Nerohörnan

Fikastunder när de är som bäst, bland tepåsar och maskinbuller.
- Fattar ni vad det är mycket som ska hinnas med innan man är 25.
- Mm, jag vet. Det är galet.
- När man är 25 ska man ha en lägenhet i innerstan i Stockholm, vara förlovad så klart, redan ha ett barn och ett annat som är på väg.   Vara utbildad och ha ett bra jobb.
- Och tjäna bra med pengar.
- Och ha en stor umgängeskrets.
- Och ett lantställe. 
- Och så måste du vara i harmoni också.
- Ja, fattar ni hur stressad jag är?

Och så en rubrik på det.

Nej, ärligt talat, det här går inte. Jag sköter mig inte, inte alls. Trots mina 22 år så är disciplinen som bortsprungen, försvunnen och jag kämpar varje morgon med att komma upp innan klockan blir halvåtta... åtta... halvnio. Skandal. Men tillsist så, efter en längtan av morgonkaffet så kom jag upp.
Vid elva var det fika på Nero med Jessica och Julia vilket var mycket trevligt, som alltid. Efter det minglade jag och Jessica vidare till Starbucks för att jag skulle få chansen att studera lite på riktigt. Det var mysigt, och vi hann också gå igenom några seriösa ilandsproblem. Ilandsproblem när man känner att det har gått lite överstyr. På riktigt. Internetsidor i all ära, kodlås, larm, och inloggning till bibliotekets datorsystem - absolut, poängen är glasklar. Lösenord är genialiskt, men jag kan tyvärr inte hantera det, över huvud taget. Tron om att man på allvar ska komma ihåg si sådär 28 lösenord är ju bara meningslös. Och sedan, som bonusen på köpet, ett litet checkt användarnamn också i hälften av fallen.  Vad är poängen med det? Det här är inget allvarligt problem men det har gått överstyr. När man måste ha ett lösenord för att återställa ett lösenord, och komma på ett tredje lösenord (man en vecka senare glömt bort). Vissa har ju då börjat med de här checka frågorna, om man glömt bort lösenordet. Jag var ju då (o)smart för tre år sedan och tog frågan "vad heter ditt husdjur", vilket ledde till att jag två år senare fick sitta och ringa runt till halva familjen för att få reda på VILKET av alla dessa husdjur jag skrivit in.  Inget allvarligt problem, lite överstyr bara.
Så, nu ska jag inte klaga mer, eftersom jag ägnar så många meningar åt att klaga på lösenord så har jag det egentligen väldigt bra. Imorgon är jag ledig. Ska sy knappar på en jacka, studera några timmar och också försöka träna. Min kurs medie- och kommunikationsvetenskap var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Den är mer bred och mer intressant än vad jag trodde. Det är en blandning av psykologi och journalistik i kombination med medieproduktion. Nu ska disciplinen bara infinna sig på riktigt också. London går mot kallare väder men dagarna blir längre och ljusare. Januari blir snart februari, och jag trivs där jag är.

The only way is up

 8 principer för personligt ledarskap

Min kusin länkade på fb till denna sida om personligt ledarskap. Jag har egentligen aldrig brytt mig om principen ledarskap då jag som mellanbarn alltid haft systrar som varit bättre på det än jag. Men denna sida var faktiskt inspirerande bra och den handlade inte enbart om att leda andra,
utan att bli bättre på att leda sig själv.  
"Ungdomar ska förverkliga sig själva", "hitta sig själva" och jag hör det ibland med situationstecken och negativ ton. Som om detta på något sätt skulle vara fel. Utvecklingen ser annorlunda ut idag och medan vissa klagar på att ungdomar har det för bra har man i USA döpt det till quarterlifecrisis, den moderna krisen som drabbar ungdomar när oändliga möjligheter snarare skapar prestations- och beslutsångest. Utvecklingen idag visar också en arbetslöshet och arbetsmarknad som inte kan upplevas utifrån något annat perspektiv än dessa ungdomars. Och en ohälsa som tredubblats på tjugo år.
Men trots denna tuffa utveckling går det en annan utveckling parallellt. Människor som satsar, människor som väljer att inte satsa alls. Människor som väljer att sadla om efter tio år som civilingenjör på grund av att finsnickeriet låg de närmre om hjärtat. Arbetsgivare trycker på att meriterna på CV:et inte spelar så stor roll i slutändan, utan människan som finns bakom den stela porträttbilden. Och kanske är det så när valmöjligheterna är för många, och arbetsmarknaden är tuff, att man försöker hitta den yttersta kärnan i allt det man gör. Inte slösa tid på något man egentligen inte vill, men aldrig våga ta något för givet.

Tears don't means you're losing, everyone's bruising.

All this money can't buy me a time machine, can't replace you with a millionrings.

What doesn't kill you makes you stronger.

Ord från kända låtar som spelas på radion just nu. Och för att göra en lång historia kort så, trots allt tragiskt som händer, genomsyras ändå ett fokus på att man ska sträva efter att må bra. Från topp till tå, ut och in. Och att det är okej att inte vara okej.

Någon får gärna kalla mig en aning optimistisk, men jag är kritisk också. Mina journalistglasögon kan jag vara duktig att ta på mig när detta behövs. Men i detta fall så finns det ingen anledning att kritisera, snarare imponeras av de som väljer att leda sig själva. Och våga hoppas att 2012 följer samma bana, där  det är okej att fokusera på det som inte kallas prestation. Utan istället i en kombination med det man gör allra bäst, sin passion.

London Borough Market

I ett regnigt London steg vi under taket i lördags för att frestas av stadens hetaste matmarknad. Färskpressat, nybakat och självodlat. Och högar och högar av tomater.

Sunny Thursday

Orange Pekoe, White Heart Lane

Fin dag idag som började med två paket på posten i form av kurslitteratur. Kan äntligen börja plugga på riktigt i kursen medie- och kommunikansvetenskap. Jag har redan med en kommande examen i journalistik behörighet att söka mig in till informationsbiten men det känns viktigt att sätta sig in djupare i tänket. Just nu är det mycket signaler hit och dit, kanaler, redundans och entropi, men tillslut ska det väl också få ett fint sammanhang att ha nytta av. Tog en paus vid tolvsnåret och tog mig genom ett soligt London för att äta lunch med Jessica. Blev ett idylliskt litet ställe vid White Heart Lane, uteserveringen stundar fortfarande och det är lite konstig vårstämning i luften. Den där härliga känslan efter träningspasset är nu 24 h senare inte alls speciellt fantastisk. Träningsvärk och orörliga leder. Men jag har det bra. Med te, läskigt goda chips och icke att förglömma - en brittisk serie som är lite för beroendeframkallande för att vara okej. Fin torsdag och jag har idag tack vare lite statistik och sunda människor så mycket att se fram emot. Våren i London kan jag förana med uteserveringen, tunnklädda joggingmänniskor och inte allt för torra händer. So far, so good.

Aha.

 Vad vill du bli?
Är en förfärlig fråga. Räcker det inte med det jag är, måste jag bli något också? Ja, just det. Så var det. Och sen drog det igång.
Och nu är jag här i smeten, London. Metropolen. Men inte som journalist. Igår började jag dock lite smått med journalistuppdrag. Satt på ett café där det fanns mottagning och hoppades att personen på andra änden inte hörde den skumma jazz-klassiska melodin i bakgrunden.
Januari har dragit igång i London och det mesta är som det brukar. Rutinerna är som de är, fikastunderna, promenaderna, och ikväll börjar äntligen streetdancen igen. Så underbart.
Men trots att allt är som det har varit så har jag inte känt mig på topp. Om sanningen ska fram. Det är januari och frågorna om kommande planer börjar dyka upp. Först och främst hos mig själv, och man tänker och funderar och ibland så har jag funderat på att bara börja om. På ruta ett. Ny utbildning, ny stad och nya mål. Men någonstans så vet jag också att det är därför jag är här. För att inte dramatiskt bara avbryta allt för att paniken om framtiden börjar närma sig. Ibland vill man ha allt så sanslöst planerat för att på något sätt garantera sig. Garantin om att allt är under kontroll.
Jag träffade en person när jag var hemma som jag aldrig hade träffat förut. Hon frågade vad jag gjorde, och jag rabblade som jag har lärt mig att göra nu. "Har gått två år där, tog uppehåll, och nu..." Och hon sa:
- Vad vill du jobba med?
Jag blev lite stum först, för jag hade inget självsäkert svar att ge henne.
- Jag tror man måste ha en aha-upplevelse, för att förstå att det är det man vill hålla på med, sa hon och sen fortsatte hon att prata på om hennes framtida mål som hon nu vid cirka 45 års ålder hade funnit.
Och det är väl lite så. För vissa är det tidigt stensäkert, orubbligt och jag imponeras av dem. Stressen på att man ska utbilda sig på en gång, så fort som möjligt, ligger som en dimma över och det är viktigt att man vågar hitta sig själv i den. Egentligen vill jag inte att mitt liv skulle ha varit bestämt när jag var 19. Jag är 22 nu och jag tänker på ett annat realistiskt sätt än vad jag gjorde då. Och jag håller med den 45-åriga kvinnan om aha-upplevelser. Det är de jag faktiskt håller fast vid när det gungar. De tillfällen när jag verkligen har njutit fullt ut av det jag har hållit på med, känt en sådan glädje och ett sådant engagemang att framtiden verkligen känts orubblig. Jag imponeras av de som väljer att utbilda sig senare, börja om på nytt eller utmana sig själv i nya saker. Det krävs ett sanslöst mod att göra det, och det är väl lite det jag har saknat.
Men när det väl kommer till kritan så ska man väl själv också hitta det någonstans, som en väldigt klok person sa:
- Saker kommer att falla på plats när det är dags för det.
För mig är det det största problemet, att ha tålamodet till att vänta och acceptera att allt inte är så glasklart. Men London är fantastiskt, och någonstans måste man plocka ner guldkornen i fickan. Ge sig själv friheten att inte grotta ner sig i frågan vad man ska bli, utan lite på att svaren kommer i allt det som är.

"You can go now, love"

Fredag i London och en hel vardagsvecka har passerat. Har spenderat några av dem med att vara sjuk och  allmänt hängig, men allt rullar på som det har gjort. På måndag börjar jag kursen medie- och kommunikationsvetenskap vilket jag ser fram emot jättemycket. Har velat läsa den kursen länge och för den här våren så var det helt lägligt. Ska bli härligt att få borra in sig i något vetenskapligt på förmiddagen.
Engelsmännen fortsätter att imponera och jag måste säga att min bild av engelsmännen verkligen har ändrats under tiden jag varit här. Deras artighet är märkbar på en gång men den här spontana, skämtsamma och sociala biten märker man inte av förrän man har levt här ett tag. Som nu i veckan då jag stod och dagdrömde vid övergångsstället och plötsligt känner en hand på min axel.
- "You can go now, love".
Och till min förvåning tittar jag upp och ser hur det lyser grönt. Det är engelsmännen det. Eller i går på Nero när jag skulle beställa kaffe och ser hur en barnvagn hamnat framför mig i kön. Med ett barn. Utan någon annan. Jag går förbi vagnen och ser i samma stund hur vagnen sakta åker bakåt. Barnet tittar på mig förvånat med sina stora ögon och jag tar tag i vagnen och ser hur en man bakom också stoppar den med sin hand. Jag suckar glatt när mannen börjar gunga vagnen med sin hand. Tacksam över att pappan dykt upp börjar jag sakta gå därifrån när han frågar:
- Is he not yours?
Och jag vrider på huvudet och ler åt den komiska situationen. Han tittar förvånat och tillsammans står vi där med en barnvagn emellan och ett barn som tittar på oss med sina stora ögon och fattar ingenting. Vi fattar ingenting, men några sekunder senare kommer en springande kvinna från några meter bort och hämtar sin son. Puh, tur det.
Och igår var jag på en körlektion för att få sjunga lite igen. Det var ett litet spontanbeslut och när jag kom dit visste jag egentligen inte vad jag hade gett mig inpå. "En liten grupp" hade jag hört men när jag stiger in är det smockat med omkring 30 pers som fyller den lilla gymnastiksalen vi hamnat i. Och det blev lite flashback när vi skulle ställa oss i en ring och alla ska säga sitt namn. Men absolut inte nog med det, för en liten check rörelse skulle med också. Yes. Och sen en runda till när vi skulle göra rörelsen OCH säga vårt namn på ett roligt sätt också, gärna sjunga. Och sen står vi i den här salen med beigevita gymnastikrep, klätterställningar och små bänkar som är gjorda för en meters höga så kändes det som om man drogs tillbaka tio år, minus fem till. Men det gick fint. Jag vevade med mina armar och kom ihåg att säga mitt namn samtidigt, på ett annorlunda sätt.

Idag är det fredag som sagt och ikväll är det ost- och vinkväll med Jessica och Julia. Ska bli mysigt att avsluta veckan och inleda helgen på det sättet. Ikväll prövar vi rött. Och testar mögelost. Det är sju vuxenpoäng. Minst. Från barnlekar till vuxenpoäng på två dagar. Det är London det.

Back on track

Julafton 2011. Alla bänkade framför Kalle Anka.

Back on track i ett stormigt London. Gick upp sex imorse (fem engelsk tid) vilket gör att jag nu är så sanslöst trött. Så trött att jag inte fattade vilken knapp jag skulle trycka på för att få ner hissen på perrongen, vilket slutade med att en underground-anställd fick hjälpa mig. Lyckat.

London är sig likt. Artiga människor, lite regnigt, inga papperskorgar och ett varmt hem att komma fram till. Är så lyckligt lottad.

Och på tal om det här med papperskorgar så är det en så komisk grej att detta inte har uppmärksammats tidigare. Antingen är vi i Sverige lite för bortskämda med sådana, eller så har man inget behov av papperskorgar i London. I alla fall, i London får man leta efter papperskorgar, det är sant. Och det roliga är att när man väl hittar dem efter tio minuter så är det källsortering som gäller, så där mitt på gatan, i fem olika boxar. Idag när jag redan hade tre väskor att kånka på, och absolut ingen plats för skräp, så blev jag till sist tvungen att gå fram till en annan underground-anställd och fråga var det fanns papperskorgar. Hon visste inte men tog artigt min lilla matkartong, gick bort till en annan underground-anställd på andra sidan passergrinden som sedan sprang iväg med den. Detta är en ilands-grej, jag vet. Men det komiska i detta är att trots papperskorgarnas sällsynthet så är inte London skräpigt, över huvud taget. Det är så mycket renare på gatorna här än i Sverige. Komiskt. Kulturkrock när den är som bäst.

I alla fall, för att lämna ämnet papperskorgar så gick resan bra och nu är jag uppe i mitt lilla rum och dricker te. Ska lägga mig snarast och imorgon tar jag mig an London igen.

Att vara hemma är lika underbart som alltid. Man uppskattar sin lilla stad när man inte har sett den på tre månader, och man inser hur fantastisk familj man har. Vart jag mig i världen vänder så finns de där. Så sanslöst stöttandes och positiva och ett varmt hem att komma tillbaka till när det behövs. Igår satt jag uppe, drack te, tittade på Skilda världar med familjen och hade det jättemysigt. Ett minne att leva länge på under tiden jag är här.

Och sen för att absolut inte glömma: Josse. Du är så fin och bra på alla sätt. En sådan underbar vän att jag ibland undrar vad jag har fått för att förtjäna dig? Jag är förvirrad, tankspridd och allmänt upp- och ner och  jag behöver verkligen dig som bara kan dra ner på på jorden igen och hjälpa mig när jag trasslat till det med att hitta, baka eller vad det nu är. Tack. <3.

Tar väl en stund tills jag kommer tillbaka till engelskan igen. Försökte idag på Kastrup att enbart prata engelska, men personalen svarade tillbaka på svenska eller danska. Vet inte om jag ska ta det som ett tecken på att jag fullständigt misslyckades med att låta engelsk. Men men, då får jag väl börja nu!

/ S.

Första januari 2012

Igår var det nyårsafton, och med mousserande vin och söndriga klackar firade jag in det nya året som nu skrivs 2012. Tänkte jag skulle bli lika duktig som halva släkten och handlade en korsordstidning, också för att uppdatera svenska ordförrådet under tiden jag befinner mig i London. Och så handlade jag bakmix för att påminna mig själv om att det kan vara kul att baka, om det inte är alltför svårt. Eller kladdigt.

Och sen nu ikväll, till mitt nybakade Foccacia, visade min syster bilder från sin skolresa till Indien. Jag hade sett några förut men det blir en sådan kalldusch när man får ligga halvslött i en lite för mjuk soffa och titta på hyddor där någon bor. I en annan värld. Se ett klassrum där barnen sitter på cementgolv eller lyckan hos några skolelever när de tar emot pennskrin och block. Man skäms lite. Eller jag skämdes. För då tänker jag istället - "hur går det till att duscha, hur fräscha är toaletterna?". Och det är det som får mig att välja slänga in mig själv i en kalldusch på riktigt. Att man har det lite för fruktansvärt bra.
Lars Winnerbäck har skrivit den fantastiska låten Stackars, texten som är lite för brännande sann för att ibland kunna ta in.
"Stackars den som inte bryr sig, 
stackars hon som aldrig fryser, 
och alltid får vad hon vill ha.
Ja, stackars hon som har det bra".
Och jag känner mig så maktlös när jag ser sådana här bilder. Så ont i hjärtat. Och jag skäms för att jag automatiskt tänker sådana nojj-tankar. Att jag har det så fruktansvärt bra utan att ens veta vad orden betyder. Och jag vet också att jag i tankarna redan har kommit till sommaren, eftersom jag redan har planerat hela våren. Som om livet vore så sanslöst självklart.
Och sen kommer den där bilden med mannen som bär tunga bambuskott varje dag. Som går i timmar för att få pengar för dagen. Och själv klagar jag på att det är måndag imorgon.
Hur detta kan vara samma värld alltihop är en gåta för sig men en kalldusch var välbehövligt. Så här den första januari. När det ska hoppas och lovas och planeras, och reahandlas inför nästa jul.
Och det är inget fel på det. Men den där Carpe Diem-skylten måste slängas fram ibland, om inte på väggen så i alla fall i sinnet. Om att livet inte är så där självklart. Och det är väl bäst att börja den första januari. Som en påminnelse och det enda självklara i denna text. Att denna andra värld som visas på bilderna aldrig kommer att bli denna värld förrän vi börjar acceptera. Och agera. Och inser allt, allt, allt, som vi faktiskt har. Och värdet av att ha det så här bra.