Aha.

 Vad vill du bli?
Är en förfärlig fråga. Räcker det inte med det jag är, måste jag bli något också? Ja, just det. Så var det. Och sen drog det igång.
Och nu är jag här i smeten, London. Metropolen. Men inte som journalist. Igår började jag dock lite smått med journalistuppdrag. Satt på ett café där det fanns mottagning och hoppades att personen på andra änden inte hörde den skumma jazz-klassiska melodin i bakgrunden.
Januari har dragit igång i London och det mesta är som det brukar. Rutinerna är som de är, fikastunderna, promenaderna, och ikväll börjar äntligen streetdancen igen. Så underbart.
Men trots att allt är som det har varit så har jag inte känt mig på topp. Om sanningen ska fram. Det är januari och frågorna om kommande planer börjar dyka upp. Först och främst hos mig själv, och man tänker och funderar och ibland så har jag funderat på att bara börja om. På ruta ett. Ny utbildning, ny stad och nya mål. Men någonstans så vet jag också att det är därför jag är här. För att inte dramatiskt bara avbryta allt för att paniken om framtiden börjar närma sig. Ibland vill man ha allt så sanslöst planerat för att på något sätt garantera sig. Garantin om att allt är under kontroll.
Jag träffade en person när jag var hemma som jag aldrig hade träffat förut. Hon frågade vad jag gjorde, och jag rabblade som jag har lärt mig att göra nu. "Har gått två år där, tog uppehåll, och nu..." Och hon sa:
- Vad vill du jobba med?
Jag blev lite stum först, för jag hade inget självsäkert svar att ge henne.
- Jag tror man måste ha en aha-upplevelse, för att förstå att det är det man vill hålla på med, sa hon och sen fortsatte hon att prata på om hennes framtida mål som hon nu vid cirka 45 års ålder hade funnit.
Och det är väl lite så. För vissa är det tidigt stensäkert, orubbligt och jag imponeras av dem. Stressen på att man ska utbilda sig på en gång, så fort som möjligt, ligger som en dimma över och det är viktigt att man vågar hitta sig själv i den. Egentligen vill jag inte att mitt liv skulle ha varit bestämt när jag var 19. Jag är 22 nu och jag tänker på ett annat realistiskt sätt än vad jag gjorde då. Och jag håller med den 45-åriga kvinnan om aha-upplevelser. Det är de jag faktiskt håller fast vid när det gungar. De tillfällen när jag verkligen har njutit fullt ut av det jag har hållit på med, känt en sådan glädje och ett sådant engagemang att framtiden verkligen känts orubblig. Jag imponeras av de som väljer att utbilda sig senare, börja om på nytt eller utmana sig själv i nya saker. Det krävs ett sanslöst mod att göra det, och det är väl lite det jag har saknat.
Men när det väl kommer till kritan så ska man väl själv också hitta det någonstans, som en väldigt klok person sa:
- Saker kommer att falla på plats när det är dags för det.
För mig är det det största problemet, att ha tålamodet till att vänta och acceptera att allt inte är så glasklart. Men London är fantastiskt, och någonstans måste man plocka ner guldkornen i fickan. Ge sig själv friheten att inte grotta ner sig i frågan vad man ska bli, utan lite på att svaren kommer i allt det som är.