligheter. På måndag fyller jag 22. Det är dags att man börjar lägga sin egen grädde på vardagen, för det är fantastiskt vad vacker den blir då.

guldkorn

Jag ska berätta varför.
I 17 år har jag känt henne. I nio år har hon varit en av mina allra närmsta vänner. Jag vet hennes galna upptåg när hon slänger av sig skorna och springer barfota hem i mars. Hennes impulsiva idéer och sprudlande engagemang. När hon testar sparkcykeln hem en natt eller när hon bestämmer sig för att testa ketchup med glass. Det är på fullaste allvar hon som berättar för mig var jag har lagt mina saker i huset, som låter mig få ringa och prata om mig själv i en kvart. Och innan jag ens har sagt vad som bekymrar mig så har hon redan listat ut det. Det är vi som har legat på stranden och pratat framtiden, posat framför frihetsgudinnan och spenderat timmar på Forever 21. Sprungit genom städer. Skrattat så vi gråtit. Och gråtit när det där otänkbara händer. Skrikit av frustration och skrikit av lycka. Dansat hela nätterna. Det är hon som känner alla mina brister men som ändå pushar mig för varje litet steg. Som stöttade mig när jag lämnade henne för ett år. För hon visste att jag behövde London just nu. Hon har ett sådant hjärta för andra människor och det finns inget falskt med denna människa. Jag är så sanslöst tacksam över att ha henne.
Och om 1,5 år så är hon färdigexaminerad lärare. Och sedan den dagen hon berättade att hon skulle bli det så visste jag att det var rätt. Det är inte så många som man kan säga det till om, men med Josse var det klockrent direkt.
Du är en sådan fantastisk människa och du kommer bli en sådan inspirerande lärare. Framförallt för att du är så smart och intelligent. Med båda fötterna på jorden. Du kommer bli en förebild, för jag vet att du kommer ge så mycket. Och de framtida eleverna kan skatta sig lyckliga över att få dig.
Det var bara det jag ville säga.

Do you speak russian?

Engelsk?

Tysk?

Australiensk?

Dansk?

Svensk - WHAT? Oh, Abba yeah?

Idag fick jag ovanstående fråga när jag vandrade runt i en klädaffär. Jag har nog aldrig mött så många människor som inte tror att jag är svensk. 

Idag vaknade jag och mådde inte så bra. Tog en sväng till Hammersmith men sen blev det inte så mycket mer än jobb. Tror det är ett dolt virus som härjar i luften och jag stannade därför hemma denna fredagskväll för att vila upp mig. Tittar på X-factor och denna mannen fick mig att nästan få ont i magen - över hur bra det var. Kan icke se idol härifrån då det är begränsat till Sverige men räcker med att läsa FB-uppdateringarna för att få ett hum. Haha. Vet dock att en hlmare är med bland finalisterna, spännande minsann!

I alla fall. Mannen i X-factor heter Craig Colton och hans cover på låten Jar of Hearts är unik. 

Imorgon blir det en lördag a la London. Det blir jobb, det blir lite träning och en obestämd kväll. Idag slog det mig hur annorlunda allt är. Hur jag nu sitter i ett rum i ett kvarter i en bostadsort i västra London och har veckorna framöver planerade. Tittar på X-factor och spenderar dagarna med att omringa mig med engelska språket, kulturen och människor. Fast jag ibland trycker in lite svenska ord här och där, när folk minst anar för att få lite skjuts på meningarna. Haha. Så får man göra ibland förstår ni. Eller innan idag när jag skulle förklara granskande journalistik, med google translate framför mig och försökte använda googles olika alternativ. Det blev lite knasigt men vad gör man inte. Jag är så tacksam för allt stöd jag har fått sedan jag har flyttat hit, brukar tänka på det när det ibland känns vardagstrist. Men jag är i London och jag har aldrig förr haft så många kreativa idéer in my head. Inspiring.

Vi börjar på engelska och slutar på engelska, men någon ryska, det har jag då aldrig kunnat.

GODNATT. 

Att skjuta den stora bollen framåt

Egentligen ska man inte tänka så mycket. Utan bara göra det man tänker. 

Och idag på vägen till skolan tog jag vägen om parken. Det var höstvackert, myskallt och flera barn skrek från alla håll och kanter, antingen över att äntligen få mata ankorna, rulla i löven eller någon annan lövlek. Men framförallt en flicka fångade min uppmärksamhet. Hon var knappt tre år och hon sprang i full fart mot en boll som var inte så mycket mindre än henne själv. Det var ganska uppenbart för oss som gick där att bollen var ingen lyckad leksak för hennes ålder, och hennes mamma sprang ivrigt efter för att få henne att göra något annat. Men hon sprang, och sanslöst vad hon sprang och hon tog sådan sats för att skjuta denna enorma bollen framåt. Och hon gjorde det igen, och igen och igen. Egentligen var det mest gulligt och sådär sött, men också galet inspirerande. Alla har vi den där eländiga bollen som får oss att tappa blicken framåt, som ställer sig i vägen för annat och som ser ut att vara större än vi kan tro. Och egentligen skulle jag inte skriva så mycket men den här treåriga flickan kan jag faktiskt inte släppa. Det var något med hennes envishet och den där enorma bollen. Och mamman som sprang efter hela vägen för att få henne att göra något annat. Men flickan brydde sig inte, för bollen skulle framåt. Och jag ska framåt. Och du ska framåt. För du klarar det. 

en diamant

Hur prioriterar du?

Detta var en text jag hittade en morgon när jag slösurfade. Man får tolka den som den vill men den slår iaf ett snyggt slag mot träningshysterin och dess ikoner. Jag är fullt för att man tränar, jag gör det själv så mycket jag orkar. Men det är den här balansen som glöms bort och när skyltarna (som nedan) dementerar att det är allt eller inget som gäller så är det inte konstigt att folk dimper över på hysterin-sidan. Inte konstigt alls. Men någonstans måste man fråga sig själv varför man tränar, vem gör jag det för och vad måste jag prioritera bort för att göra det? Sedan tror jag att svaret kommer av sig själv. 

Day Off

Day off idag och det har blivit lite av en rutin att jag är ledig tisdagar. De flesta andra jobbar så jag brukar roa mig själv på lite olika äventyr. Först fikade jag på mysiga Nero med två andra aupairer innan jag tog turen mot Kingston. Hade googlat lite att de skulle ha bra butiker, fick tips om bussar och sen satte jag mig av. Det är lite illa egentligen att när man har dåligt lokalsinne samtidigt innehar otåligheten att läsa en karta. MEN jag kom med en fin liten buss vid Themsen, byte vid Richmond och ungefär runt 13 steg jag av i Kingston. Första tanken vid synen av Kingston var att "detta är ju ett skämt." Gick två varv i vad jag trodde var centrala kärnan och skrattade lite åt situationen när jag hamnade på andra våningen i en affär bland toalock i olika färger. Det var ju inte riktigt det här jag hade åkt hit för. Primark? Zara? Något annat än svartvita toalock? Var inställd på att bittert åka tillbaka igen när jag hittade en sysslolös vakt som vinkade lite fint bortåt toalockshållet och sedan bar jag mig av igen. Tillät Kingston få en andra chans. Och runt hörnet uppenbarar sig härligheten. Shoppade lite smått och gott. Hamnade i ett shoppingcenter där det tog typ en kvart innan jag hittade rätt rulltrappa. Jag är ju lite förtjust i det här med struktur men tydligen är det hippt nu att bygga shoppingcenter som labyrinter. Slutade med att jag och mammorna med barnvagnarna stod och väntade på hissarna. Och sen blir man ju så lycklig när väl en hiss kommer att man rusar in och tittar inte ens efter om den verkligen gick upp till andra våningen. Nej, då gick den ner. Och så får man börja om igen. Fantastiskt. Nej, jag ska inte klaga. Det blir inte mycket mer bittert än såhär. Jag hittade min waistcoat och jag brukar inte publicera bilder på kläder men denna måste jag nästan dela med mig av:

www.Zara.com

Och sedan ska jag dela med mig av en inspirerande människa med en fantastisk röst och en historia som får vilken människa som helst att tappa hakan. Det här är Emmanuel Kelly.

London calling

Det är höst, den tionde och allt rullar på. Jag har sedan sist vandrat fel i mitt eget kvarter. Träffade på en man som var lika förvirrad som mig, men han hade en karta och tre minuter senare var jag på rätt spår igen. Börjat lyssna på Christmas Playlist i samma veva som jag drog på mig mer kläder. Haft en lugn filmkväll med vin, prat och snacks, och en alltför deprimernade film. Besökt Richmond och blev lite förälskad. Lagom stort, väldigt engelskt. Smala gränder, med pubar och english breakfast. Träffat nya människor, bekanta ansikten och haft spännande samtal om att inte bekymra sig så mycket. Om det där man alltid strävar efter så man slutar att leva i nuet. Är du lycklig nu? frågade jag.
- Yes, very.
Och det var egentligen det jag behövde höra för att tro på varenda ord. Det är som att vissa förstår varför jag är här utan att jag ens har berättat om hur jag tänker.
Har tagit mig en tur till, enligt mina anteckningar "Pick-a-line", men egentligen Brick Lane. Stället där man tränger ihop sig på en bakgård, på gula klossar och äter mexikanskt eller sushi. Vintagemarknader i stora hallar, hantverk, fotografier och en outfit mer spektakulär än den andra.
"Nej, man behöver ju inte vara rädd för att sticka ut", som nån sa. Där man kan spotta Harry Potter-kändisar. Där folk ständigt går med solbrillor. Man kan bara ställa sig bredvid och fascineras, inspireras. Och det är lite det som London är. Jag behöver inte åka speciellt långt för att imponeras och överrumplas. Detta ständiga nya, och det är fascinerande.
Har även handlat non-fiction böcker och tänkte sluta upp med den här otåligheten gällande böcker. Det var väl minsann på tiden att man läste något också. På engelska. Hittade två guldkorn som just nu står i bokhyllan. (Eller ja, förhoppningsvis kan de klassas som guldkorn efter)
Katie Paper - Beautiful
Lisa Genova - Left Neglected.
Och så tar jag många promenader. Och igår fotostunder.
Imorgon ska jag leta efter en waistcoat, som det heter i det här landet. Funderar mig på att ta mig till Kingston och se vad detta är för en pärla.
Nu är det dags för The Archers. Brittisk engelska när den är som bäst. Godnatt!

Välkommen höst

Jag har varit beredd på att hösten skulle ta fart länge nu men så blev det av någon anledning sommar igen med 27 grader och uppkavlade jeans. Men London är London och jag längtar efter hösten i London. Det får gärna regna, jag köpte ju inte ett paraply den första veckan av ingen anledning alls.

Idag åkte vi till IKEA. Presenterade den svenska kanelbullsdagen och vi fikade med både kaffe, kanelbulle och allt varierade i gult och blått. I gult och blått och så svenskt som det kunde vara. Jag fick frågan om jag var homesick. Och klart jag svarade ja. IKEA är Sverige för mig, minnen och det är hemma. Men samtidigt så fick jag inte den här pulserande hemlängtan att jag ville ta flyget om en timme. Idag bokades flygbiljetten hem, till jul. Innan dess är jag i London. Jag har köpt en almanacka, pärmar och en Oxford Dictionary. Och jag träffade en person i maj som hade en sådan där fluffig morgonrock på badrumsdörren och jag minns hur jag blev så fascinerad. Inte för att jag inte hade sett en sådan förut. Men av kommentaren:

- Jag brukar ta på den efter jag har duschat.

Och jag undrade varför jag aldrig har tänkt på det. För två år sen hade det inte ens funnits som ett alternativ, för ett år sen hade jag för mycket att tänka på, i år är det ingen tvekan om saken. Jag har idag införskaffat min allra första morgonrock sen japans kimonos. Den är svart, av frotté och jag har tillhörande slippers.

Och jag älskar det. I samma tempo som jag fyller i almanackan byter jag Sveriges Radio mot BBC ikväll. Jag har sen barnsben haft ett behov av att somna till pratande röster och P1 har fantastiska program för det. Ikväll blir det BBC med riktig accent och en dramatisk pjäs. Är det inte fascinerande hur du kan byta miljö, skapa nya vardagsrutiner, nya nummer i telefonboken och hur tillslut inser att det faktiskt inte var svårt.

Allt handlade om ett mål, någon typ av hemlig dröm. Och nu är jag här.

Att försöka hitta hem

 Jag har nu tagit det där andra steget från att vara turist till fullfjädrad London-bo. En annan mitt i smeten, som det heter. Och medan turist-ståhejet har sin charm har detta en lika förvirrande ton, när man på riktigt ska försöka fatta hur i praktiken allt fungerar. Alla dessa högar av formulär som ska fyllas i, som slutar med att man får hänga över disken och uppta en kvart av receptariens tid som blir tvungen att med armar och rörelser översätta de olika sjukdomarna på papperet.

- Yes, Ok. I think I just write a NO for that one...

Eller när man inte fått in det rätta uttalet får en Caffe Latte när man beställde en Chai Latte, och i kursen engelska som andraspråk får rabbla tempusformer i minst tre olika varianter och får sedan undantag att icke förglömma. Bli tvungen att tre gånger under en vecka traska in med mobilen till affären och inse att man satt in fel SIM-kort trots att jag ville ha mitt gamla nummer. Men någonstans på tråden gick inte detta fram och jag fick springa extravarv för egentligen ingenting. 

Klaga ska jag dock inte göra för detta är ganska milda komplikationer, inget som stör mig och att flytta till ett engelskspråkigt land är egentligen ingen dramatisk förändring. För det går att göra sig förstådd.

Men när jag var sex år och intog skolbänken med darrande ben i Japans strikta klassrum var det en annan femma. Inte bara en ny valuta utan ta mig igenom lektioner på ett språk jag överhuvudtaget inte förstod. Jag slängde mig över de ofrämmande mattetalen och älskade att vi köpte ett bord med långa ben. Förändringar var inte roliga och jag ville ha det som det alltid hade varit. Där man inte satt på mattan och åt. Eller där mat smakade som det brukade.

Idag är jag så sanslöst glad över att jag bodde i Japan, trots att jag under flera gånger där var skakande rädd för allt nytt. Och man kan skämta hur mycket som helst om allt komiskt som uppstår men i slutändan är det ändå en seriös ton som tar form. Den där som ändå ligger under och skvalpar. Om att bevittna från andra hållet, vara den som kommer från ett annat land, en annan kultur och som skiljer sig från alla andra. Att vara den enda som faktiskt inte förstår. 

Och medan jag står och gnager på någon meningslös bagatell försöker jag ändå tvinga mig själv att vara lyhörd. Ta fram förståelsen som vi nånstans har tappat i dagens hårda klimat och ta till det där tålamodet som flög iväg i takt med att alla bussar kom oftare. För inom mig pulserar bilden av mitt sexåriga-jag, med stora blåa ögon, fräkniga kinder och vettskrämda blick. Som försökte hitta en egen väg i den stora främmande massan. Den bilden sparkar mig till att aldrig acceptera det där som för oss är det självklara. Och titta in i de där andra stora ögonen. Le fram en gnutta medlidande och säga de orden som varenda människa kan förstå. Utan att jag ens behöver öppna munnen. 

sista september

Det har varit fullt ös nu. I tisdags fyllde firade jag och London tre veckor tillsammans och det har hänt mycket under dessa dagar. Jag har jobbat, jag har fikat, träffat mycket nytt folk, skapat nya rutiner, börjat jobba extra och börjat plugga engelsk grammatik. Jag ångrar inget och är så glad för att jag är här, men tröttheten kommer till nu. Ikväll blir det en lugn kväll och det är jag glad för då morgondagen nog blir hektisk. Men rolig, framförallt :)
I London är det just nu uppemot 27 grader om dagarna. Mina snåla sommarkläder används flitigt och jag dricker så mycket vatten som jag bara kan. Min kropp är inte gjord för 27 grader i slutet av september. Självklart är det fint med varmt väder men jag kommer inte gråta när det blir höst på riktigt. Jag ser fram emot att köpa fler sjalar, köpa västar, tjocktröjor och sätta mig med en bok på ett café någonstans i city och fördriva några timmar. Det kryper dock i mina kreativa ådror och snart måste jag sysselsätta mig med något kreativt. Dock har jag flera kreativa idéer på gång, vi får väl se när jag kan ta mig an dessa. Men hela London kryllar av inspiration så jag har ju en bra startplats att börja ifrån :-)

När passion blev prestation

Ibland upplever man kulturkrockar när de är som bäst. Som häromdagen när jag får höra att:
- Sarah, I think you are more of an introvert. 
Inåtvänd? Men... börjar jag tänka förbryllat. Var nådde jag inte ända fram, när borde jag ha, hur skulle jag ha... för en gnutta utåtriktad är jag väl ändå ibland? Google translates översättning trycker ner mig lite tills jag blir avbruten och får reda på att jag är inne på helt fel spår.
I Sverige så krävs det att du står med foten ett steg fram, ler, levererar och tar för dig. Som de nya jobbauditions som veckans debatt-program diskuterade, där du på ett x antal minuter ska presentera dig själv. En liknande idoljury som ska bedöma dig, och jag tror inte att ordet inåtvänd är ordet du ska slänga fram i den presentationen. Men det är någonstans där som det har blivit en fnurra på tråden. I England existerar det ingen negativ klang på ordet introvert. Allt handlar om vad du gör för att må bra. Är du extrovert så behöver du träffa nya människor för att få ny energi, slänga ihop ett party och dra på festskorna för att det är ditt sätt att slappna av. Medan om du är mer introvert så får du ny energi genom att ta det lugnt, i eget sällskap. Och i mitt fall - kvällspromenader med ipoden i örat.
- Det känns som att du har en bra balans i det, Sarah, men det känns som att du tar promenaderna för att ta det lugnt och stressa ner.
Och då protesterade jag inte längre, för det är precis så det är. Men Sveriges negativa klang på ordet fick mig att totalt kritisera mina föregående dagars beteende och febrilt få fram några förklaringar till varför jag också skulle kunna genomföra en jobbaudition med rätt egenskapslista i bagaget. Tänk om man på en jobbaudition istället för frågan, är du en utåtriktad person, skulle ha undrat:
- Vem är du? Vad gör du för att må bra, är du en extrovert person eller introvert person?
Och sedan slängt de andra orden i sjön. De ger ingen rättvisa. Våga släppa på de hårt åtsatta tyglarna, presentera den sanna sidan och sedan stå för den varenda sekund. För stunden vi börjar prestera bara för att, så slår vi hål på det som tidigare var vår passion.

when the spotlights goes on, the reality pauses

gammal bild, (08 tror jag)

Har precis kommit hem från en andra danslektion. Den börjar halvnio vilket passar perfekt med jobbschemat. Låten vi dansar till är Britney Spears - Drop Dead (Beautiful), en ösig låt med underbar dansrefräng. Dansläraren är grym och jag beundrar henne på alla sätt. Och det är så häftigt att en onsdagskväll ta sig till en annan del av London, träda in i en lokal med röda träväggar, barstolar, stora spotlights och ett piano som skymtas i ena hörnet. Och sen när musiken fyller rummet så existerar inte det som sker utanför. Enbart du, rörelserna och musiken. Och det, är en grym känsla. Trodde inte jag hade saknat dansen, och egentligen har jag väl känt att jag på något sätt varit för gammal för att komma tillbaka till det. Men när blir man egentligen för gammal för saker och ting man mår bra av att göra? Jag har väl intalat mig själv att sluta tänka på att jag ska dansa igen, men det är en härlig känsla när man nu känner att rörelserna faktiskt sitter. Nu dansar jag inte längre för ett inplanerat showdatum, betygsuppspelning eller liknande. Nu är det enbart för att, när man låter allt annat runtomkring få vänta en stund. En negativ sak med dansuppehållet är att jag kan känna det i varenda liten muskel i kroppen. Jag känner hur seg och orörlig jag är. Jag har aldrig varit speciellt vig men nu, galet. No flexibility, som det heter i detta landet. Så nu är det att styra om, det måste det bli ändring på.
Och det som är charmen med att bya miljöer är att du hamnar i situationer du annars aldrig skulle ha hamnat i. Kan vara bra och dåligt, men allt är en vettig erfarenhet. Och du träffar dedär människorna du aldrig annars skulle ha träffat. Och har de där samtalen du annars aldrig skulle ha haft. Som idag.
- Ja, visst du kan planera hur du vill att framtiden ska se ut, men du måste också våga ändra dig. Tänka om, annars tror jag du kör fast. 
Och det är egentligen inget nytt. Men när någon annan säger det som inte känner en överhuvudtaget så blir det lite fascinerande när det prickar så rätt.

en annan vardag

Barnes. Café Nero där jag minst tre gånger i veckan köper kaffe. 

Parken vid dammen, precis vid skolan. 

En ledig tisdag som spenderades på egen hand på okänd mark. Tog tunnelbanan till South Kensington och följde troget pilarna till stadens kända museum. Besökte National History Museum som var häftigt och pampigt. Fick bland annat stå inne i en uppbyggd japansk mataffär för att få känna på hur en lätt jordbävning kunde kännas vilket var ett väldigt talande sätt att göra det på. Annars var jag inte sådär jätteroad. Jag vet inte vad det är med mig och historia. Det måste vara konkret, exempel från verkligheten och inte gestalta ett stort klot hängandes i luften och ett antal tusentals gamla stenar som man kan känna på, för mig säger det ingenting.
Besökte också Victoria & Albert Museum, som är världens största museum av konst och design. Jag har aldrig varit den kulturella typen när det gäller konst men detta museumet gillade jag. Såg en imponerande utställning kallat "Power of making" som ville bevisa att alla hade vi den kreativa ådran inom oss. Intressant och häftigt. Glömde dock ta mig upp till högsta våningen och se fotografiutställningen, kanske gör det imorgon :-)
Sedan tog jag mig vidare in till city London. Det kändes på tiden att ta mig in och få andas in den riktiga London-känslan. Där dubbeldäckare trängs i alla hörn och vråer, taxibilar som slingrar sig emellan, byggnader som är en konstutställning i sig och en atmosfär som pulserar. Det är inte förrän man går där som en i folkhavet på Oxford Street som man verkligen inser att man nu är här. I London. Och när jag hör mig själv säga till en som undrar om jag är på resande fot att jag nu bor här så blir det allt lite kittlande verkligt. Jag har nu en adress, ett engelskt bankomatkort, snart ett insurancenummer, jag studerar, har fått ett till jobb och jag har sakta men säkert fått mina egna små vägar att vandra. Det är kittlande verkligt bara det.

Den söta svenska affären. 

Och i en storstad som London, och inte Hässleholm, så blir en tisdag inte som den brukar vara hemma.
- Pratade skillnaden mellan Danmarks och Sveriges ekonomi med ett butiksbiträde på Picadilly Circus.
- Blev tillfrågad om jag kom från Australien (!) av någon anledning.
- Blev tillfrågad om jag kom från Tyskland.
- Hittade en fantastisk bokaffär som hade den där lugna harmoniska känslan som bara vissa bokaffärer och bibliotek har.
- Fyndade en cardigan för 2 (!) pund. (Och inte ens second hand)

Och självklart gick jag fel också. Men då är det bara att slänga upp kartboken och vara den turist man faktiskt är nu i början, eller göra de piruetter när du inser att du är på väg åt helt fel håll. Började skratta åt mig själv idag för att jag aldrig lär mig att "det är okej att gå mot rött". Det är småstadslivet som påverkat mig för mycket tror jag. Till sist efter att några tuffa människor sprungit över så stod det bara jag och ett gammalt par kvar. Och när väl det gamla paret sakta begav sig över så kände jag att "det nog var lugnt". Sanslöst alltså, att man aldrig lär sig.

Imorgon ska jag in till Viktoria Station och träffa två kompisar till som studerar CAE. Ska bli härligt och få prata av sig om de tuffa tempusformerna.

So long :-)

och det här är vad alla har sagt om dig

Jag är otålig när det gäller musik. Fruktansvärt krävande och otålig och det är mycket som ska till för att jag ska fullständigt fastna. Men Mia Skäringers låtar gör det. Jag är fastklistrad vid hennes låtar, texter och efter att ha sett hennes show så blir låtarnas värde också i ett helt annat ljus. Oj, vad jag älskar dem.

Och det här är vad alla har sagt om dig:
Håll dig borta från honom, han kommer att såra dig.
Och det här är vad alla har varnat mig:
Hej, du är så bräcklig, det kommer och krossa dig.
Det här är vad alla har sagt om dig:
Håll dig borta från elden, gå inte ute, 
bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp, du kommer skadas, ge dig aldrig hän.
Du kommer skrapa dina knän.


Och det här är vad hjärnan har sagt om dig:
Du gillar mig för mycket, det måste va nått fel på dig. 
Det här är vad magen säger om dig: 
Jag måste va galen, jag har aldrig känt så
mycket som jag gör när jag är med dig.
Jag har aldrig känt så mycket som jag 
gör när jag är med dig.


(hennes första låtframträdande ur showen "Dyngkåt och hur helig som helst".)

@ Starbucks

Skulle ha en graciös stund på Starbucks, plugga lite, sådär avslappnat. Det var min plan, men hur blir det då i den fula verkligheten? Som Mia Skäringer skulle ha sagt. Köper mig en stor kaffe, sätter igång med studierna och efter ett tag har jag kaffedroppar överallt. Hur lyckas man? Efter lite suckar, lite viftande med pappret över golvet så var jag ändå i full gång igen. Och komiskt nog, just i denna stund jag skrev detta, så tog en treåring en mugg med mjölk, skulle se hur mycket det var i den och därför har jag just nu en flod med mjölk jag måste passera om jag ska ta mig ut. Jag är inte ensam iaf!
Engelskalektionen som jag hade i måndags var bra men det blev verkligen ett uppvaknande. Engelsk grammatik, alltså. Tempusformer, alltså. Det var ett tag sedan, om man säger så. Jag har fokuserat totalt på svensk grammatik i två år så man har liksom inte ägnat tid åt att repetera den engelska motsvarigheten. Hehe. Så det är det jag gör nu. Tester, rabblar och försöker få allt att fungera logiskt. Men så är det väl alltid med grammatik, det är inte logiskt, det bara är som det är.
MEN ikväll, efter ett x antal timmar, ska jag dansa - IGEN. Det var ju ett tag sedan men jag har försäkrat mig om att det är en mixad grupp. Mamman i familjen kände en som hade Street Dance-klasser så hon kommer och hämtar mig så ska jag följa med på en. Ska bli spännande, läskigt, men KUL!
Och nu ska jag svänga förbi biblioteket. Skaffade igår mitt, nu ska vi se - femte... nej sjätte (!) bibliotekskort, och ska därför låna en bok tänkte jag, kanske en engelsk DVD. Vi får se. Annars så händer det inte så mycket. Ni har stormen Katja i Sverige hörde jag. Det lät ju inte så kul. Blås inte bort!

Nu ska jag packa ihop mitt. :)

nya gator att göra mina

London. Och jag har inte ens bott här en vecka. Insåg detta när jag vandrade tidigare idag på en okänd gata med en främmande man och pratade om vad vi höll på med. Jag visste inte ens hans namn. Han skulle på bröllop imorgon, tyckte det var konstigt eftersom det var måndag och var glad att han slapp sin släktfika. Jag berättade vad jag skulle göra och berättade om varför jag nu var här, om vad jag skulle göra här och allt det där man nu har berättat för de flesta i ett antal veckor. Och så svarar han med "Det är helt rätt, verkligen helt rätt". Och jag överrumplas lite över hans svar men tror honom. Det är jobbigt ibland, skrämmande, men det är rätt.
 


Dessa dagarna har mest bestått av att liksom komma in i allt, lära känna gatorna där jag bor, familjen, de andra aupairerna. Sakta och smått så börjar allt också bli en vardag, jag kan se hur veckorna framöver planeras och dagarna springer iväg. Jag gjorde i onsdags ett test hos en språkskola här i Barnes och klarade nivån för att göra förberedelsekursen till CAE (Certifikat i Cambridge Advanced). Imorgon börjar skolstarten för mig och jag ser framemot det. Lite konstigt att gå till skolan i London men samtidigt så är det skönt att fylla förmiddagen med lite nytt. I fredags var jag ute med två aupairer i samma område och tog oss en drink på en närliggande pub. Mysigt! Lördagen var skön och lugn och avslappnad. Jobbade lite, tog många promenader, drack mycket kaffe och slappade totalt. Idag har jag varit i Hammersmith med tre aupairer. Undersökte Primark en andra gång på två dagar, prövade ut ett paraply och strosade längs gatorna. I England prövar man ut paraply förstår ni eftersom man använder det sedan 75 procent av sin vakna tid, så det kan inte se ut hur som helst. Ser fram emot att börja en vecka från måndag till söndag och allt vad det kan innebära. Det har hänt en hel del helt enkelt sedan jag skrev sist och det tar tid innan jag hinner smälta allt. På bilderna ser ni området där jag bor. Ett tyst och lugnt område, men med the big city inte så långt härifrån. Starbucks nedanför är mitt absoluta favoritsställe där jag tror jag kommer inviga min första pluggeftermiddag imorgon :)

För mysiga morgnar och pluggeftermiddag. 

Bland piruetter och svenska inställningar

Det har redan gått snart två dagar i mitt fina London. Men innan jag kan kalla det mitt så måste jag komma över den här gränsen där jag går från turist till boende i staden. Och ska man då ändå vara turist så kan man ju vara det fullt ut - direkt. Som att göra de här snygga piruetterna på tunnelbanestationen när man inser att man är på väg åt helt fel håll. Eller när du snällt står och väntar på din kaffe på Starbucks och killen bakom disken efter att ha tagit ett x antal kunder efter dig börjar peka åt höger och - "there's where you get the coffee", och man får smidigt kila ditåt. Eller när det på Sainsburys slutar med att kassörskan efter att ha försökt förklara myntens utseende får bokstavligt rota i ditt myntfack för att du överhuvudtaget inte har en aning om hur en tio-pencare ser ut. Och när du ska gå på vägen, i gångar eller andra folkfyllda ställen alltid går åt höger när du passerar en person vilket den personen också gör eftersom det är vänstertrafik och allt slutar med att ni står och vajar från sida till sida tills någon av er tar modet att välja. Eller när du hos telefonkillen får fråga sju gånger för att verkligen vara säker på att du nu kan skicka alla dessa internationella sms, och han blir tvungen att leta upp ditt borttappade telefonnummer på din svenska telefon med SVENSKA inställningar och eftersom engelsmän är så artiga så klagar de inte utan fortsätter leta tyst bland, enligt dem, massa främmande bokstäver. Tillslut fattar du varför det tar tid, inser att "det där är nog inte så lätt" och erbjuder dig att ändra till engelska och den fortfarande lika artiga engelsmannen svarar "Yes please, I think that would be a little easier".
Och nu har ju jag inte det där ultimata turistutseendet heller med rött hår vilket ibland slutar med att jag får dessa frågor om "how do I go to an underground station?"och jag får fint vifta lite med kartboken i handen, rycka på axlarna och säga "I don't know, I'm not from here" på den svenskengelska dialekten jag hittills innehar. Ja, vad ska man säga? Alla måste vi igenom det och i slutändan så har du kommit dit du skulle, det tog lite längre tid men som bonus fick du en hel massa extra kondition och motion. Turist - Trist? Eller ja, visst? Det är hur du väljer att se på det.

Det började med en flygbiljett

Min fantastiska familj som är de bästa i hela världen. Det
är tack vare er som jag är här, helt och hållet. <3 

 Och nu kan min header äntligen ge rättvisa då det faktiskt är staden jag just nu befinner mig i, bor i. Det kommer ta tid innan jag på fullaste allvar kommer tro på mig själv när jag säger att jag bor här. Bor. Det är pampigt alltså!
Är verkligen helt slut just nu. Klockan är bara tjugo över nio och jag ligger redo för att sova. Allt har gått jättebra. Eller ja på flygplatsen kändes det som att det mesta inte ville gå min väg. Först sprang en liten flicka in i mitt handbagage och trillade, vid säkerhetskontrollen hade jag en liten niveaburk på 200 ml (just det, det är bara 100) och på flyget satte jag mig på fel plats. YEY, fin start Sarah!
Men efter det slumrade jag till och vaknade lagom till landning. Väl på planet möter jag även en föredetta klasskompis som skulle flytta samtidigt. Vad är oddsen? Och efter det så gick allt bara bra. Flöt på och jag möttes av ett regnigt och blåsigt London. De flesta tyckte synd om mig att bli välkomnad av sådant väder medan jag bara - det är detta jag älskar!
Allt är verkligen bra här så jag ska inte klaga. Har packat upp, satt datorn på plats och redan smaskat på lite Marabou. Och om hemlängtan blir för stor så har jag blivit lovad att vi kan åka till IKEA och äta köttbullar!
Imorgon ska jag besöka en engelsk språkskola i Barnes för att se om jag ska studera där, sen gå på ett aerobicpass och sen på allvar skaffa mig ett engelskt nummer. På kvällen blir det aupair-träff.
Jag ser framemot morgondagen men för att det ska bli en bra sådan måste den gamla damen här få sin skönhetssömn. På tredje våningen med susande flygplan ovanför. I London alltså, det är det jag menar.

Och i denna stund

Ja, vad säger man när en fyramånaders-packning står bredvid mig, Simba snusar sött längre ner på sängen och det sakta börjar krypa på mig att imorgon går flyget? Flyget som jag ska sitta på. Till London.

Äntligen och äntligen och vad kan man egentligen säga mer? Jag har aldrig varit säker. När jag valde London tog jag ett beslut som jag redan bestämt mig för för längesen. Imorgon är det dags och jag vet inte vad jag ska känna, tycka eller förvänta mig. Någonstans inom mig finns ändå ett lugn. Jag bryr mig faktiskt inte om om jag inte har med mig allt det där som kanske hade varit bra, om jag borde ha gjort på något annat sätt. Biljetten är bokad och imorgon står en person och väntar på mig på flygplatsen. Och när paniken slår mig att jag lämnar mitt trygga allt så är det en äkta känsla som fyller mig så att det sprudlar i hela kroppen. För efter alla men, om och kanske så vände jag ändå på klacken, tryckte undan alla "varför, du borde inte" och sa ja. Och i panikångestens stund är det det som pushar mig. Jag valde något som jag redan bestämt mig för för länge sedan. Jag gjorde det. 

12.00 lyfter planet. 13.00 engelsk tid är jag där. So long!

and so it begins

Jag börjar erkänna för mig själv och alla andra nu att hösten är officiellt startad. Letar efter sjalar i alla färger och former och prickar gärna in mer än två fikastunder på en eftermiddag. Plus tre kaffekoppar utöver det. Idag har det hunnits med en hel del viktiga telefonsamtal. Efter det var jag nere på stan och hade en härlig fikastund med en gammal klasskompis. Nu på kvällen blev det en promenad genom staden med Emma där vi hann gå igenom det mesta och allt det där som man inte ska tänka på innan man åker. Jag känner mig lugn nu inför avresan om 6 dagar. Har också hunnit leta en hel del efter vettiga mobiltelefoner. Ska köpa en sån där smart telefon men vill inte betala för mycket men ändå kunna fotografera bra bilder. Tror jag har hittat ett fyndställe.
Sitter nu i soffan och väntar på resterande familjen. Efter en hel sommar i Hässleholm har jag kommit in i familjens söta rutiner och nu klockan tio väntas det serie-avsnitt med alla som är hemomkring. Familjens gemensamma nämnare och intresse - Friends. Jag älskar den serien, klockren och underbar och allt det där som en serie kan tänka sig. Tio gånger om.
Ska nu värma chokladmjölk, leta upp fler billiga telefoner, skriva en todo-lista inför morgondagen och sedan efter friends-stunden ta och se ett avsnitt till av programmet En Andra Chans. Har ni sett det? Jag tvekade en stund men slog på det av en impuls igår och fastnade totalt i två avsnitt. Sådana människor, vilka hjältar, vilka historier och fantastiskt vilket program det var. Ett guldkorn man icke får missa i höst!

Min nya fina sjal. Höstens första! 

Guldkorn

PAUS. Att fika, och slappa och tillåta sig själv att göra ingenting.

ÖGONBLICK. När allt runtomkring suddas ut för en sekund. 

ÄKTA. True Colours. 

FAMILJ. Som är min. 

LÄCKERT. Lyx, smakfullt och nödvändigt. 

LYCKA. På riktigt.

UPPLEVA. Ifrån ett annat perspektiv. 

MINNEN. Att tänka tillbaka på. 

HEM. Som alltid blir vackert samma sekund som man lämnat det.

SPONTANT. När saker och ting inte blir som man hade tänkt sig men på något sätt lika fantastiskt ändå. 

välkommen förändring

Är så tacksam och glad och lycklig.
Tänk att det finns så många fina människor i mitt liv.

Och sen imorgon är det tisdag och mina (föredetta) klasskompisar går tillbaka till skolan för år nummer tre. Men inte jag. Självklart känns det fruktansvärt konstigt men så är det.
Lycka till alla blivande journalister, ni är grymma allihop!
Och jag är taggad för datum nummer 6 då min nya bostadsort stavas London.

Hoppas alla har en fin måndagskväll!