"You can go now, love"

Fredag i London och en hel vardagsvecka har passerat. Har spenderat några av dem med att vara sjuk och  allmänt hängig, men allt rullar på som det har gjort. På måndag börjar jag kursen medie- och kommunikationsvetenskap vilket jag ser fram emot jättemycket. Har velat läsa den kursen länge och för den här våren så var det helt lägligt. Ska bli härligt att få borra in sig i något vetenskapligt på förmiddagen.
Engelsmännen fortsätter att imponera och jag måste säga att min bild av engelsmännen verkligen har ändrats under tiden jag varit här. Deras artighet är märkbar på en gång men den här spontana, skämtsamma och sociala biten märker man inte av förrän man har levt här ett tag. Som nu i veckan då jag stod och dagdrömde vid övergångsstället och plötsligt känner en hand på min axel.
- "You can go now, love".
Och till min förvåning tittar jag upp och ser hur det lyser grönt. Det är engelsmännen det. Eller i går på Nero när jag skulle beställa kaffe och ser hur en barnvagn hamnat framför mig i kön. Med ett barn. Utan någon annan. Jag går förbi vagnen och ser i samma stund hur vagnen sakta åker bakåt. Barnet tittar på mig förvånat med sina stora ögon och jag tar tag i vagnen och ser hur en man bakom också stoppar den med sin hand. Jag suckar glatt när mannen börjar gunga vagnen med sin hand. Tacksam över att pappan dykt upp börjar jag sakta gå därifrån när han frågar:
- Is he not yours?
Och jag vrider på huvudet och ler åt den komiska situationen. Han tittar förvånat och tillsammans står vi där med en barnvagn emellan och ett barn som tittar på oss med sina stora ögon och fattar ingenting. Vi fattar ingenting, men några sekunder senare kommer en springande kvinna från några meter bort och hämtar sin son. Puh, tur det.
Och igår var jag på en körlektion för att få sjunga lite igen. Det var ett litet spontanbeslut och när jag kom dit visste jag egentligen inte vad jag hade gett mig inpå. "En liten grupp" hade jag hört men när jag stiger in är det smockat med omkring 30 pers som fyller den lilla gymnastiksalen vi hamnat i. Och det blev lite flashback när vi skulle ställa oss i en ring och alla ska säga sitt namn. Men absolut inte nog med det, för en liten check rörelse skulle med också. Yes. Och sen en runda till när vi skulle göra rörelsen OCH säga vårt namn på ett roligt sätt också, gärna sjunga. Och sen står vi i den här salen med beigevita gymnastikrep, klätterställningar och små bänkar som är gjorda för en meters höga så kändes det som om man drogs tillbaka tio år, minus fem till. Men det gick fint. Jag vevade med mina armar och kom ihåg att säga mitt namn samtidigt, på ett annorlunda sätt.

Idag är det fredag som sagt och ikväll är det ost- och vinkväll med Jessica och Julia. Ska bli mysigt att avsluta veckan och inleda helgen på det sättet. Ikväll prövar vi rött. Och testar mögelost. Det är sju vuxenpoäng. Minst. Från barnlekar till vuxenpoäng på två dagar. Det är London det.