Egentligen ska man inte tänka så mycket. Utan bara göra det man tänker.
Och idag på vägen till skolan tog jag vägen om parken. Det var höstvackert, myskallt och flera barn skrek från alla håll och kanter, antingen över att äntligen få mata ankorna, rulla i löven eller någon annan lövlek. Men framförallt en flicka fångade min uppmärksamhet. Hon var knappt tre år och hon sprang i full fart mot en boll som var inte så mycket mindre än henne själv. Det var ganska uppenbart för oss som gick där att bollen var ingen lyckad leksak för hennes ålder, och hennes mamma sprang ivrigt efter för att få henne att göra något annat. Men hon sprang, och sanslöst vad hon sprang och hon tog sådan sats för att skjuta denna enorma bollen framåt. Och hon gjorde det igen, och igen och igen. Egentligen var det mest gulligt och sådär sött, men också galet inspirerande. Alla har vi den där eländiga bollen som får oss att tappa blicken framåt, som ställer sig i vägen för annat och som ser ut att vara större än vi kan tro. Och egentligen skulle jag inte skriva så mycket men den här treåriga flickan kan jag faktiskt inte släppa. Det var något med hennes envishet och den där enorma bollen. Och mamman som sprang efter hela vägen för att få henne att göra något annat. Men flickan brydde sig inte, för bollen skulle framåt. Och jag ska framåt. Och du ska framåt. För du klarar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar