Jag minns hur du kisade mot solen, när bilen stod parkerad den där augustidagen när solen gjorde sitt sista försök att värma. Vi skämtade om det som varit, det som inte fick hända och skrattade medan höstvinden ständigt påminde om septembers stundande ingång. Jag såg i din blick hur du längtade. Efter det där nya som inte kunde bli annat än bra. En annan stad, där du fortfarande skulle charma. De skulle skratta, och du skulle le. För en framtid som stavades ljus. En 20-årsfest dagarna innan blev en avskedsfest och jag minns hur du njöt. Livet var på topp och du var på väg upp. Du tog dig an chanser som ingen annan, knöt dig an vardagslyxen och stoppade den i fickan. Du visste hur man njöt. Så som dina ögon log och jag förstod aldrig hur du gjorde. Och sen minns jag hur oktober blev ett faktum och din sjukdom ett faktum och jag hatade ordet faktum för det var så definitivt och hopplöst. Och jag minns hur du skämtade när jag träffade dig igen. Du skrattade och log och jag visste att det var du. Dina ögon log och vi trampade ihjäl alla faktum. Vi skrattade, för stunden och precis som förut. Du var ett faktum och jag beundrade dig.
Jag lovade att inte skriva en sorglig text. Du fick mig verkligen alltid att skratta. Och jag beundrar dig så, imponeras så och ska ta min chans att stoppa den där vardagslyxen i fickan. Jag vet inte hur du gjorde, Christoffer, men dina spår suddas aldrig ut. Ditt minne lever kvar. Jag kommer aldrig glömma den där dimmiga novemberdagen i nästan slutet på november. Idag den 21 november för tre hela år sedan. Jag minns hur du kisade mot solen när bilen stod parkerad där i augustisolen. Och jag vill fånga det ögonblicket, spara det i fickan när allt känns osäkert och trögt och fånga den där livsglädjen som du levde fullt ut. Inspireras och beundras och fastställa det enda faktum som känns rätt just nu. Att leva livet precis som du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar