när det ändå sker

Jag är så tragiskt dålig på detaljer, att jag ibland missar viktiga poäng. Kommer inte ihåg var jag har gått och inte var jag ska gå ibland heller. Det är som att viss information sållas bort innan den ens kommit in, och jag får fotografera eller "google-mappa" för att få vardagen att gå ihop. 

Men det är inte det som är problemet i den här texten, utan de situationer som etsat sig fast i minnet. När detaljer lyser skarpa, och varje sekund går på ständig repeat.

Jag minns att jag var fem, rödhårig, fräknig och ganska blyg. Med en alldeles för stor röd ryggsäck trampade jag in på en skola där ingen pratade som jag, med en storasyster några klassrum bort och med rå bläckfisk till lunch. Som att vända upp och ner på hela mitt liv. Och jag minns när jag fick slaget mot kinden, av en lärare som inte tyckte jag förstått vad hon sa, när en hög med papper skulle delas ut.

Femton år senare minns jag att det var en vardagsmorgon och jag hade jobbat natt. Trött skulle jag handla bullar och ställde mig i kön. Mannen framför försökte beställa och jag insåg snart att något inte gick rätt till. Utan några skyltar försökte mannen, som inte kunde svenskan så bra, tappert förklara vilka bullar han ville ha. Han kämpade med armar och ord och hur kassörskan, istället för att hjälpa, gav en suckande blick åt mig. Och önskade att jag skulle sucka med.

Och sen för en vecka sedan medan jag ritade blommor i skrivblocket utspelade sig fler pulserande sekunder.

- Och hon hade armen redo för hon trodde att hon skulle få den. Neheej, det är jag inte helt säker på om hon skulle ha fått, sa läraren, smålog för sig själv och ställde sig bakom katedern. 

Eleven kramade chokladägget i handen, det hon trodde hon gjort sig förtjänt av, men som läraren tydligt klargjort för hela klassen inte var något självklart alls. 

Skarpa situationer som etsat sig fast i minnet. En makt som utnyttjas när någon vet lite mer, kan språket lite bättre eller viljan av att få känna ett övertag. Kanske är det för mycket att begära, efter allt katastrofalt som utspelat sig och utspelar sig runtom i världen, att vi ska leva så som vi själva vill bli behandlade. Men det är ändå något som säger mig att man kan göra det. Begära att man förstår innebörden av ordet som stavas respekt, för att få det här beteendet att vända. För den absoluta huvudpoängen med dessa situationer är att de egentligen inte ens hade behövt hända.