Om sanningen ska fram

Hannah får rädda mig från att inte falla
i en vattenpöl i Blue Mountains.

Jag har alltid försökt vara en naturmänniska. Försökt hitta det där lugnet med stora bokstäver och fågelkvittret som lite dovt kommer som pricken över iet, som den där bonusen på köpet. Har ihärdigt följt med på skogsvandringarna och försökt vara engagerad när det hittats ”fantastiska blommor”, ”vad är det för fågel egentligen” eller ”kan man äta den svampen?”. Visst naturen har sin charm men så hamnar du sen på ett billigt sittunderlag som inte kan hålla sig still och du åker rundor där på gräskullarna som en ofrivillig rutschkana. Samtidigt ska du äta tre smörgåsar som kletat ihop sig till en, med en smak av nyponsoppa som tydligen hade läckt från den icke så pålitliga termosen. Jag är inte bitter, men så ska man hitta den där ron bland läckande skor och kladdiga smörgåsar. Borta.

Men nu njuter jag, och jag får väl vara den där sanslöst tragiska stadsmänniskan. Men jag kan riktigt längta till den här stunden. Ge mig Starbucks eller något annat café, en stor chokladmjölk med en sån här farligt hög kulle av grädde. En laptop, en idé. Och jag älskar det. Fågelkvittret är utbytt mot dov musik, folk som socialiserar och prasslande med kaffemuggar och muffins. Det är vardagslyx när det gnistrar som bäst.

Jag fyller 22 om en vecka och jag har försökt länge nu. Min senaste naturvisit var i Blue Mountains i Australien. Det var fantastiskt vackert men själva vandrandet bland stigar och skogar är inte my kind of melody. Med flipflops och kjol, nej jag var inte och jag är inte den där backpacker man idag så ofta bör vara. Och jag är inte i London av ingen anledning alls. Jag är i London för att jag valde det. I en stad där det kryllar av caféer, och kreativa möjligheter. På måndag fyller jag 22. Det är dags att man börjar lägga sin egen grädde på vardagen, för det är fantastiskt vad vacker den blir då.