Kiss the rain

Jag sover med fönstret öppet. Och hör varenda flyg från Heathrow som passerar över taken på sin väg ut mot världen. Det har blivit april och innerstaden bjuder på Egghunts, tvåhundra målade ägg som ska symbolisera den färgglada högtid som snart är här. Jag och Jessica har tänkt kombinera denna högtid med denna mångkulturella atmosfär och slår på lördagskväll till vid Themsen med något kryddigt och italienskt.
I helgen var min fina kusin här. Vi strosade längs gatorna och jag fick visa det som under månaderna blivit mitt, men ändå fascineras över någon gata som jag aldrig tidigare sett. Det underbara med att sola i en park mitt i vimlet, anonymt bland tusentals andra och prata om alla de år som passerat. Att det inte spelar någon roll hur man har det, utan hur man i slutändan tar det.
Och förra helgen var jag i Cambridge med Julia. En fin liten metropol där vi vandrade längs de antika byggnader, åkte en färd i floden och kunde andas in universitetsandan som pulserar i staden. Fick mig att längta till universitetet en liten bit, och all framåtanda som den har att bjuda på.
Jag har fått en lust att spela piano igen, på riktigt, som man kunde när man var 18 och flitig. Hittade Yiruma på Youtube och blev helt såld i hans stycken, framför allt den här. Kiss the rain.

Nej, det är inte många pusselbitar som fallit på plats och jag har inte ens bokat biljett hem. Men snart ska jag väl ta tag i det och få hem allt i två (eller tre) väskor. Plus fotografier och ett bagage fullt av minne. Jag är så tacksam nu, för allt och för det här. För min familj och för mina vänner. Och för den engelska atmosfär som får mig motiverad på det som komma ska.