Kan man ta på Big Ben?

Hakuna Matata för mig är tacos med fina människor, skratt och allt det där spontana som aldrig blir speciellt fantastiskt på kort. 

Fantastisk replik av Cissi under gårdagens fika. Det är sådant man pratar om när man är svensk och bor i London. Att erkänna att man faktiskt handlar på Hm, att tokhandla på Pound-land, hur trafiken är galen, hur Westifield är fantastiskt och ja, hur man tar på Big Ben?
Igår tog jag det där steget som man måste göra och bli 22. Sanslöst vadjag har fasat för detta. Men nu är det inte så stor skillnad. Man skärper till sig lite och tar sunda förnuftet till fånga. Tar en underground-map på stationen (efter åtta veckor) eller lägger ner paraplyet i väskan innan man går ut. Förutom det så är jag lika förvirrad som tidigare, men nu är folk lite vana, vilket gör att jag kan andas ut. Som mamman i familjen tidigare sa:
- You always hear when you go out and then "Oh, she's back again, she forgot something".
Men det är rätt skönt att kunna slappna av och känna att man kan sjunga när man lagar mat.
Jag hade en fin födelsedag. Blev väckt av skönsång från underbara familjen som ringde klockan sex, sedan steg jag ner i köket där det blev paketöppning, sedan lite shopping med Julia, en (komplicerad men god) sushilunch ("jag luktar bara soya nu"), skypesamtal, fantastiskt många GRATTIS och en fin och avslappnad fika med svensk födelsedagssång. Jag var så nöjd. Och log åt att få bli 22 en måndag i oktober. (Och i London icke att förglömma)
Idag fyllde S år och det blev Happy Birthday och Lejonkungen lite överallt. Lite Hakuna Matata hela dagen faktiskt. Och det är fint när Disney tas på allvar. Det kommer bilder, men inte nu för jag ska sova. Istället lägger jag till en av låtarna som spelas mest här. Circle of Life. Och som sjungs dagligen av killen som inspirerar mig med sin glädje.

- Sarah, it means no worries!

Det var längesen jag träffade en sådan lycklig människa.