När kan man klassa sig som trött?

Jag känner mig ofta trött på morgonen, tills dess att jag får kaffe och vardagen kan sakta men säkert börja i normal takt igen.
Nu ikväll, är jag trött. Så trött att jag låg i tjugo minuter och bara tittade på allsång på Skansen utan att riktigt titta. Tog mig till och med ett antal sekunder innan jag inser att min nästkusin sitter och gungar i takt på bänkarna på Skansen.
Skulle ut med hunden och blev nästan gråtfärdig när hunden (fortfarande valp) ville dra mer än vad jag tyckte att hon borde. Ringde min syster och hörde därefter min mammas telefonsignal och suckade över att min syster skulle ringa min mamma i samma stund som jag ringer henne. Tills jag insåg att jag ringer mamma.
Morden i Midsomer ska vi inte prata om. Förstod ingenting. Är inte ens hungrig, och jag är alltid vrålhungrig på kvällen. Jag tycker att detta beteende får klassas som trött. Inte ens kaffe kan hjälpa denna tröttheten.
Dock längtar jag efter morgondagen då jag får finbesök och planerar att besöka närmsta strand med picknick och långa pratstunder.
Men innan dess bör jag nog få lite sömn, eller vad säger ni?

en annan version ännu en gång

Tidig måndagsmorgon gav upphov till slapp redigeringsstund med frukost och nyhetsmorgon. Ville byta, tröttnar fort som vanligt och det är väldigt mycket kaffestuk nu. Som mamma sa:
"Det är mycket om kaffe på din blogg"
Och det är så sant som det är sagt. Kaffestunder ger guldkant på tillvaron, och då minst två koppar om dagen. Minst.
Måndag. Jag är ledig. Ska se igenom en liten to do-list. Försöka checka av den. Vädret är så himla skumt att jag kan ena timmen klär mig i tjocktröja för att den nästa dra på mig shorts och sätta mig i solstolen. Jag blir så förvirrad.
I alla fall så har jag bestämt mig för att sluta klaga så mycket och göra lite istället. Jag har märkt att jag sedan kommit hem från London ofta hamnat i en tråk-situation. Varit uttråkad, klagat på att jag är uttråkad och hittat så många ursäkter till att inte göra saker. Som man kan, om man vill.
Men som citatet ovanför inspirerar OCH motiverar så är det slut med sådant. Det är så lätt att hamna i en sådan spiral, och har man väl gjort det kan man komma på 17 saker till varför man inte ska göra det och det och så vidare.
Mycket snack och liten verkstad. Och alla dessa ursäkter är bara fåniga argument för att - ja, för att inte åstadkomma någonting. Så nej. Min syster, Elisabeth, är den mest rutinerade kvinna jag känner. Hon  och klockan är bästa vänner och planerar varje dag upp vad som ska hända. Och hon gör det också. Saker och ting sker. Går framåt. Det blir resultat.
Så med detta sagt ska jag inom en kvart sitta och redigera en text. Så är det bara. Nedskrivet i ord också. Jag och klockan ska bli bästa vänner. Basta (som pappa skulle ha sagt).

22 juni

Midsommarfeeling. Kaffe och nyhetsmorgon. Fötter på bordet och inte alls åtsittande byxor. Kaffe-kanna. Kransar. Saxofon-melodier. Ingen sol över huvud taget. Missnöje. Ledighet. Grönt och kallt Gult och blått. Röd bränna. Färgglatt som vanligt. Midsommar 2012 kan börja. 

en gyllene regel

Sitter med min morotsjuice och dricker årets första bistra klunkar. Är det gott? Nej. Är det bra? Ja, de säger ju så. Har varit vid den luriga sjön och det räckte med några timmar i skenet för att få tydliga röda linjer. Och ett inköpsbehov av den mörkorangea drycken. Men nog om morotsjuicen. Egentligen var poängen med den här texten boken jag hade packat med mig till stranden. En bok som jag hittade häromdagen när jag arrangerade en bokhylla och undrade hur, varför och när jag fått denna. "Tio dummaste misstagen som klyftiga personer gör". Slängde ner den i all hast i strandväskan och väl i solstolen var den lätt att sluka. Och smart. Och tänkvärd, så pass att jag till och med ville skriva några ord om den. Antagligen för att jag chockades över hur jag gillade den. Och - kände igen mig. Lite klyschigt kan man dra liknelser till den gyllene regeln vi trallar in hos barnen, med hjälp av ramsor och sånger, för att lära dem den viktigaste poängen av dem alla. Att behandla andra så som vi själva vill bli behandlade.
Och sen vet vi inte ens hur man gör. På andra hållet alltså. Slänger ut kloka visdomdsord till de som behöver, uppmuntrar och ser världens alla möjligheter tills - det handlar om oss själva. Då tar det stopp. Och vi blir handlingsförlamade och har ingen aning om vad vi ska säga, göra, tänka.
I solens heta strålar var det tydligt hur mycket vi hindrar oss själva från att göra det vi egentligen, lite drömlikt, vill göra. Och hur vi enbart kan skylla oss själva när det inte sker.
Kanske är det solsting, kanske låter det klyschigt.
Be the change you wanna see, sa en vis person till mig här om dagen.
Och enligt mig låter det möjligt.

Guldkorn

Kärlek till livet. Till ett sommarjobb och en trygg stad. Till min sköna säng och en ny lägenhet. Till kreativitet och målar-projekt. Ett hoptrixat skrivbord och framtidsdrömmar. Till chansen att få söka nytt. Göra klart och börja om. Till vänner. Till djuren. En planerad resa. Till ett ostädat rum med för många grejer. En försenad studentpresent och en utbildning i Malmös hamn. Sitter med ryggen mot ett rum som är oinspirerande ostädat och tar igen svensk musik med malmö-accent. Vill skriva, vill redigera och läsa. Fylla min hylla med allt nytt och blåsa bort allt damm.
Jag har hittat vad jag vill göra, men jag har inte bråttom fram. Så sanslöst tacksam. Och glad.

"Att gå vilse är ett sätt att hitta rätt".

/ Sarah

Omotiverat lat eller för modern?

Jag älskar allt som andas tjocka buntar av papper. Bokaffärer, bibliotek och bara tanken på att få fylla hyllan till ett så kallat eget bibliotek kan få mig kittlande lycklig.
Och sen kommer frågan på hur jag ska få reda på information. Någon föreslår en bok. Jag suckar högt. Bara proceduren känns så tidskrävande och därmed onödig. Leta i en innehållsförteckning, läsa ett helt kapitel för att bara kanske hitta en vettig förklaring och om den inte är vettig nog så tog det bara tjugo minuter att komma fram till det. Ska jag kalla mig lat, eller reagerar jag normalt? Jag blir så dubbel, så förvirrad. Och skräms lite över en kommande ekande tom hylla. Den som skulle blivit mitt fina bibliotek.
Vad hände där?
Ibland minns jag de här 4-timmars skrivningarna i skolan. I en aula. Utan rast. Och man skulle skriva de här milslånga texterna på papper. Och då har vi inte ens kommit fram till punkten r-e-n-s-k-r-i-v-a. Man var ju redan slut efter tanken på vad som man skulle skriva ner.
Så nej. Jag älskar det skrivna ordet. I buntar och papper. Och även digitalt. Men någonstans så är det väl så med Marabouchoklad också. Varje ny sort och fler alternativ lockar mig mer än den traditionella. Man vill testa, bryta mönstret, men man vill inte att den traditionella försvinner. Den är ju ändå grunden till allt.
Och det är väl lite så. Jag vill ha min bokhylla fint i bakgrunden. Sätta in mina guldkorn, och le när den fylls ytterligare en rad. Den andas liksom så mycket vettiga insikter. Men jag vill också ha en kaffe. En dator. Och en hel värld av möjligheter. Ett klick bort, från andra sidan världen. Ett youtube klipp som nyss lades upp, som påverkar så mycket att jag köper den på film.
Jag vill ha det alltihop, i kombination i samma rum.
Om jag får vara så lat. Och modern.

vårens första dag

 April regnade mest och nu i efterhand kan jag väl erkänna att det var inte min bästa månad. Det var mycket väntan i en då oviss framtid och det tog på energin att inte veta.
Men nu vet jag, och det var så skönt att traska iväg idag, sätta sig på ett aldrig tidigare besökt Starbucks och knappa på ett tangentbord. Och lugnt veta att jag nu vet.
The Apprentice slukades igår efter intensiv dansträning och det är ett program som verkligen inspirerar till att hålla på med projekt och företagande. Nånstans inom mig finns det väl en sådan längtan också. Siffror och projektplanering. Det är något lockande i den kombinationen, men som sagt, en sak i taget.
Sommaren är planerad, kalendern blev väldigt inskriven igår och det känns skönt att jag om ungefär en månad packar min väska för att resa hem. Hem. Punkt. Varken mer eller mindre.
Till en altan med kaffestunder med mamma, frukostdiskussioner med pappa om nyheterna i dagens DN, promenader med Wilda, djupa diskussioner med Hannah där jag mest pratar och hon försöker se på tv, hemmakvälls-trippar med Sophie, och redigeringsstudio med Ewa. Och döda spindlar åt Elisabeth medan vi catchar upp efter hennes vistelse på den lilla kontinenten.
Där är ett prov som ska göras, i ett tal och ett skriftligt. Böcker ska läsas och annat kreativt som jag alltid lämnar åt sidan. Skriva ut de fotografier som jag tagit genom åren men som hamnat i en mapp i tre andra mappar och skriva ner de idéer som aldrig blev till text. Nu kommer inte ens hälften av detta göras men jag brukar alltid ha visionsmålet att mycket ska ske, och sker sen bara hälften är det väl bra det.
Sedan vankas den småländska kuststaden igen med C-uppsats och metoder. Den älskade kafeterian med kaffe för 5 kronor (nu 7!) och en examen som om ett år är min.

I alla fall, nu låter det väldigt fint och klyschigt och det är inte så det ska det ska vara. För ett år sen tog jag ett beslut gentemot vissa andras åsikter. Men jag trodde det var rätt och gav mig iväg.
Om en månad åker jag hem. Det har inte varit lätt, och ibland har jag undrat vad jag har hållit på med. Men istället för att dramatiskt börja om på nytt har jag försökt få förklaring till det som jag för två år sen valde att utbilda mig till. Och någonstans så har det klarnat, och jag har börjat inse vad jag vill och kan och bör. Göra.
Jag rekommenderar inte studiieuppehåll, jag rekommenderar inget om man inte vill det. Men för mig var det precis vad jag behövde.
Det är så mycket kreativt jag vill göra, så mycket ämnen och företeelser som jag nu vill läsa allt om. Jag ser program jag aldrig tidigare såg, köper böcker om historiens stora händelser och det kittlar i händerna över hur mycket det finns att utforska. London fick mig faktiskt att hitta tillbaka till det jag tidigare älskade att göra. Och det låter säkert klyschigt, men det är sant.

Guldkorn

All up för de som ständigt kämpar för att göra en bättre vardag för alla andra.
All up för de som försöker.
Okunskap föder fördomar, och alla har vi ett ansvar att ta ställning.
Det finns ingen ursäkt för att inte veta.
Så all up för de som försöker, och får en regnig dag som denna att fullkomligt skina.

Skyscraper

Back on track och tisdagen började redan klockan sju. Nu, ett antal timmar senare, har kaffet slagit till och jag försöker få sidorna i boken att gå fortare. Dagarna springer så sanslöst snabbt här i London att det av någon anledning snart är maj. Vad hände där, egentligen?

Helgen bjöd på pressat jordnötssmör i alla former och färger, provsmakning i ett matparadis jag tidigare aldrig skådat. En marknad som ekade tom och ett läppstift mellan husen. "Kan man ta på den, tro?"

En fikapaus mitt i vimlet där cyklar trillade omkull och italienskt kaffe som levererade som vanligt. En biostund på kvällen i form av "The hunger games", där jag som var lite allmänt lost fick jag hjälp av stackars Julia som fick förklara det mesta. Efteråt var jag fast, och dagen efter införskaffade jag bok 2 och 3.
London regnar lite som det har gjort nu de senaste veckorna. Plockar med mig solbrillorna för att sluka de stunder av sol som ändå smyger sig fram. Och ikväll går turen till andra sidan Barnes för lite dansinspiration med smörpopcorn, medan tågen ränner förbi nedanför.

 OCH - Tidslinjen på Facebook. Sajten må ha spårat ur och antalet timmar som går åt där går inte att motivera. Men, det kan finnas en poäng när man scrollar ner och ser vad som slumpvis har valts ut till att gestalta sitt "facebookliv". Problem som inte är problem, förändringar som skedde som var stora då, som man redan har glömt bort. Och allt det som fortfarande består idag. Guldkorn, kaffestunder tidiga morgnar och personer som fortfarande finns ett telefonsamtal bort. De som kom och gick, och nya ansikten som dök upp. Tidslinjen, alltså. Jag vet inte riktigt, men det är lite fascinerande. Och nu sitter jag här. Med italienskt kaffe igen, och lyssnar ofrivilligt på klassisk jazz. Det är inte mycket som är bestämd men så länge det finns kaffestunder på schemat så bör det lösa sig. Med två kaffemaskiner så bör det gå, och en kaffepress jag inte vet fungerar. Vi får väl se då, vad tidslinjen slumpar fram. Kanske har jag gått över till te, på heltid.

Bild för 2.5 år sedan. Om 1.5 månad kommer vi att befinna oss i samma land, och jag får äntligen chansen att ge dig världens största kram. Och försöka fånga alla stunder innan du skyndar vidare på nästa äventyr. Vi kommer bli tvungna att samsas om samma rum,precis som förut. Och jag lovar, som den lillasyster jag är, att döda alla spindlar som kommer i din väg. 

Ingenting är omöjligt

"Finns inte en inbyggd sexighet i ämnet måste kommunikatören själv ladda ämnet med känslor".
Ämnet är källsortering.
Oh yes. Min uppgift denna fredag.
Vad gör ni?

Finn två fel

Sekunden jag vaknade imorse ville jag dra täcket över huvudet medan regnet smattrade sövande på fönstret. Och somna om. Sova bort dagen, som man gör ibland, när det är okej. Men idag var det inte okej. För här skulle det skapas undersökningar med yttre och inre faktorer, traditionella trappor och fakta som skulle hittas i en bunte med tjugo lösblad utan sidnumrering. Som ganska snabbt hamnade i en check hög på golvet.
Och allt detta innan det ens varit tal om något morgonkaffe.
Nej, allvar. Ni märker ju var det brister. Det där är inte okej.
Så jag strukturerade om. Drack kaffe. Tog en paus, och lät papprena ligga kvar orörda på golvet.
Jag vet att jag är boven i dramat och att jag på något sätt alltid hamnar i dessa situationer. Försöker tänja gränserna när jag egentligen vet var de brister.
Men det blev en bra torsdag ändå. Dagens kamp är väl morgondagens frihet, och ibland får man vara lite djup när regnet faller så sanslöst hejdlöst och man har en hög med papper på golvet. Icke. Sidnumrerade.
Tog en promenad genom stan och försökte finna lyckan på Nero. Och det är något med maskiner, kaffekoppar och socialt prat som smälter ihop i ett mysigt dovt bakgrundsljud som får tangenterna att ta fart.
Och en Chai Latte där ett svagt hjärta smyger sig fram. Då påminde jag mig själv om att trots hur många onumrerade blad och faktorer som ska undersökas så ångrar jag inte att jag gör det jag gör. Jag måste bara lära mig att trycka på bromsen lite tidigare.
Och aldrig misslyckas med strategin att glömma kaffe innan man tar itu med akademiska termer, det är ju ändå strategisk kommunikation jag läser.
Bättre lycka nästa gång.

Godnatt.

regnet som faller, ljuset som doftar och annat som man trodde var självklart.

London har haft x antal månader på sig att visa sitt berömda regn. Men den valde april. Dubbelt upp.
Jag dricker därmed alldeles för mycket te, och sitter inne och huttrar. Varvar caféer och andra torra platser, läser kurslitteratur och intressanta intervjuer. Köpte en tidning igår om historiens mest uppseendeväckande fotografier och chockades över hur mycket jag inte vet.
När folk entrar London börjar vissa börjar gå på teater och studera allmänt avancerade tavlor. Jag snurrar runt på bokavdelningar och fascineras över böcker jag tidigare inte brytt mig om. Ser på program jag inte brukar se. Och köper ljus för att de luktar gott.
I ett av alla program intervjuades Soran Ismael, känd komiker från diverse shower. Och ett av hans citat i detta program var följande:
"Om en tjej går upp på scen och så går det inget bra så säger folk:
- Jag visste det, tjejer är tråkiga.
Men om hon går upp och är jättebra så säger folk:
"Fy, vad bra hon var!"
Om hon är dålig är hon sitt kön men om hon är duktig är hon sin individ. Om jag missköter mig på stan anser folk att jag är min etnicitet, men om jag sköter mig är jag en duktig individ."


Tänkvärt citat. Att det ens existerar sådana uttalanden som Soran pratar om är tragiskt. Men citatet talar för sig själv, och var det krävs en förändring. Man tycker man hade kunnat förvänta sig lite annat år 2012. Om något som känns så där tveklöst självklart.

Nu ska jag fortsätta äta choklad. Dricka te. Och kanske tända mitt ljus - bara för att det luktar gott. Grönt är det också. Oh yes, vet inte vad detta är för ny fas i livet, där jag lägger ner room spray och äppelljus i kundkorgen. Och handdukar som kommer att matcha ihop. Snart kommer jag väl köpa servetthållare också.
Josse, vad har hänt, är du inte imponerad?

My cup of tea

Varför har jag en blogg? Det är så många gånger jag undrar vad poängen egentligen är. Egentligen handlar blogg för mig om en kärlek till allt som är kreativt. Men min vardag är inte speciellt kreativ. Det är mest kaffe, hälften blir utspilld, en massa studier, YouTube-klipp och en vardag i London. Och - och om det som komma ska. En fras jag aldrig använder annars men som av någon anledning dyker upp i var sjunde mening. Regnet som faller, och solen som skiner. Kan verkligen se framför mig hur Hannah vrider på huvudet eller pappas ord "måste allt vara en roman, Sarah?".

Och sen försöker jag ge det något slags tema och ger mig ut på inspirationsfärd i bloggvärlden. Och det finns liksom inte på kartan att ens kunna mäta mig med dessa ambitiösa människor. Som har tid att städa OCH blogga. Med vardagsrum stora som konferenslokaler, med tillpuffade kuddar, raka tavlor och blommor som aldrig dör. I vitt skimmer. Ikea-vitt. Ambition.nu.

I mitt senaste inlägg pratade jag om statistik. I det dess för innan en video som skulle handla om båtrace men som mest handlade om ankor. Jag vet inte riktigt vad för tema det är. 

Så det blir väl gott och blandat. Om allt och ingenting. Och en slutkläm om det som komma ska.

I alla fall. Mina trogna läsare hänger kvar och det är jag tacksam för.

Och för att följa på det som ändå blev ett tema så avslutar jag kvällen med Kelly Clarkson.

The sun will rise.

Godnatt. 

Bland tepåsar och statistik

Ibland pluggar jag för mycket, ibland pluggar jag ingenting alls. Idag har jag i teorin pluggat ett antal timmar men i praktiken vet jag inte om jag fick ut så mycket av det. Men det är väl tanken som räknas, eller hur?
Biljetten är bokad hem, den 7 juni går flyget. Och ett prov som ska göras ett antal dagar senare. Så mycket som jag älskar London så ser jag fram emot det som komma ska. De senaste två veckorna har jag märkt hur jag själv har ställts om och för första gången verkligen planerat och motiverat mig själv för det som komma ska. På alla timmar av kaffe och studier, nya kreativa projekt och en examen som snart kan kallas min. Barnes lunkar dock på i samma fina takt, Nero bjuder på både barnskrik och kaffekoppar som klingar och jag äter mackor med bearnaiseås minst fyra gånger i veckan. Det är som det brukar, med andra ord. Nu ska jag bege mig hem och jobba. Där jag numera är expert på ugnar och där det sjungs till Disney varje dag.
Man ska inte underskatta rutiner, när det är vi som skapar dem.

Och mitt i mina ambitiösa pluggstunder råkar fliken Youtube komma fram. Och jag råkade komma in på den här covern. Nu har jag ju inte sett serien Glee, men det här är fantastiskt.

So long,
Sarah.

Boat race Oxford vs Cambridge

Påskafton till ära blev vi informerade om det berömda båtracet som årligen sker mellan lagen Cambridge och Oxford. Och allt detta passerar lilla Barnes. Frusna gav vi oss ner till Themsen med varsitt kaffe och Ahlgrens bilar. Efter att ingenting skett på en kvart får vi reda på att en simmare har stoppat hela racet och allt tvingas till omstart. Aldrig tidigare skett, och vi pratar om race 158. Allt begav sig av igen. Vi hejade stort på Oxford. Cambridge vann. 

De som kan

Imponeras över de som kan. Och hur man kan bli så glad över att höra en melodi.
The River Flows In You.

Kiss the rain

Jag sover med fönstret öppet. Och hör varenda flyg från Heathrow som passerar över taken på sin väg ut mot världen. Det har blivit april och innerstaden bjuder på Egghunts, tvåhundra målade ägg som ska symbolisera den färgglada högtid som snart är här. Jag och Jessica har tänkt kombinera denna högtid med denna mångkulturella atmosfär och slår på lördagskväll till vid Themsen med något kryddigt och italienskt.
I helgen var min fina kusin här. Vi strosade längs gatorna och jag fick visa det som under månaderna blivit mitt, men ändå fascineras över någon gata som jag aldrig tidigare sett. Det underbara med att sola i en park mitt i vimlet, anonymt bland tusentals andra och prata om alla de år som passerat. Att det inte spelar någon roll hur man har det, utan hur man i slutändan tar det.
Och förra helgen var jag i Cambridge med Julia. En fin liten metropol där vi vandrade längs de antika byggnader, åkte en färd i floden och kunde andas in universitetsandan som pulserar i staden. Fick mig att längta till universitetet en liten bit, och all framåtanda som den har att bjuda på.
Jag har fått en lust att spela piano igen, på riktigt, som man kunde när man var 18 och flitig. Hittade Yiruma på Youtube och blev helt såld i hans stycken, framför allt den här. Kiss the rain.

Nej, det är inte många pusselbitar som fallit på plats och jag har inte ens bokat biljett hem. Men snart ska jag väl ta tag i det och få hem allt i två (eller tre) väskor. Plus fotografier och ett bagage fullt av minne. Jag är så tacksam nu, för allt och för det här. För min familj och för mina vänner. Och för den engelska atmosfär som får mig motiverad på det som komma ska.

Bland kaffebryggare och prickiga äggkoppar

En anledning till att jag sökte journalistutbildningen som 19-åring var chansen till ”att förändra”. Få informera, beröra och granska, något som alltid legat mig nära och gjort att jag sedan tidig ålder velat fördjupa mig i världens orättvisor i diverse skolarbeten. Uppdrag granskning, programmet som avslöjar, har inspirerat mig till att själv vilja ta rättvisan i egna händer. Sedan barnsben har jag också haft sidor av att vara dramatisk. Kan vara en del av förälskelsen till berättelser men också gjort att jag sett saker som ”svart eller vitt”. 

Idag är jag 22. Inte stor skillnad från när jag som 19-åring traskade in på min universitetsutbildning men med erfarenhet har jag kunnat trycka ner mig själv på jorden. Tack och lov. Att vara dramatisk är ett sätt att få energin att kicka igång, motivationen att stiga och det är enkelt att ta till dramatiska mål. Problemet är bara att det inte alltid slutar som man hade önskat. ”Allt eller inget”, resulterar i inget och man traskar vidare i de fotspår man redan vandrat på. 

Som äldre, och förhoppningsvis visare, har jag börjat se de stora möjligheterna i den lilla vardagen. Och därmed också det stora i små förändringar. Ofta springer man på mot ett mål som i realiteten är för högt för att ens drömma om. Och det är inget fel att drömma, vi måste tro på saker och ting som inte verkar möjliga för att få vårt anamma att kicka igång. Men det är den strävan efter den stora stjärnhimlen som gör att man fäller sig själv. Slår en sådan sanslös knut på sig själv att resultatet blir plattfall på marken framför. Det är det jag har gjort för många gånger, trots att jag inte är det minsta praktiskt lagd. 

Och sen började jag en ny strategi. En ny motivation att få pulsen att kicka igång. Inte så mycket ”wow” på den men ändå ett steg framåt varje gång. Inte alls DNs huvudnyhet men ändå en skillnad. En förändring och ett steg framåt mot det mål som jag som naivt barn hade för en bättre värld. Vi måste våga kompromissa våra naiva barnsdrömmar med vår dagliga verklighet, och på något vis hitta kärnan i varför vi gör det vi gör. Varför vi sätter klockan på ringning var eviga morgon, när det känns för tidigt för att ens vara lagligt. Och där hitta tillbaka till anammat vi hade när vi som barn skulle förändra världen. För när vi hittar nya möjligheter i vår vardag kommer det att gnistra på frukostbordet, bland kaffebryggare och äggkoppar. Och vi i praktiken får se vad den lilla förändringens skillnad innebär. När det lilla blir det stora, i en ny glänsande vardags-atmosfär.

Och till denna länkar jag Lalehs nya. Vårens vackraste.

som en pannkaka

Min älskade röda jacka har ständigt tappat sina knappar men denna vecka har jag slutat bry mig. Våren är på ingång, lite väl optimistiskt kanske, men det luktar gräs, det är ljust när jag vaknar och jag köper mer kortärmat än stickat. Veckan har bjudit på ett pannkaksrace mellan politiker och journalister. Där kostymklädda personer satte på sig förklädet, hatten likaså och sprang ett tiovarvs-lopp medan pannkakan virvlade i luften. Mitt i smeten i Victoria Park.
Jag har läst om medieföretag och tekniker som komma ska, druckit mängder med kaffe och insett min misslyckade förmåga i tidsplanering. Igår jobbade jag i det fina vädret och på kvällen väntades det utgång med fina vänner. Denna byttes dock i sista sekund ut mot en hemma-vinkväll, home delivery av kinamat och maraton av one tree hill. Inte fel det heller.
Idag blev det Science museum och vetenskapligt trippelt upp. Imorgon är måndagen back on track, som en viss person säger. Och det är väl det som gäller. Jag unnade mig fyra dvd-er i fredags och tänkte kanske förgylla kvällen med en sådan. Skype ekar tyst så jag förmodar att Sverige har gått och lagt sig. Och just det, grattis Sverige - välkommen Estelle!

So long.

22

En kväll med för mycket te och för lite choklad,
och nödvändiga stunder om det som stavas framtid och det som borde göras klart.
Bland puttrande kannor och röda väggar, och en atmosfär som blev ett andra hem.
En akustisk version av "The winner takes it all" blev det vackraste ikväll,
med nostalgiska trippar och framtida planer,
och någonstans där emellan en velighet som krympte.
Medan allt fick vänta ett tag fick jag chansen att se nytt,
bland puttrande kannor och röda väggar,
och det häftiga i att skapa sitt eget i en ny atmosfär.
London får regna hur mycket det vill,
det blir faktiskt inte bättre än så här.

The everyday challenge

"I didn't have time to write a short letter, so I write you a long one instead." (Mark Twain)

Dagens utmaning. Komprimera mera.

när det ändå sker

Jag är så tragiskt dålig på detaljer, att jag ibland missar viktiga poäng. Kommer inte ihåg var jag har gått och inte var jag ska gå ibland heller. Det är som att viss information sållas bort innan den ens kommit in, och jag får fotografera eller "google-mappa" för att få vardagen att gå ihop. 

Men det är inte det som är problemet i den här texten, utan de situationer som etsat sig fast i minnet. När detaljer lyser skarpa, och varje sekund går på ständig repeat.

Jag minns att jag var fem, rödhårig, fräknig och ganska blyg. Med en alldeles för stor röd ryggsäck trampade jag in på en skola där ingen pratade som jag, med en storasyster några klassrum bort och med rå bläckfisk till lunch. Som att vända upp och ner på hela mitt liv. Och jag minns när jag fick slaget mot kinden, av en lärare som inte tyckte jag förstått vad hon sa, när en hög med papper skulle delas ut.

Femton år senare minns jag att det var en vardagsmorgon och jag hade jobbat natt. Trött skulle jag handla bullar och ställde mig i kön. Mannen framför försökte beställa och jag insåg snart att något inte gick rätt till. Utan några skyltar försökte mannen, som inte kunde svenskan så bra, tappert förklara vilka bullar han ville ha. Han kämpade med armar och ord och hur kassörskan, istället för att hjälpa, gav en suckande blick åt mig. Och önskade att jag skulle sucka med.

Och sen för en vecka sedan medan jag ritade blommor i skrivblocket utspelade sig fler pulserande sekunder.

- Och hon hade armen redo för hon trodde att hon skulle få den. Neheej, det är jag inte helt säker på om hon skulle ha fått, sa läraren, smålog för sig själv och ställde sig bakom katedern. 

Eleven kramade chokladägget i handen, det hon trodde hon gjort sig förtjänt av, men som läraren tydligt klargjort för hela klassen inte var något självklart alls. 

Skarpa situationer som etsat sig fast i minnet. En makt som utnyttjas när någon vet lite mer, kan språket lite bättre eller viljan av att få känna ett övertag. Kanske är det för mycket att begära, efter allt katastrofalt som utspelat sig och utspelar sig runtom i världen, att vi ska leva så som vi själva vill bli behandlade. Men det är ändå något som säger mig att man kan göra det. Begära att man förstår innebörden av ordet som stavas respekt, för att få det här beteendet att vända. För den absoluta huvudpoängen med dessa situationer är att de egentligen inte ens hade behövt hända.

mitt i allt

De senaste dagarna har varit intensiva, men bra. Så där bra att man inte riktigt bryr sig om man jobbar eller inte, utan istället få inspireras av människor som spontandansar till Abba-medley och skrattar och uppmuntrar när språket går snett.

"I don't usually give clues, but ok, you're Swedish so".

Och nej, med engelskan ska man inte vara så stöddig, trots att jag varit här några månader. Blev lite felaktig språköversättning igår när jag skulle beställa mat på indisk restaurang och den blev lite stark för mitt eget bästa. Satt lite i en matchock en stund men fyra glas gratis vatten senare kunde jag njuta av mat igen. Nästa gång ska jag utnyttja funktionen med google translate i mobilen.

Jag lyssnar på musik som inte gick vidare i Melodifestivalen istället för att ta tag i seriösa analyser, och dricker grande Caffe Latte på Starbucks. Typ nu. Min pluggteknik har fallit så sanslöst platt att jag nu ska ta tag och se om jag kan återupprätta den igen. 

So long.

kaffe på pub och sju olika dialekter

 Alright, vad finns det att förtälja? 
Att jag i fredags tog mig på en oviss tur till Richmond för inbokad intervju, med en förhoppning att komma i tid. Slutade med att jag var där en halvtimme tidigare, utan något café eller affär i sikte. Och till detta ska tilläggas att jag enbart hade skinnjacka, och inga vantar, och befann mig i ett London med minusgrader. En pub tvärs över gatan räddade mig och erbjöd kaffe, en öppen spis och där satt jag och gick igenom det som komma skulle. På vägen tillbaka lyckades jag, trots en stad med nio miljoner invånare, hamna på en buss med samma busschaufför som tidigare och som dessutom undrade om jag kommit fram på rätt sätt. En sådan genuin atmosfär kan få en regnig vardag att fullkomligt skina.

Lördagen spenderades i fortsatt skinnjacka och på kvällen kom den första snön till London. Lite Melodifestival på det, och fyra sorters chips, och dipp, så var det som att vara hemma på riktigt. Vi dansade oss svettiga till WII innan det blev en snöpromenad hem genom stan. Och trots läckande skor och kalla vindar skrattade jag mest, som det blir när man omringar sig med fina människor och skämt som inte får sägas, och sju olika dialekter.

Nu har jag både vind-tålig jacka och sanslöst vattentäta skor. Nöjde mig inte förrän kassörskan försäkrade mig om att skorna skulle klara vinter-Sverige. Haha, stackars engelsmän. Strange swedish people (som jag brukar säga...)

Imorgon ska jag prata om mitt liv, sedan ska jag plugga. Och jag har under två dagar fått stor familjedos via skype så jag klarar mig under veckan. Imorgon är det onsdag, people. Little saturday as we say in Sweden. Och ja, vem vet? Kanske tillbringas den så också. Så länge blir det på med vantarna och ge sig ut i kylan och vara den köldtåliga svensk man bör vara. "Oh, yes it's cold here but I bet it's worse in Sweden..."

How to save a life

Och hon lyfte upp fjärilen som så lange legat och suktat pa marken. Andats och kämpat för att få sina vingar att lyfta.
Och den lilla flickan tog fjärilen i sina hander, blåste på vingarna och sträckte upp den mot himlen.
- Det är inte så svårt, sa flickan medan hon såg hur de safirblåvingarna sakta lyfte sig uppåt, innan de tungt landade mot handflatan igen.
Flickan ignorerade sina mammas armar i kors och ivriga tjatande om det lönlösa i att hjalpa till. Fjärilen sträckte sina vingar.
- Kom igen, sa flickan. Nu är det inte så långt kvar. Jag fångar dig om du faller.
Mammans steg mot flickan blev tydligare. Flickan började springa, längre och längre iväg i takt med att hon såg fjärilens vingar lyfta. En vinge i taget släppte handflatan och runt hornet om huset kunde de safirblå vingarna ta sista satsen innan den i en loop försvann iväg till det blå.
- Det är inte så svårt, det var ju det jag sa.

medan kaffet kallnar

Och om en timme skypar jag med den här pärlan. 

Bland maskinbuller, tangentbordsknappande och smartphones i ett tiotal. Barn som skriker bland de låga borden och skummad mjölk som hamnade i fel mugg. Bland intervjufrågor och ett ganska smaklöst kaffe, och en stark chokladkaka för att öka energin. En diskussion-klass där jag inte sa något alls. Och en analys som ekar tom. Men det är någonstans här det händer, medan graderna blir minus utanför. Nästa vecka ska jag vara beredd på att prata om mitt liv, bli intervjuad och sitta i den andra stolen som det heter. Och inför en full klass då. Lite som ett utvecklingssamtal på fem minuter om hur ens liv egentligen blev, medans alla tittar på. Lära-känna-lek, medan en recenserar min engelska. Fantastiskt.

På fredag blir det intervju igen, det ska bli kul att få komma tillbaka till gamla rutiner. Bland kommunikationsformer och brittiska skolsystem ska det bli kul att få göra det jag för ett antal månader sedan tog steget ifrån. Någonstans har jag faktiskt saknat det.

Nerohörnan

Fikastunder när de är som bäst, bland tepåsar och maskinbuller.
- Fattar ni vad det är mycket som ska hinnas med innan man är 25.
- Mm, jag vet. Det är galet.
- När man är 25 ska man ha en lägenhet i innerstan i Stockholm, vara förlovad så klart, redan ha ett barn och ett annat som är på väg.   Vara utbildad och ha ett bra jobb.
- Och tjäna bra med pengar.
- Och ha en stor umgängeskrets.
- Och ett lantställe. 
- Och så måste du vara i harmoni också.
- Ja, fattar ni hur stressad jag är?

Och så en rubrik på det.

Nej, ärligt talat, det här går inte. Jag sköter mig inte, inte alls. Trots mina 22 år så är disciplinen som bortsprungen, försvunnen och jag kämpar varje morgon med att komma upp innan klockan blir halvåtta... åtta... halvnio. Skandal. Men tillsist så, efter en längtan av morgonkaffet så kom jag upp.
Vid elva var det fika på Nero med Jessica och Julia vilket var mycket trevligt, som alltid. Efter det minglade jag och Jessica vidare till Starbucks för att jag skulle få chansen att studera lite på riktigt. Det var mysigt, och vi hann också gå igenom några seriösa ilandsproblem. Ilandsproblem när man känner att det har gått lite överstyr. På riktigt. Internetsidor i all ära, kodlås, larm, och inloggning till bibliotekets datorsystem - absolut, poängen är glasklar. Lösenord är genialiskt, men jag kan tyvärr inte hantera det, över huvud taget. Tron om att man på allvar ska komma ihåg si sådär 28 lösenord är ju bara meningslös. Och sedan, som bonusen på köpet, ett litet checkt användarnamn också i hälften av fallen.  Vad är poängen med det? Det här är inget allvarligt problem men det har gått överstyr. När man måste ha ett lösenord för att återställa ett lösenord, och komma på ett tredje lösenord (man en vecka senare glömt bort). Vissa har ju då börjat med de här checka frågorna, om man glömt bort lösenordet. Jag var ju då (o)smart för tre år sedan och tog frågan "vad heter ditt husdjur", vilket ledde till att jag två år senare fick sitta och ringa runt till halva familjen för att få reda på VILKET av alla dessa husdjur jag skrivit in.  Inget allvarligt problem, lite överstyr bara.
Så, nu ska jag inte klaga mer, eftersom jag ägnar så många meningar åt att klaga på lösenord så har jag det egentligen väldigt bra. Imorgon är jag ledig. Ska sy knappar på en jacka, studera några timmar och också försöka träna. Min kurs medie- och kommunikationsvetenskap var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Den är mer bred och mer intressant än vad jag trodde. Det är en blandning av psykologi och journalistik i kombination med medieproduktion. Nu ska disciplinen bara infinna sig på riktigt också. London går mot kallare väder men dagarna blir längre och ljusare. Januari blir snart februari, och jag trivs där jag är.

The only way is up

 8 principer för personligt ledarskap

Min kusin länkade på fb till denna sida om personligt ledarskap. Jag har egentligen aldrig brytt mig om principen ledarskap då jag som mellanbarn alltid haft systrar som varit bättre på det än jag. Men denna sida var faktiskt inspirerande bra och den handlade inte enbart om att leda andra,
utan att bli bättre på att leda sig själv.  
"Ungdomar ska förverkliga sig själva", "hitta sig själva" och jag hör det ibland med situationstecken och negativ ton. Som om detta på något sätt skulle vara fel. Utvecklingen ser annorlunda ut idag och medan vissa klagar på att ungdomar har det för bra har man i USA döpt det till quarterlifecrisis, den moderna krisen som drabbar ungdomar när oändliga möjligheter snarare skapar prestations- och beslutsångest. Utvecklingen idag visar också en arbetslöshet och arbetsmarknad som inte kan upplevas utifrån något annat perspektiv än dessa ungdomars. Och en ohälsa som tredubblats på tjugo år.
Men trots denna tuffa utveckling går det en annan utveckling parallellt. Människor som satsar, människor som väljer att inte satsa alls. Människor som väljer att sadla om efter tio år som civilingenjör på grund av att finsnickeriet låg de närmre om hjärtat. Arbetsgivare trycker på att meriterna på CV:et inte spelar så stor roll i slutändan, utan människan som finns bakom den stela porträttbilden. Och kanske är det så när valmöjligheterna är för många, och arbetsmarknaden är tuff, att man försöker hitta den yttersta kärnan i allt det man gör. Inte slösa tid på något man egentligen inte vill, men aldrig våga ta något för givet.

Tears don't means you're losing, everyone's bruising.

All this money can't buy me a time machine, can't replace you with a millionrings.

What doesn't kill you makes you stronger.

Ord från kända låtar som spelas på radion just nu. Och för att göra en lång historia kort så, trots allt tragiskt som händer, genomsyras ändå ett fokus på att man ska sträva efter att må bra. Från topp till tå, ut och in. Och att det är okej att inte vara okej.

Någon får gärna kalla mig en aning optimistisk, men jag är kritisk också. Mina journalistglasögon kan jag vara duktig att ta på mig när detta behövs. Men i detta fall så finns det ingen anledning att kritisera, snarare imponeras av de som väljer att leda sig själva. Och våga hoppas att 2012 följer samma bana, där  det är okej att fokusera på det som inte kallas prestation. Utan istället i en kombination med det man gör allra bäst, sin passion.

London Borough Market

I ett regnigt London steg vi under taket i lördags för att frestas av stadens hetaste matmarknad. Färskpressat, nybakat och självodlat. Och högar och högar av tomater.

Sunny Thursday

Orange Pekoe, White Heart Lane

Fin dag idag som började med två paket på posten i form av kurslitteratur. Kan äntligen börja plugga på riktigt i kursen medie- och kommunikansvetenskap. Jag har redan med en kommande examen i journalistik behörighet att söka mig in till informationsbiten men det känns viktigt att sätta sig in djupare i tänket. Just nu är det mycket signaler hit och dit, kanaler, redundans och entropi, men tillslut ska det väl också få ett fint sammanhang att ha nytta av. Tog en paus vid tolvsnåret och tog mig genom ett soligt London för att äta lunch med Jessica. Blev ett idylliskt litet ställe vid White Heart Lane, uteserveringen stundar fortfarande och det är lite konstig vårstämning i luften. Den där härliga känslan efter träningspasset är nu 24 h senare inte alls speciellt fantastisk. Träningsvärk och orörliga leder. Men jag har det bra. Med te, läskigt goda chips och icke att förglömma - en brittisk serie som är lite för beroendeframkallande för att vara okej. Fin torsdag och jag har idag tack vare lite statistik och sunda människor så mycket att se fram emot. Våren i London kan jag förana med uteserveringen, tunnklädda joggingmänniskor och inte allt för torra händer. So far, so good.

Aha.

 Vad vill du bli?
Är en förfärlig fråga. Räcker det inte med det jag är, måste jag bli något också? Ja, just det. Så var det. Och sen drog det igång.
Och nu är jag här i smeten, London. Metropolen. Men inte som journalist. Igår började jag dock lite smått med journalistuppdrag. Satt på ett café där det fanns mottagning och hoppades att personen på andra änden inte hörde den skumma jazz-klassiska melodin i bakgrunden.
Januari har dragit igång i London och det mesta är som det brukar. Rutinerna är som de är, fikastunderna, promenaderna, och ikväll börjar äntligen streetdancen igen. Så underbart.
Men trots att allt är som det har varit så har jag inte känt mig på topp. Om sanningen ska fram. Det är januari och frågorna om kommande planer börjar dyka upp. Först och främst hos mig själv, och man tänker och funderar och ibland så har jag funderat på att bara börja om. På ruta ett. Ny utbildning, ny stad och nya mål. Men någonstans så vet jag också att det är därför jag är här. För att inte dramatiskt bara avbryta allt för att paniken om framtiden börjar närma sig. Ibland vill man ha allt så sanslöst planerat för att på något sätt garantera sig. Garantin om att allt är under kontroll.
Jag träffade en person när jag var hemma som jag aldrig hade träffat förut. Hon frågade vad jag gjorde, och jag rabblade som jag har lärt mig att göra nu. "Har gått två år där, tog uppehåll, och nu..." Och hon sa:
- Vad vill du jobba med?
Jag blev lite stum först, för jag hade inget självsäkert svar att ge henne.
- Jag tror man måste ha en aha-upplevelse, för att förstå att det är det man vill hålla på med, sa hon och sen fortsatte hon att prata på om hennes framtida mål som hon nu vid cirka 45 års ålder hade funnit.
Och det är väl lite så. För vissa är det tidigt stensäkert, orubbligt och jag imponeras av dem. Stressen på att man ska utbilda sig på en gång, så fort som möjligt, ligger som en dimma över och det är viktigt att man vågar hitta sig själv i den. Egentligen vill jag inte att mitt liv skulle ha varit bestämt när jag var 19. Jag är 22 nu och jag tänker på ett annat realistiskt sätt än vad jag gjorde då. Och jag håller med den 45-åriga kvinnan om aha-upplevelser. Det är de jag faktiskt håller fast vid när det gungar. De tillfällen när jag verkligen har njutit fullt ut av det jag har hållit på med, känt en sådan glädje och ett sådant engagemang att framtiden verkligen känts orubblig. Jag imponeras av de som väljer att utbilda sig senare, börja om på nytt eller utmana sig själv i nya saker. Det krävs ett sanslöst mod att göra det, och det är väl lite det jag har saknat.
Men när det väl kommer till kritan så ska man väl själv också hitta det någonstans, som en väldigt klok person sa:
- Saker kommer att falla på plats när det är dags för det.
För mig är det det största problemet, att ha tålamodet till att vänta och acceptera att allt inte är så glasklart. Men London är fantastiskt, och någonstans måste man plocka ner guldkornen i fickan. Ge sig själv friheten att inte grotta ner sig i frågan vad man ska bli, utan lite på att svaren kommer i allt det som är.

"You can go now, love"

Fredag i London och en hel vardagsvecka har passerat. Har spenderat några av dem med att vara sjuk och  allmänt hängig, men allt rullar på som det har gjort. På måndag börjar jag kursen medie- och kommunikationsvetenskap vilket jag ser fram emot jättemycket. Har velat läsa den kursen länge och för den här våren så var det helt lägligt. Ska bli härligt att få borra in sig i något vetenskapligt på förmiddagen.
Engelsmännen fortsätter att imponera och jag måste säga att min bild av engelsmännen verkligen har ändrats under tiden jag varit här. Deras artighet är märkbar på en gång men den här spontana, skämtsamma och sociala biten märker man inte av förrän man har levt här ett tag. Som nu i veckan då jag stod och dagdrömde vid övergångsstället och plötsligt känner en hand på min axel.
- "You can go now, love".
Och till min förvåning tittar jag upp och ser hur det lyser grönt. Det är engelsmännen det. Eller i går på Nero när jag skulle beställa kaffe och ser hur en barnvagn hamnat framför mig i kön. Med ett barn. Utan någon annan. Jag går förbi vagnen och ser i samma stund hur vagnen sakta åker bakåt. Barnet tittar på mig förvånat med sina stora ögon och jag tar tag i vagnen och ser hur en man bakom också stoppar den med sin hand. Jag suckar glatt när mannen börjar gunga vagnen med sin hand. Tacksam över att pappan dykt upp börjar jag sakta gå därifrån när han frågar:
- Is he not yours?
Och jag vrider på huvudet och ler åt den komiska situationen. Han tittar förvånat och tillsammans står vi där med en barnvagn emellan och ett barn som tittar på oss med sina stora ögon och fattar ingenting. Vi fattar ingenting, men några sekunder senare kommer en springande kvinna från några meter bort och hämtar sin son. Puh, tur det.
Och igår var jag på en körlektion för att få sjunga lite igen. Det var ett litet spontanbeslut och när jag kom dit visste jag egentligen inte vad jag hade gett mig inpå. "En liten grupp" hade jag hört men när jag stiger in är det smockat med omkring 30 pers som fyller den lilla gymnastiksalen vi hamnat i. Och det blev lite flashback när vi skulle ställa oss i en ring och alla ska säga sitt namn. Men absolut inte nog med det, för en liten check rörelse skulle med också. Yes. Och sen en runda till när vi skulle göra rörelsen OCH säga vårt namn på ett roligt sätt också, gärna sjunga. Och sen står vi i den här salen med beigevita gymnastikrep, klätterställningar och små bänkar som är gjorda för en meters höga så kändes det som om man drogs tillbaka tio år, minus fem till. Men det gick fint. Jag vevade med mina armar och kom ihåg att säga mitt namn samtidigt, på ett annorlunda sätt.

Idag är det fredag som sagt och ikväll är det ost- och vinkväll med Jessica och Julia. Ska bli mysigt att avsluta veckan och inleda helgen på det sättet. Ikväll prövar vi rött. Och testar mögelost. Det är sju vuxenpoäng. Minst. Från barnlekar till vuxenpoäng på två dagar. Det är London det.

Back on track

Julafton 2011. Alla bänkade framför Kalle Anka.

Back on track i ett stormigt London. Gick upp sex imorse (fem engelsk tid) vilket gör att jag nu är så sanslöst trött. Så trött att jag inte fattade vilken knapp jag skulle trycka på för att få ner hissen på perrongen, vilket slutade med att en underground-anställd fick hjälpa mig. Lyckat.

London är sig likt. Artiga människor, lite regnigt, inga papperskorgar och ett varmt hem att komma fram till. Är så lyckligt lottad.

Och på tal om det här med papperskorgar så är det en så komisk grej att detta inte har uppmärksammats tidigare. Antingen är vi i Sverige lite för bortskämda med sådana, eller så har man inget behov av papperskorgar i London. I alla fall, i London får man leta efter papperskorgar, det är sant. Och det roliga är att när man väl hittar dem efter tio minuter så är det källsortering som gäller, så där mitt på gatan, i fem olika boxar. Idag när jag redan hade tre väskor att kånka på, och absolut ingen plats för skräp, så blev jag till sist tvungen att gå fram till en annan underground-anställd och fråga var det fanns papperskorgar. Hon visste inte men tog artigt min lilla matkartong, gick bort till en annan underground-anställd på andra sidan passergrinden som sedan sprang iväg med den. Detta är en ilands-grej, jag vet. Men det komiska i detta är att trots papperskorgarnas sällsynthet så är inte London skräpigt, över huvud taget. Det är så mycket renare på gatorna här än i Sverige. Komiskt. Kulturkrock när den är som bäst.

I alla fall, för att lämna ämnet papperskorgar så gick resan bra och nu är jag uppe i mitt lilla rum och dricker te. Ska lägga mig snarast och imorgon tar jag mig an London igen.

Att vara hemma är lika underbart som alltid. Man uppskattar sin lilla stad när man inte har sett den på tre månader, och man inser hur fantastisk familj man har. Vart jag mig i världen vänder så finns de där. Så sanslöst stöttandes och positiva och ett varmt hem att komma tillbaka till när det behövs. Igår satt jag uppe, drack te, tittade på Skilda världar med familjen och hade det jättemysigt. Ett minne att leva länge på under tiden jag är här.

Och sen för att absolut inte glömma: Josse. Du är så fin och bra på alla sätt. En sådan underbar vän att jag ibland undrar vad jag har fått för att förtjäna dig? Jag är förvirrad, tankspridd och allmänt upp- och ner och  jag behöver verkligen dig som bara kan dra ner på på jorden igen och hjälpa mig när jag trasslat till det med att hitta, baka eller vad det nu är. Tack. <3.

Tar väl en stund tills jag kommer tillbaka till engelskan igen. Försökte idag på Kastrup att enbart prata engelska, men personalen svarade tillbaka på svenska eller danska. Vet inte om jag ska ta det som ett tecken på att jag fullständigt misslyckades med att låta engelsk. Men men, då får jag väl börja nu!

/ S.

Första januari 2012

Igår var det nyårsafton, och med mousserande vin och söndriga klackar firade jag in det nya året som nu skrivs 2012. Tänkte jag skulle bli lika duktig som halva släkten och handlade en korsordstidning, också för att uppdatera svenska ordförrådet under tiden jag befinner mig i London. Och så handlade jag bakmix för att påminna mig själv om att det kan vara kul att baka, om det inte är alltför svårt. Eller kladdigt.

Och sen nu ikväll, till mitt nybakade Foccacia, visade min syster bilder från sin skolresa till Indien. Jag hade sett några förut men det blir en sådan kalldusch när man får ligga halvslött i en lite för mjuk soffa och titta på hyddor där någon bor. I en annan värld. Se ett klassrum där barnen sitter på cementgolv eller lyckan hos några skolelever när de tar emot pennskrin och block. Man skäms lite. Eller jag skämdes. För då tänker jag istället - "hur går det till att duscha, hur fräscha är toaletterna?". Och det är det som får mig att välja slänga in mig själv i en kalldusch på riktigt. Att man har det lite för fruktansvärt bra.
Lars Winnerbäck har skrivit den fantastiska låten Stackars, texten som är lite för brännande sann för att ibland kunna ta in.
"Stackars den som inte bryr sig, 
stackars hon som aldrig fryser, 
och alltid får vad hon vill ha.
Ja, stackars hon som har det bra".
Och jag känner mig så maktlös när jag ser sådana här bilder. Så ont i hjärtat. Och jag skäms för att jag automatiskt tänker sådana nojj-tankar. Att jag har det så fruktansvärt bra utan att ens veta vad orden betyder. Och jag vet också att jag i tankarna redan har kommit till sommaren, eftersom jag redan har planerat hela våren. Som om livet vore så sanslöst självklart.
Och sen kommer den där bilden med mannen som bär tunga bambuskott varje dag. Som går i timmar för att få pengar för dagen. Och själv klagar jag på att det är måndag imorgon.
Hur detta kan vara samma värld alltihop är en gåta för sig men en kalldusch var välbehövligt. Så här den första januari. När det ska hoppas och lovas och planeras, och reahandlas inför nästa jul.
Och det är inget fel på det. Men den där Carpe Diem-skylten måste slängas fram ibland, om inte på väggen så i alla fall i sinnet. Om att livet inte är så där självklart. Och det är väl bäst att börja den första januari. Som en påminnelse och det enda självklara i denna text. Att denna andra värld som visas på bilderna aldrig kommer att bli denna värld förrän vi börjar acceptera. Och agera. Och inser allt, allt, allt, som vi faktiskt har. Och värdet av att ha det så här bra.