kaffe på pub och sju olika dialekter

 Alright, vad finns det att förtälja? 
Att jag i fredags tog mig på en oviss tur till Richmond för inbokad intervju, med en förhoppning att komma i tid. Slutade med att jag var där en halvtimme tidigare, utan något café eller affär i sikte. Och till detta ska tilläggas att jag enbart hade skinnjacka, och inga vantar, och befann mig i ett London med minusgrader. En pub tvärs över gatan räddade mig och erbjöd kaffe, en öppen spis och där satt jag och gick igenom det som komma skulle. På vägen tillbaka lyckades jag, trots en stad med nio miljoner invånare, hamna på en buss med samma busschaufför som tidigare och som dessutom undrade om jag kommit fram på rätt sätt. En sådan genuin atmosfär kan få en regnig vardag att fullkomligt skina.

Lördagen spenderades i fortsatt skinnjacka och på kvällen kom den första snön till London. Lite Melodifestival på det, och fyra sorters chips, och dipp, så var det som att vara hemma på riktigt. Vi dansade oss svettiga till WII innan det blev en snöpromenad hem genom stan. Och trots läckande skor och kalla vindar skrattade jag mest, som det blir när man omringar sig med fina människor och skämt som inte får sägas, och sju olika dialekter.

Nu har jag både vind-tålig jacka och sanslöst vattentäta skor. Nöjde mig inte förrän kassörskan försäkrade mig om att skorna skulle klara vinter-Sverige. Haha, stackars engelsmän. Strange swedish people (som jag brukar säga...)

Imorgon ska jag prata om mitt liv, sedan ska jag plugga. Och jag har under två dagar fått stor familjedos via skype så jag klarar mig under veckan. Imorgon är det onsdag, people. Little saturday as we say in Sweden. Och ja, vem vet? Kanske tillbringas den så också. Så länge blir det på med vantarna och ge sig ut i kylan och vara den köldtåliga svensk man bör vara. "Oh, yes it's cold here but I bet it's worse in Sweden..."