Första januari 2012

Igår var det nyårsafton, och med mousserande vin och söndriga klackar firade jag in det nya året som nu skrivs 2012. Tänkte jag skulle bli lika duktig som halva släkten och handlade en korsordstidning, också för att uppdatera svenska ordförrådet under tiden jag befinner mig i London. Och så handlade jag bakmix för att påminna mig själv om att det kan vara kul att baka, om det inte är alltför svårt. Eller kladdigt.

Och sen nu ikväll, till mitt nybakade Foccacia, visade min syster bilder från sin skolresa till Indien. Jag hade sett några förut men det blir en sådan kalldusch när man får ligga halvslött i en lite för mjuk soffa och titta på hyddor där någon bor. I en annan värld. Se ett klassrum där barnen sitter på cementgolv eller lyckan hos några skolelever när de tar emot pennskrin och block. Man skäms lite. Eller jag skämdes. För då tänker jag istället - "hur går det till att duscha, hur fräscha är toaletterna?". Och det är det som får mig att välja slänga in mig själv i en kalldusch på riktigt. Att man har det lite för fruktansvärt bra.
Lars Winnerbäck har skrivit den fantastiska låten Stackars, texten som är lite för brännande sann för att ibland kunna ta in.
"Stackars den som inte bryr sig, 
stackars hon som aldrig fryser, 
och alltid får vad hon vill ha.
Ja, stackars hon som har det bra".
Och jag känner mig så maktlös när jag ser sådana här bilder. Så ont i hjärtat. Och jag skäms för att jag automatiskt tänker sådana nojj-tankar. Att jag har det så fruktansvärt bra utan att ens veta vad orden betyder. Och jag vet också att jag i tankarna redan har kommit till sommaren, eftersom jag redan har planerat hela våren. Som om livet vore så sanslöst självklart.
Och sen kommer den där bilden med mannen som bär tunga bambuskott varje dag. Som går i timmar för att få pengar för dagen. Och själv klagar jag på att det är måndag imorgon.
Hur detta kan vara samma värld alltihop är en gåta för sig men en kalldusch var välbehövligt. Så här den första januari. När det ska hoppas och lovas och planeras, och reahandlas inför nästa jul.
Och det är inget fel på det. Men den där Carpe Diem-skylten måste slängas fram ibland, om inte på väggen så i alla fall i sinnet. Om att livet inte är så där självklart. Och det är väl bäst att börja den första januari. Som en påminnelse och det enda självklara i denna text. Att denna andra värld som visas på bilderna aldrig kommer att bli denna värld förrän vi börjar acceptera. Och agera. Och inser allt, allt, allt, som vi faktiskt har. Och värdet av att ha det så här bra.