Och sen kommer frågan på hur jag ska få reda på information. Någon föreslår en bok. Jag suckar högt. Bara proceduren känns så tidskrävande och därmed onödig. Leta i en innehållsförteckning, läsa ett helt kapitel för att bara kanske hitta en vettig förklaring och om den inte är vettig nog så tog det bara tjugo minuter att komma fram till det. Ska jag kalla mig lat, eller reagerar jag normalt? Jag blir så dubbel, så förvirrad. Och skräms lite över en kommande ekande tom hylla. Den som skulle blivit mitt fina bibliotek.
Vad hände där?
Ibland minns jag de här 4-timmars skrivningarna i skolan. I en aula. Utan rast. Och man skulle skriva de här milslånga texterna på papper. Och då har vi inte ens kommit fram till punkten r-e-n-s-k-r-i-v-a. Man var ju redan slut efter tanken på vad som man skulle skriva ner.
Så nej. Jag älskar det skrivna ordet. I buntar och papper. Och även digitalt. Men någonstans så är det väl så med Marabouchoklad också. Varje ny sort och fler alternativ lockar mig mer än den traditionella. Man vill testa, bryta mönstret, men man vill inte att den traditionella försvinner. Den är ju ändå grunden till allt.
Och det är väl lite så. Jag vill ha min bokhylla fint i bakgrunden. Sätta in mina guldkorn, och le när den fylls ytterligare en rad. Den andas liksom så mycket vettiga insikter. Men jag vill också ha en kaffe. En dator. Och en hel värld av möjligheter. Ett klick bort, från andra sidan världen. Ett youtube klipp som nyss lades upp, som påverkar så mycket att jag köper den på film.
Jag vill ha det alltihop, i kombination i samma rum.
Om jag får vara så lat. Och modern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar