guldkorn

Jag ska berätta varför.
I 17 år har jag känt henne. I nio år har hon varit en av mina allra närmsta vänner. Jag vet hennes galna upptåg när hon slänger av sig skorna och springer barfota hem i mars. Hennes impulsiva idéer och sprudlande engagemang. När hon testar sparkcykeln hem en natt eller när hon bestämmer sig för att testa ketchup med glass. Det är på fullaste allvar hon som berättar för mig var jag har lagt mina saker i huset, som låter mig få ringa och prata om mig själv i en kvart. Och innan jag ens har sagt vad som bekymrar mig så har hon redan listat ut det. Det är vi som har legat på stranden och pratat framtiden, posat framför frihetsgudinnan och spenderat timmar på Forever 21. Sprungit genom städer. Skrattat så vi gråtit. Och gråtit när det där otänkbara händer. Skrikit av frustration och skrikit av lycka. Dansat hela nätterna. Det är hon som känner alla mina brister men som ändå pushar mig för varje litet steg. Som stöttade mig när jag lämnade henne för ett år. För hon visste att jag behövde London just nu. Hon har ett sådant hjärta för andra människor och det finns inget falskt med denna människa. Jag är så sanslöst tacksam över att ha henne.
Och om 1,5 år så är hon färdigexaminerad lärare. Och sedan den dagen hon berättade att hon skulle bli det så visste jag att det var rätt. Det är inte så många som man kan säga det till om, men med Josse var det klockrent direkt.
Du är en sådan fantastisk människa och du kommer bli en sådan inspirerande lärare. Framförallt för att du är så smart och intelligent. Med båda fötterna på jorden. Du kommer bli en förebild, för jag vet att du kommer ge så mycket. Och de framtida eleverna kan skatta sig lyckliga över att få dig.
Det var bara det jag ville säga.