Min kusin länkade på fb till denna sida om personligt ledarskap. Jag har egentligen aldrig brytt mig om principen ledarskap då jag som mellanbarn alltid haft systrar som varit bättre på det än jag. Men denna sida var faktiskt inspirerande bra och den handlade inte enbart om att leda andra,
utan att bli bättre på att leda sig själv.
"Ungdomar ska förverkliga sig själva", "hitta sig själva" och jag hör det ibland med situationstecken och negativ ton. Som om detta på något sätt skulle vara fel. Utvecklingen ser annorlunda ut idag och medan vissa klagar på att ungdomar har det för bra har man i USA döpt det till quarterlifecrisis, den moderna krisen som drabbar ungdomar när oändliga möjligheter snarare skapar prestations- och beslutsångest. Utvecklingen idag visar också en arbetslöshet och arbetsmarknad som inte kan upplevas utifrån något annat perspektiv än dessa ungdomars. Och en ohälsa som tredubblats på tjugo år.
Men trots denna tuffa utveckling går det en annan utveckling parallellt. Människor som satsar, människor som väljer att inte satsa alls. Människor som väljer att sadla om efter tio år som civilingenjör på grund av att finsnickeriet låg de närmre om hjärtat. Arbetsgivare trycker på att meriterna på CV:et inte spelar så stor roll i slutändan, utan människan som finns bakom den stela porträttbilden. Och kanske är det så när valmöjligheterna är för många, och arbetsmarknaden är tuff, att man försöker hitta den yttersta kärnan i allt det man gör. Inte slösa tid på något man egentligen inte vill, men aldrig våga ta något för givet.
Tears don't means you're losing, everyone's bruising.
All this money can't buy me a time machine, can't replace you with a millionrings.
What doesn't kill you makes you stronger.
Ord från kända låtar som spelas på radion just nu. Och för att göra en lång historia kort så, trots allt tragiskt som händer, genomsyras ändå ett fokus på att man ska sträva efter att må bra. Från topp till tå, ut och in. Och att det är okej att inte vara okej.
Någon får gärna kalla mig en aning optimistisk, men jag är kritisk också. Mina journalistglasögon kan jag vara duktig att ta på mig när detta behövs. Men i detta fall så finns det ingen anledning att kritisera, snarare imponeras av de som väljer att leda sig själva. Och våga hoppas att 2012 följer samma bana, där det är okej att fokusera på det som inte kallas prestation. Utan istället i en kombination med det man gör allra bäst, sin passion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar