Och hon lyfte upp fjärilen som så lange legat och suktat pa marken. Andats och kämpat för att få sina vingar att lyfta.
Och den lilla flickan tog fjärilen i sina hander, blåste på vingarna och sträckte upp den mot himlen.
- Det är inte så svårt, sa flickan medan hon såg hur de safirblåvingarna sakta lyfte sig uppåt, innan de tungt landade mot handflatan igen.
Flickan ignorerade sina mammas armar i kors och ivriga tjatande om det lönlösa i att hjalpa till. Fjärilen sträckte sina vingar.
- Kom igen, sa flickan. Nu är det inte så långt kvar. Jag fångar dig om du faller.
Mammans steg mot flickan blev tydligare. Flickan började springa, längre och längre iväg i takt med att hon såg fjärilens vingar lyfta. En vinge i taget släppte handflatan och runt hornet om huset kunde de safirblå vingarna ta sista satsen innan den i en loop försvann iväg till det blå.
- Det är inte så svårt, det var ju det jag sa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar