Detta var en text jag hittade en morgon när jag slösurfade. Man får tolka den som den vill men den slår iaf ett snyggt slag mot träningshysterin och dess ikoner. Jag är fullt för att man tränar, jag gör det själv så mycket jag orkar. Men det är den här balansen som glöms bort och när skyltarna (som nedan) dementerar att det är allt eller inget som gäller så är det inte konstigt att folk dimper över på hysterin-sidan. Inte konstigt alls. Men någonstans måste man fråga sig själv varför man tränar, vem gör jag det för och vad måste jag prioritera bort för att göra det? Sedan tror jag att svaret kommer av sig själv.
Om man vill se hur en sjöjungfru beter sig behöver man bara titta på senaste Pirates filmen... då vill man inte bli sån alls.
SvaraRaderaMen det här med träningshysteri är två-sidigt. Visst ska man hålla en bra balans i livet, men jag får många gånger höra att jag tränar för mycket. Men... för vem? Jag mår ju bra av det, känner mig snarare nere och deppig när jag inte får den träning jag behöver. Ska jag då träna mindre för att andra tycker att det är för mycket? Lider de av att jag inte dricker vin (eller ett glas) när vi går ut för att jag vill kunna få ut mer av min träning dagen efter? Antagligen inte. Så ibland måste man tänka ett steg till innan man börjar ha synpunkter på hur någon annan gör eller lever. Det blir inte så mycket rabalder när man säger att man gärna läser en eller två timmar om dagen, trots att det är lika socialt som träning (för att dra några väldigt långt dragna parralleller).
Om man verkligen vill hjälpa någon så ska man ge dem support. Naturligtvis inte om det går till överdrift, men det är faktiskt jobbigt när folk tycker att man gör för mycket av något som får en att må bra. När personen i fråga dessutom fortfarande har 30+kg övervikt kanske det faktiskt är ok att peppa istället, och lämna andra saker ute ur diskussionen. Då får man ju ut så mycket mer - motivation, bra humör, starkare självkänsla.
Träning är som alla passioner här i livet - balansen är viktig och visst kan det gå till överdrift. Men varför så mycket fokus på just den biten? Det förstår jag inte.
Och för att ta ditt exempel ovan: Alla borde tänka "How amazing am I?!" oavsett vad de gjort, två-timmars träningspass eller en färdigstickad sjal eller en fulländad storstädning eller en promenad i parken.
Nu vet jag vad du menar, men jag vill ändå säga detta: Träningen och dess ikoner är värda lika mycket beundran som en bra författare, fysiker, student, eller läkare. De har lagt ner mycket tid och energi på att nå sitt mål - varför ska de ha mindre beröm än någon annan? Vem bestämmer vilket mål som är viktigt? Den som säger att träningsikoner inte förtjänar beundran pga doping eller självsvält vet inte hur det fungerar - och de som använder sig av de medlen är lika duktig som en författare, fysiker, student eller läkare som plagirat och lutar sig på andra för att nå sitt "resultat".
Ok, nu är min predikan slut. Jag har säkert flummat på lite nu, men men. Man ska inte dömma - och det går åt båda hållen.
Haha, och just det... vad prioriterar man bort? I mitt fall en kväll framför tv:n eller dator.... I rest my case! :P
SvaraRadera