Konsten att vara framgångsrik

Jag vet att jag var tio. Och jag satt med mina systrar under ett träd i norra Skottland och berättade en story som jag kom på i samma stund. Vi satt i en ring, de lyssnade intensivt och jag älskade att få styra över hur det hela skulle gå. Låta fantasin få flyga fritt medan solen gick ner över Skottlands tjocka skogar. Och sedan minns jag hur jag blev tolv och hur jag grämde mig ett helt höstlov över ett engelskt glosprov. Excited som stavats utan c och ett första fel på de tidigare alla rätten.
Och nu när jag börjat kalla mig 22 så vet jag hur jag själv fungerar. Hur lätt det är att lägga ner energi på det som man aldrig älskade att göra, och hur lätt man skyfflar undan annat för att tiden inte räckte till. Men där någonstans bestämde jag mig för att inte behöva välja är också ett val. Ett uppehåll som blev en liten ort i västra London där det alltid regnar lite för mycket, där man kallar det mesta för tea, där man (förv)irrar runt mellan Starbucks och Nero och där man har skor på sig inomhus. Och när någon skakade på huvudet, påpekade att det inte var direkt framgångsrikt så slutade jag argumentera. Nickade för att slippa diskutera, och lät orden flyga förbi medan jag såg åt ett annat håll.
Men nu när jag vandrar i alldeles för varma skor, i ett land där jag känner mig hemma trots tusentals mil hemifrån, så kan jag inte hålla med. Att vara framgångsrik är enligt synonymlistans ordlista många sätt att vara rik. Och det skulle jag kanske inte skriva upp mig på. Men den sista betydelsen gör att jag nu kallar mig framgångsrik utan att varken prestera eller imponera, eller planera för det som komma ska. Och listan säger lycklig, vilket jag inte tror man kan vara ständigt. Men nånstans mellan en ny kaffe på Starbucks medan jag brer bagels, säljer sill eller skriver en till text om älgar så kan jag sätta ner foten och skriva under på det. Och sluta bry mig om det där andra, det som komma ska. Och tillåta mig själv att faktiskt vara framgångsrik. Idag.