Barnes. Café Nero där jag minst tre gånger i veckan köper kaffe. |
Parken vid dammen, precis vid skolan. |
Besökte också Victoria & Albert Museum, som är världens största museum av konst och design. Jag har aldrig varit den kulturella typen när det gäller konst men detta museumet gillade jag. Såg en imponerande utställning kallat "Power of making" som ville bevisa att alla hade vi den kreativa ådran inom oss. Intressant och häftigt. Glömde dock ta mig upp till högsta våningen och se fotografiutställningen, kanske gör det imorgon :-)
Sedan tog jag mig vidare in till city London. Det kändes på tiden att ta mig in och få andas in den riktiga London-känslan. Där dubbeldäckare trängs i alla hörn och vråer, taxibilar som slingrar sig emellan, byggnader som är en konstutställning i sig och en atmosfär som pulserar. Det är inte förrän man går där som en i folkhavet på Oxford Street som man verkligen inser att man nu är här. I London. Och när jag hör mig själv säga till en som undrar om jag är på resande fot att jag nu bor här så blir det allt lite kittlande verkligt. Jag har nu en adress, ett engelskt bankomatkort, snart ett insurancenummer, jag studerar, har fått ett till jobb och jag har sakta men säkert fått mina egna små vägar att vandra. Det är kittlande verkligt bara det.
Den söta svenska affären. |
- Pratade skillnaden mellan Danmarks och Sveriges ekonomi med ett butiksbiträde på Picadilly Circus.
- Blev tillfrågad om jag kom från Australien (!) av någon anledning.
- Blev tillfrågad om jag kom från Tyskland.
- Hittade en fantastisk bokaffär som hade den där lugna harmoniska känslan som bara vissa bokaffärer och bibliotek har.
- Fyndade en cardigan för 2 (!) pund. (Och inte ens second hand)
Och självklart gick jag fel också. Men då är det bara att slänga upp kartboken och vara den turist man faktiskt är nu i början, eller göra de piruetter när du inser att du är på väg åt helt fel håll. Började skratta åt mig själv idag för att jag aldrig lär mig att "det är okej att gå mot rött". Det är småstadslivet som påverkat mig för mycket tror jag. Till sist efter att några tuffa människor sprungit över så stod det bara jag och ett gammalt par kvar. Och när väl det gamla paret sakta begav sig över så kände jag att "det nog var lugnt". Sanslöst alltså, att man aldrig lär sig.
Imorgon ska jag in till Viktoria Station och träffa två kompisar till som studerar CAE. Ska bli härligt och få prata av sig om de tuffa tempusformerna.
So long :-)
är det i den svenska affären du blev erbjuden jobb? :) Så söt du är på dina små upptäcksresor... Ta hand om dig, saknar dig syster! <3
SvaraRadera