Att försöka hitta hem

 Jag har nu tagit det där andra steget från att vara turist till fullfjädrad London-bo. En annan mitt i smeten, som det heter. Och medan turist-ståhejet har sin charm har detta en lika förvirrande ton, när man på riktigt ska försöka fatta hur i praktiken allt fungerar. Alla dessa högar av formulär som ska fyllas i, som slutar med att man får hänga över disken och uppta en kvart av receptariens tid som blir tvungen att med armar och rörelser översätta de olika sjukdomarna på papperet.

- Yes, Ok. I think I just write a NO for that one...

Eller när man inte fått in det rätta uttalet får en Caffe Latte när man beställde en Chai Latte, och i kursen engelska som andraspråk får rabbla tempusformer i minst tre olika varianter och får sedan undantag att icke förglömma. Bli tvungen att tre gånger under en vecka traska in med mobilen till affären och inse att man satt in fel SIM-kort trots att jag ville ha mitt gamla nummer. Men någonstans på tråden gick inte detta fram och jag fick springa extravarv för egentligen ingenting. 

Klaga ska jag dock inte göra för detta är ganska milda komplikationer, inget som stör mig och att flytta till ett engelskspråkigt land är egentligen ingen dramatisk förändring. För det går att göra sig förstådd.

Men när jag var sex år och intog skolbänken med darrande ben i Japans strikta klassrum var det en annan femma. Inte bara en ny valuta utan ta mig igenom lektioner på ett språk jag överhuvudtaget inte förstod. Jag slängde mig över de ofrämmande mattetalen och älskade att vi köpte ett bord med långa ben. Förändringar var inte roliga och jag ville ha det som det alltid hade varit. Där man inte satt på mattan och åt. Eller där mat smakade som det brukade.

Idag är jag så sanslöst glad över att jag bodde i Japan, trots att jag under flera gånger där var skakande rädd för allt nytt. Och man kan skämta hur mycket som helst om allt komiskt som uppstår men i slutändan är det ändå en seriös ton som tar form. Den där som ändå ligger under och skvalpar. Om att bevittna från andra hållet, vara den som kommer från ett annat land, en annan kultur och som skiljer sig från alla andra. Att vara den enda som faktiskt inte förstår. 

Och medan jag står och gnager på någon meningslös bagatell försöker jag ändå tvinga mig själv att vara lyhörd. Ta fram förståelsen som vi nånstans har tappat i dagens hårda klimat och ta till det där tålamodet som flög iväg i takt med att alla bussar kom oftare. För inom mig pulserar bilden av mitt sexåriga-jag, med stora blåa ögon, fräkniga kinder och vettskrämda blick. Som försökte hitta en egen väg i den stora främmande massan. Den bilden sparkar mig till att aldrig acceptera det där som för oss är det självklara. Och titta in i de där andra stora ögonen. Le fram en gnutta medlidande och säga de orden som varenda människa kan förstå. Utan att jag ens behöver öppna munnen.