Gott och blandat

Jag är ledsen att uppdateringen inte har varit fantastisk. Jag har jobbat, lyssnat på julsånger, ätit italiensk mat, sålt Branteviks sill, druckit kaffe och skrivit en text om älgar. Och bevis på det sistnämnda har ni här.

Här har ni de små filurerna.

The symbol of Sweden - The Elk

The biggest animal in Europe, world’s biggest deer and the most famous symbol of Sweden - the Elk. The animal who can become up to two metres high and with spectacular curved horns that can grow into two metres long. They are well-recognized with brown or grey skin, a weight from 500 kilos to 900 kilos and a big mule. The elk has nowadays become a popular selling brand for visitors and rule today an own tourism industry. From t-shirts to elk-shaped pasta on IKEA, the elk continues making success all over the world. 

In Sweden they can be found in the whole country accept on the island called Gotland. They are hiding in big forests, coniferous forests, often close to marshes and sometimes they even do a trip to neighborhood nearby. Usually they are harmless to humans but some situations may make the elks behave in an aggressive way. Firstly, if people come too close to a newborn elk it can make the mother afraid and angry. Another situation is when the elk is appearing in gardens, often eating apples, they may start act unafraid of people. But this is not the typical situation and warning signs often preper if elks may be found in the area. As long as the visitors keep their distance and act calm the cameras can go wild instead. 

Sådana uppgifter får jag. Hoppas ni har haft en fin helg. Vintertid, nästa. 

Turistvarning och yoga

"Every day has a good story to tell. Sarah, I tell you what. You tell me."

Och veckans torsdag har varit en regnig sådan. En blåsig, kall och vardaglig känsla. Fick hasa mig upp ur sängen, verkligen tvinga mig själv upp. Trampade mig igenom trettio minuter på träningsbandet och sedan kunde dagen börja. Det finns en språkkrock som oftast uppenbarar sig när man ska beställa mat. Denna inträffade idag på McDonald's när jag skulle beställa hederliga pommes.
- Six chicken nuggets with strips, please.
- Eh, so you want six strips?
- Eh no, I would like six chicken nuggets with strips.
- The chicken strips?
- No, six chicken nuggets with strips, regular one.
- This one? säger hon och pekar på skylten ovanför som visar något kycklinginlindat.
- No, strips?
- Chickenstrips?
- No, regular. But wooow, do you have chickenstrips now, that's new? säger jag, helt förvånad över denna nya tillkomst.
Kassörskan ler åt mig, vill inte fortsätta denna meningslösa strips-konversation och knappar in något på kassan. Får lyckligtvis rätt på brickan och går och sätter mig. Sedan efter typ tio minuter när jag måste återvända mot kassan får jag ekvationen att gå ihop, ler lite fint och fortsätter:
- Yeah, I meant chips before. We always say strips in Sweden.
Vilket efter lite eftertanke vi inte ens gör. Jag vet inte var man säger strips, inte ens google ville hålla med mig på denna. Tydligen gör bara jag det. Men här säger man chips till allt som har med pommes att göra. Jag skyllde på svenskan, antar man har den rättigheten som turist. Oh, well, what to do.

Annars har det varit en bra dag. Hart lärt mig mer om Lejonkungen vilket uppskattas. Och gjort yoga illustrerat från ett barnprogram. Kan ju säga att de övningarna hade någon åldersgräns på max 14 år, framförallt de där på marken när benen ska ligga så där fint tillsammans och man ska hålla all sin balans på ena handen. Sedan gör det ju inte en direkt motiverad och övertygad när yogarörelserna illustreras av tecknade figurer heller. Som snarare svävar ovanför marken än som jag som ligger och försöker få det att se någorlunda rätt ut. Men vad gör man inte för att ställa upp?

Imorgon är det friday. Och alla älskar vi fredagar. Kvällen kommer avslutas med en mysig middag med tre andra tjejer. En fredag att se fram emot.

Kan man ta på Big Ben?

Hakuna Matata för mig är tacos med fina människor, skratt och allt det där spontana som aldrig blir speciellt fantastiskt på kort. 

Fantastisk replik av Cissi under gårdagens fika. Det är sådant man pratar om när man är svensk och bor i London. Att erkänna att man faktiskt handlar på Hm, att tokhandla på Pound-land, hur trafiken är galen, hur Westifield är fantastiskt och ja, hur man tar på Big Ben?
Igår tog jag det där steget som man måste göra och bli 22. Sanslöst vadjag har fasat för detta. Men nu är det inte så stor skillnad. Man skärper till sig lite och tar sunda förnuftet till fånga. Tar en underground-map på stationen (efter åtta veckor) eller lägger ner paraplyet i väskan innan man går ut. Förutom det så är jag lika förvirrad som tidigare, men nu är folk lite vana, vilket gör att jag kan andas ut. Som mamman i familjen tidigare sa:
- You always hear when you go out and then "Oh, she's back again, she forgot something".
Men det är rätt skönt att kunna slappna av och känna att man kan sjunga när man lagar mat.
Jag hade en fin födelsedag. Blev väckt av skönsång från underbara familjen som ringde klockan sex, sedan steg jag ner i köket där det blev paketöppning, sedan lite shopping med Julia, en (komplicerad men god) sushilunch ("jag luktar bara soya nu"), skypesamtal, fantastiskt många GRATTIS och en fin och avslappnad fika med svensk födelsedagssång. Jag var så nöjd. Och log åt att få bli 22 en måndag i oktober. (Och i London icke att förglömma)
Idag fyllde S år och det blev Happy Birthday och Lejonkungen lite överallt. Lite Hakuna Matata hela dagen faktiskt. Och det är fint när Disney tas på allvar. Det kommer bilder, men inte nu för jag ska sova. Istället lägger jag till en av låtarna som spelas mest här. Circle of Life. Och som sjungs dagligen av killen som inspirerar mig med sin glädje.

- Sarah, it means no worries!

Det var längesen jag träffade en sådan lycklig människa.

fikastunder och åldersnoja

En fin tisdag har passerat med en fin rutin att träffas klockan nio och fika på Nero. Jag som inte börjar förrän på eftermiddagen får mina morgonpromenader, morgonkaffe och kommer upp tidigt. Och allt detta med trevligt sällskap.
Tog även en sväng in till Hammersmith i hopp om att hitta något. Det är lite så när man letar så hittar man inget, eller så är man så inställd på att hitta "det" att man missar allt det andra. Typiskt. Jag ser framemot min lediga helg som kommer att spenderas med utgång, shopping och lite firande för att man övergår till nummer 22. Det är något med den siffran som får mig att känna mig gammal. Förlåt, jag vet inte vad det är, men den får mig att bli lite nervös. 22 är inte gammalt men det blir väl så när man hade en bild av hur livet skulle sett ut och sen så trycker man på play och så är verkligheten inte ens i närheten. Tvingar jag mig själv att se tillbaka en sväng så skrev jag ju en krönika om "att våga tänka om" och det var ju precis det jag gjorde för ett år sen. Jag tog mig en titt på allt som varit, och alla de bilderna jag av någon anledning aldrig tittar på men som ligger på min gamla blogg. Men det är något med det här att längta, ibland måste man bara dra åt bromsen, och inte vara så sanslöst otålig hela tiden. Det är mitt försenade nyårslöfte till mig själv. 

Imorgon blir det a walk around the park, några samtal, två eller tre pestomackor och en tripp till biosalongen på eftermiddagen. Godnatt.

Om sanningen ska fram

Hannah får rädda mig från att inte falla
i en vattenpöl i Blue Mountains.

Jag har alltid försökt vara en naturmänniska. Försökt hitta det där lugnet med stora bokstäver och fågelkvittret som lite dovt kommer som pricken över iet, som den där bonusen på köpet. Har ihärdigt följt med på skogsvandringarna och försökt vara engagerad när det hittats ”fantastiska blommor”, ”vad är det för fågel egentligen” eller ”kan man äta den svampen?”. Visst naturen har sin charm men så hamnar du sen på ett billigt sittunderlag som inte kan hålla sig still och du åker rundor där på gräskullarna som en ofrivillig rutschkana. Samtidigt ska du äta tre smörgåsar som kletat ihop sig till en, med en smak av nyponsoppa som tydligen hade läckt från den icke så pålitliga termosen. Jag är inte bitter, men så ska man hitta den där ron bland läckande skor och kladdiga smörgåsar. Borta.

Men nu njuter jag, och jag får väl vara den där sanslöst tragiska stadsmänniskan. Men jag kan riktigt längta till den här stunden. Ge mig Starbucks eller något annat café, en stor chokladmjölk med en sån här farligt hög kulle av grädde. En laptop, en idé. Och jag älskar det. Fågelkvittret är utbytt mot dov musik, folk som socialiserar och prasslande med kaffemuggar och muffins. Det är vardagslyx när det gnistrar som bäst.

Jag fyller 22 om en vecka och jag har försökt länge nu. Min senaste naturvisit var i Blue Mountains i Australien. Det var fantastiskt vackert men själva vandrandet bland stigar och skogar är inte my kind of melody. Med flipflops och kjol, nej jag var inte och jag är inte den där backpacker man idag så ofta bör vara. Och jag är inte i London av ingen anledning alls. Jag är i London för att jag valde det. I en stad där det kryllar av caféer, och kreativa möjligheter. På måndag fyller jag 22. Det är dags att man börjar lägga sin egen grädde på vardagen, för det är fantastiskt vad vacker den blir då.

guldkorn

Jag ska berätta varför.
I 17 år har jag känt henne. I nio år har hon varit en av mina allra närmsta vänner. Jag vet hennes galna upptåg när hon slänger av sig skorna och springer barfota hem i mars. Hennes impulsiva idéer och sprudlande engagemang. När hon testar sparkcykeln hem en natt eller när hon bestämmer sig för att testa ketchup med glass. Det är på fullaste allvar hon som berättar för mig var jag har lagt mina saker i huset, som låter mig få ringa och prata om mig själv i en kvart. Och innan jag ens har sagt vad som bekymrar mig så har hon redan listat ut det. Det är vi som har legat på stranden och pratat framtiden, posat framför frihetsgudinnan och spenderat timmar på Forever 21. Sprungit genom städer. Skrattat så vi gråtit. Och gråtit när det där otänkbara händer. Skrikit av frustration och skrikit av lycka. Dansat hela nätterna. Det är hon som känner alla mina brister men som ändå pushar mig för varje litet steg. Som stöttade mig när jag lämnade henne för ett år. För hon visste att jag behövde London just nu. Hon har ett sådant hjärta för andra människor och det finns inget falskt med denna människa. Jag är så sanslöst tacksam över att ha henne.
Och om 1,5 år så är hon färdigexaminerad lärare. Och sedan den dagen hon berättade att hon skulle bli det så visste jag att det var rätt. Det är inte så många som man kan säga det till om, men med Josse var det klockrent direkt.
Du är en sådan fantastisk människa och du kommer bli en sådan inspirerande lärare. Framförallt för att du är så smart och intelligent. Med båda fötterna på jorden. Du kommer bli en förebild, för jag vet att du kommer ge så mycket. Och de framtida eleverna kan skatta sig lyckliga över att få dig.
Det var bara det jag ville säga.

Do you speak russian?

Engelsk?

Tysk?

Australiensk?

Dansk?

Svensk - WHAT? Oh, Abba yeah?

Idag fick jag ovanstående fråga när jag vandrade runt i en klädaffär. Jag har nog aldrig mött så många människor som inte tror att jag är svensk. 

Idag vaknade jag och mådde inte så bra. Tog en sväng till Hammersmith men sen blev det inte så mycket mer än jobb. Tror det är ett dolt virus som härjar i luften och jag stannade därför hemma denna fredagskväll för att vila upp mig. Tittar på X-factor och denna mannen fick mig att nästan få ont i magen - över hur bra det var. Kan icke se idol härifrån då det är begränsat till Sverige men räcker med att läsa FB-uppdateringarna för att få ett hum. Haha. Vet dock att en hlmare är med bland finalisterna, spännande minsann!

I alla fall. Mannen i X-factor heter Craig Colton och hans cover på låten Jar of Hearts är unik. 

Imorgon blir det en lördag a la London. Det blir jobb, det blir lite träning och en obestämd kväll. Idag slog det mig hur annorlunda allt är. Hur jag nu sitter i ett rum i ett kvarter i en bostadsort i västra London och har veckorna framöver planerade. Tittar på X-factor och spenderar dagarna med att omringa mig med engelska språket, kulturen och människor. Fast jag ibland trycker in lite svenska ord här och där, när folk minst anar för att få lite skjuts på meningarna. Haha. Så får man göra ibland förstår ni. Eller innan idag när jag skulle förklara granskande journalistik, med google translate framför mig och försökte använda googles olika alternativ. Det blev lite knasigt men vad gör man inte. Jag är så tacksam för allt stöd jag har fått sedan jag har flyttat hit, brukar tänka på det när det ibland känns vardagstrist. Men jag är i London och jag har aldrig förr haft så många kreativa idéer in my head. Inspiring.

Vi börjar på engelska och slutar på engelska, men någon ryska, det har jag då aldrig kunnat.

GODNATT. 

Att skjuta den stora bollen framåt

Egentligen ska man inte tänka så mycket. Utan bara göra det man tänker. 

Och idag på vägen till skolan tog jag vägen om parken. Det var höstvackert, myskallt och flera barn skrek från alla håll och kanter, antingen över att äntligen få mata ankorna, rulla i löven eller någon annan lövlek. Men framförallt en flicka fångade min uppmärksamhet. Hon var knappt tre år och hon sprang i full fart mot en boll som var inte så mycket mindre än henne själv. Det var ganska uppenbart för oss som gick där att bollen var ingen lyckad leksak för hennes ålder, och hennes mamma sprang ivrigt efter för att få henne att göra något annat. Men hon sprang, och sanslöst vad hon sprang och hon tog sådan sats för att skjuta denna enorma bollen framåt. Och hon gjorde det igen, och igen och igen. Egentligen var det mest gulligt och sådär sött, men också galet inspirerande. Alla har vi den där eländiga bollen som får oss att tappa blicken framåt, som ställer sig i vägen för annat och som ser ut att vara större än vi kan tro. Och egentligen skulle jag inte skriva så mycket men den här treåriga flickan kan jag faktiskt inte släppa. Det var något med hennes envishet och den där enorma bollen. Och mamman som sprang efter hela vägen för att få henne att göra något annat. Men flickan brydde sig inte, för bollen skulle framåt. Och jag ska framåt. Och du ska framåt. För du klarar det. 

en diamant

Hur prioriterar du?

Detta var en text jag hittade en morgon när jag slösurfade. Man får tolka den som den vill men den slår iaf ett snyggt slag mot träningshysterin och dess ikoner. Jag är fullt för att man tränar, jag gör det själv så mycket jag orkar. Men det är den här balansen som glöms bort och när skyltarna (som nedan) dementerar att det är allt eller inget som gäller så är det inte konstigt att folk dimper över på hysterin-sidan. Inte konstigt alls. Men någonstans måste man fråga sig själv varför man tränar, vem gör jag det för och vad måste jag prioritera bort för att göra det? Sedan tror jag att svaret kommer av sig själv. 

Day Off

Day off idag och det har blivit lite av en rutin att jag är ledig tisdagar. De flesta andra jobbar så jag brukar roa mig själv på lite olika äventyr. Först fikade jag på mysiga Nero med två andra aupairer innan jag tog turen mot Kingston. Hade googlat lite att de skulle ha bra butiker, fick tips om bussar och sen satte jag mig av. Det är lite illa egentligen att när man har dåligt lokalsinne samtidigt innehar otåligheten att läsa en karta. MEN jag kom med en fin liten buss vid Themsen, byte vid Richmond och ungefär runt 13 steg jag av i Kingston. Första tanken vid synen av Kingston var att "detta är ju ett skämt." Gick två varv i vad jag trodde var centrala kärnan och skrattade lite åt situationen när jag hamnade på andra våningen i en affär bland toalock i olika färger. Det var ju inte riktigt det här jag hade åkt hit för. Primark? Zara? Något annat än svartvita toalock? Var inställd på att bittert åka tillbaka igen när jag hittade en sysslolös vakt som vinkade lite fint bortåt toalockshållet och sedan bar jag mig av igen. Tillät Kingston få en andra chans. Och runt hörnet uppenbarar sig härligheten. Shoppade lite smått och gott. Hamnade i ett shoppingcenter där det tog typ en kvart innan jag hittade rätt rulltrappa. Jag är ju lite förtjust i det här med struktur men tydligen är det hippt nu att bygga shoppingcenter som labyrinter. Slutade med att jag och mammorna med barnvagnarna stod och väntade på hissarna. Och sen blir man ju så lycklig när väl en hiss kommer att man rusar in och tittar inte ens efter om den verkligen gick upp till andra våningen. Nej, då gick den ner. Och så får man börja om igen. Fantastiskt. Nej, jag ska inte klaga. Det blir inte mycket mer bittert än såhär. Jag hittade min waistcoat och jag brukar inte publicera bilder på kläder men denna måste jag nästan dela med mig av:

www.Zara.com

Och sedan ska jag dela med mig av en inspirerande människa med en fantastisk röst och en historia som får vilken människa som helst att tappa hakan. Det här är Emmanuel Kelly.

London calling

Det är höst, den tionde och allt rullar på. Jag har sedan sist vandrat fel i mitt eget kvarter. Träffade på en man som var lika förvirrad som mig, men han hade en karta och tre minuter senare var jag på rätt spår igen. Börjat lyssna på Christmas Playlist i samma veva som jag drog på mig mer kläder. Haft en lugn filmkväll med vin, prat och snacks, och en alltför deprimernade film. Besökt Richmond och blev lite förälskad. Lagom stort, väldigt engelskt. Smala gränder, med pubar och english breakfast. Träffat nya människor, bekanta ansikten och haft spännande samtal om att inte bekymra sig så mycket. Om det där man alltid strävar efter så man slutar att leva i nuet. Är du lycklig nu? frågade jag.
- Yes, very.
Och det var egentligen det jag behövde höra för att tro på varenda ord. Det är som att vissa förstår varför jag är här utan att jag ens har berättat om hur jag tänker.
Har tagit mig en tur till, enligt mina anteckningar "Pick-a-line", men egentligen Brick Lane. Stället där man tränger ihop sig på en bakgård, på gula klossar och äter mexikanskt eller sushi. Vintagemarknader i stora hallar, hantverk, fotografier och en outfit mer spektakulär än den andra.
"Nej, man behöver ju inte vara rädd för att sticka ut", som nån sa. Där man kan spotta Harry Potter-kändisar. Där folk ständigt går med solbrillor. Man kan bara ställa sig bredvid och fascineras, inspireras. Och det är lite det som London är. Jag behöver inte åka speciellt långt för att imponeras och överrumplas. Detta ständiga nya, och det är fascinerande.
Har även handlat non-fiction böcker och tänkte sluta upp med den här otåligheten gällande böcker. Det var väl minsann på tiden att man läste något också. På engelska. Hittade två guldkorn som just nu står i bokhyllan. (Eller ja, förhoppningsvis kan de klassas som guldkorn efter)
Katie Paper - Beautiful
Lisa Genova - Left Neglected.
Och så tar jag många promenader. Och igår fotostunder.
Imorgon ska jag leta efter en waistcoat, som det heter i det här landet. Funderar mig på att ta mig till Kingston och se vad detta är för en pärla.
Nu är det dags för The Archers. Brittisk engelska när den är som bäst. Godnatt!

Välkommen höst

Jag har varit beredd på att hösten skulle ta fart länge nu men så blev det av någon anledning sommar igen med 27 grader och uppkavlade jeans. Men London är London och jag längtar efter hösten i London. Det får gärna regna, jag köpte ju inte ett paraply den första veckan av ingen anledning alls.

Idag åkte vi till IKEA. Presenterade den svenska kanelbullsdagen och vi fikade med både kaffe, kanelbulle och allt varierade i gult och blått. I gult och blått och så svenskt som det kunde vara. Jag fick frågan om jag var homesick. Och klart jag svarade ja. IKEA är Sverige för mig, minnen och det är hemma. Men samtidigt så fick jag inte den här pulserande hemlängtan att jag ville ta flyget om en timme. Idag bokades flygbiljetten hem, till jul. Innan dess är jag i London. Jag har köpt en almanacka, pärmar och en Oxford Dictionary. Och jag träffade en person i maj som hade en sådan där fluffig morgonrock på badrumsdörren och jag minns hur jag blev så fascinerad. Inte för att jag inte hade sett en sådan förut. Men av kommentaren:

- Jag brukar ta på den efter jag har duschat.

Och jag undrade varför jag aldrig har tänkt på det. För två år sen hade det inte ens funnits som ett alternativ, för ett år sen hade jag för mycket att tänka på, i år är det ingen tvekan om saken. Jag har idag införskaffat min allra första morgonrock sen japans kimonos. Den är svart, av frotté och jag har tillhörande slippers.

Och jag älskar det. I samma tempo som jag fyller i almanackan byter jag Sveriges Radio mot BBC ikväll. Jag har sen barnsben haft ett behov av att somna till pratande röster och P1 har fantastiska program för det. Ikväll blir det BBC med riktig accent och en dramatisk pjäs. Är det inte fascinerande hur du kan byta miljö, skapa nya vardagsrutiner, nya nummer i telefonboken och hur tillslut inser att det faktiskt inte var svårt.

Allt handlade om ett mål, någon typ av hemlig dröm. Och nu är jag här.

Att försöka hitta hem

 Jag har nu tagit det där andra steget från att vara turist till fullfjädrad London-bo. En annan mitt i smeten, som det heter. Och medan turist-ståhejet har sin charm har detta en lika förvirrande ton, när man på riktigt ska försöka fatta hur i praktiken allt fungerar. Alla dessa högar av formulär som ska fyllas i, som slutar med att man får hänga över disken och uppta en kvart av receptariens tid som blir tvungen att med armar och rörelser översätta de olika sjukdomarna på papperet.

- Yes, Ok. I think I just write a NO for that one...

Eller när man inte fått in det rätta uttalet får en Caffe Latte när man beställde en Chai Latte, och i kursen engelska som andraspråk får rabbla tempusformer i minst tre olika varianter och får sedan undantag att icke förglömma. Bli tvungen att tre gånger under en vecka traska in med mobilen till affären och inse att man satt in fel SIM-kort trots att jag ville ha mitt gamla nummer. Men någonstans på tråden gick inte detta fram och jag fick springa extravarv för egentligen ingenting. 

Klaga ska jag dock inte göra för detta är ganska milda komplikationer, inget som stör mig och att flytta till ett engelskspråkigt land är egentligen ingen dramatisk förändring. För det går att göra sig förstådd.

Men när jag var sex år och intog skolbänken med darrande ben i Japans strikta klassrum var det en annan femma. Inte bara en ny valuta utan ta mig igenom lektioner på ett språk jag överhuvudtaget inte förstod. Jag slängde mig över de ofrämmande mattetalen och älskade att vi köpte ett bord med långa ben. Förändringar var inte roliga och jag ville ha det som det alltid hade varit. Där man inte satt på mattan och åt. Eller där mat smakade som det brukade.

Idag är jag så sanslöst glad över att jag bodde i Japan, trots att jag under flera gånger där var skakande rädd för allt nytt. Och man kan skämta hur mycket som helst om allt komiskt som uppstår men i slutändan är det ändå en seriös ton som tar form. Den där som ändå ligger under och skvalpar. Om att bevittna från andra hållet, vara den som kommer från ett annat land, en annan kultur och som skiljer sig från alla andra. Att vara den enda som faktiskt inte förstår. 

Och medan jag står och gnager på någon meningslös bagatell försöker jag ändå tvinga mig själv att vara lyhörd. Ta fram förståelsen som vi nånstans har tappat i dagens hårda klimat och ta till det där tålamodet som flög iväg i takt med att alla bussar kom oftare. För inom mig pulserar bilden av mitt sexåriga-jag, med stora blåa ögon, fräkniga kinder och vettskrämda blick. Som försökte hitta en egen väg i den stora främmande massan. Den bilden sparkar mig till att aldrig acceptera det där som för oss är det självklara. Och titta in i de där andra stora ögonen. Le fram en gnutta medlidande och säga de orden som varenda människa kan förstå. Utan att jag ens behöver öppna munnen.