Bland kaffebryggare och prickiga äggkoppar

En anledning till att jag sökte journalistutbildningen som 19-åring var chansen till ”att förändra”. Få informera, beröra och granska, något som alltid legat mig nära och gjort att jag sedan tidig ålder velat fördjupa mig i världens orättvisor i diverse skolarbeten. Uppdrag granskning, programmet som avslöjar, har inspirerat mig till att själv vilja ta rättvisan i egna händer. Sedan barnsben har jag också haft sidor av att vara dramatisk. Kan vara en del av förälskelsen till berättelser men också gjort att jag sett saker som ”svart eller vitt”. 

Idag är jag 22. Inte stor skillnad från när jag som 19-åring traskade in på min universitetsutbildning men med erfarenhet har jag kunnat trycka ner mig själv på jorden. Tack och lov. Att vara dramatisk är ett sätt att få energin att kicka igång, motivationen att stiga och det är enkelt att ta till dramatiska mål. Problemet är bara att det inte alltid slutar som man hade önskat. ”Allt eller inget”, resulterar i inget och man traskar vidare i de fotspår man redan vandrat på. 

Som äldre, och förhoppningsvis visare, har jag börjat se de stora möjligheterna i den lilla vardagen. Och därmed också det stora i små förändringar. Ofta springer man på mot ett mål som i realiteten är för högt för att ens drömma om. Och det är inget fel att drömma, vi måste tro på saker och ting som inte verkar möjliga för att få vårt anamma att kicka igång. Men det är den strävan efter den stora stjärnhimlen som gör att man fäller sig själv. Slår en sådan sanslös knut på sig själv att resultatet blir plattfall på marken framför. Det är det jag har gjort för många gånger, trots att jag inte är det minsta praktiskt lagd. 

Och sen började jag en ny strategi. En ny motivation att få pulsen att kicka igång. Inte så mycket ”wow” på den men ändå ett steg framåt varje gång. Inte alls DNs huvudnyhet men ändå en skillnad. En förändring och ett steg framåt mot det mål som jag som naivt barn hade för en bättre värld. Vi måste våga kompromissa våra naiva barnsdrömmar med vår dagliga verklighet, och på något vis hitta kärnan i varför vi gör det vi gör. Varför vi sätter klockan på ringning var eviga morgon, när det känns för tidigt för att ens vara lagligt. Och där hitta tillbaka till anammat vi hade när vi som barn skulle förändra världen. För när vi hittar nya möjligheter i vår vardag kommer det att gnistra på frukostbordet, bland kaffebryggare och äggkoppar. Och vi i praktiken får se vad den lilla förändringens skillnad innebär. När det lilla blir det stora, i en ny glänsande vardags-atmosfär.

Och till denna länkar jag Lalehs nya. Vårens vackraste.