sista september

Det har varit fullt ös nu. I tisdags fyllde firade jag och London tre veckor tillsammans och det har hänt mycket under dessa dagar. Jag har jobbat, jag har fikat, träffat mycket nytt folk, skapat nya rutiner, börjat jobba extra och börjat plugga engelsk grammatik. Jag ångrar inget och är så glad för att jag är här, men tröttheten kommer till nu. Ikväll blir det en lugn kväll och det är jag glad för då morgondagen nog blir hektisk. Men rolig, framförallt :)
I London är det just nu uppemot 27 grader om dagarna. Mina snåla sommarkläder används flitigt och jag dricker så mycket vatten som jag bara kan. Min kropp är inte gjord för 27 grader i slutet av september. Självklart är det fint med varmt väder men jag kommer inte gråta när det blir höst på riktigt. Jag ser fram emot att köpa fler sjalar, köpa västar, tjocktröjor och sätta mig med en bok på ett café någonstans i city och fördriva några timmar. Det kryper dock i mina kreativa ådror och snart måste jag sysselsätta mig med något kreativt. Dock har jag flera kreativa idéer på gång, vi får väl se när jag kan ta mig an dessa. Men hela London kryllar av inspiration så jag har ju en bra startplats att börja ifrån :-)

När passion blev prestation

Ibland upplever man kulturkrockar när de är som bäst. Som häromdagen när jag får höra att:
- Sarah, I think you are more of an introvert. 
Inåtvänd? Men... börjar jag tänka förbryllat. Var nådde jag inte ända fram, när borde jag ha, hur skulle jag ha... för en gnutta utåtriktad är jag väl ändå ibland? Google translates översättning trycker ner mig lite tills jag blir avbruten och får reda på att jag är inne på helt fel spår.
I Sverige så krävs det att du står med foten ett steg fram, ler, levererar och tar för dig. Som de nya jobbauditions som veckans debatt-program diskuterade, där du på ett x antal minuter ska presentera dig själv. En liknande idoljury som ska bedöma dig, och jag tror inte att ordet inåtvänd är ordet du ska slänga fram i den presentationen. Men det är någonstans där som det har blivit en fnurra på tråden. I England existerar det ingen negativ klang på ordet introvert. Allt handlar om vad du gör för att må bra. Är du extrovert så behöver du träffa nya människor för att få ny energi, slänga ihop ett party och dra på festskorna för att det är ditt sätt att slappna av. Medan om du är mer introvert så får du ny energi genom att ta det lugnt, i eget sällskap. Och i mitt fall - kvällspromenader med ipoden i örat.
- Det känns som att du har en bra balans i det, Sarah, men det känns som att du tar promenaderna för att ta det lugnt och stressa ner.
Och då protesterade jag inte längre, för det är precis så det är. Men Sveriges negativa klang på ordet fick mig att totalt kritisera mina föregående dagars beteende och febrilt få fram några förklaringar till varför jag också skulle kunna genomföra en jobbaudition med rätt egenskapslista i bagaget. Tänk om man på en jobbaudition istället för frågan, är du en utåtriktad person, skulle ha undrat:
- Vem är du? Vad gör du för att må bra, är du en extrovert person eller introvert person?
Och sedan slängt de andra orden i sjön. De ger ingen rättvisa. Våga släppa på de hårt åtsatta tyglarna, presentera den sanna sidan och sedan stå för den varenda sekund. För stunden vi börjar prestera bara för att, så slår vi hål på det som tidigare var vår passion.

when the spotlights goes on, the reality pauses

gammal bild, (08 tror jag)

Har precis kommit hem från en andra danslektion. Den börjar halvnio vilket passar perfekt med jobbschemat. Låten vi dansar till är Britney Spears - Drop Dead (Beautiful), en ösig låt med underbar dansrefräng. Dansläraren är grym och jag beundrar henne på alla sätt. Och det är så häftigt att en onsdagskväll ta sig till en annan del av London, träda in i en lokal med röda träväggar, barstolar, stora spotlights och ett piano som skymtas i ena hörnet. Och sen när musiken fyller rummet så existerar inte det som sker utanför. Enbart du, rörelserna och musiken. Och det, är en grym känsla. Trodde inte jag hade saknat dansen, och egentligen har jag väl känt att jag på något sätt varit för gammal för att komma tillbaka till det. Men när blir man egentligen för gammal för saker och ting man mår bra av att göra? Jag har väl intalat mig själv att sluta tänka på att jag ska dansa igen, men det är en härlig känsla när man nu känner att rörelserna faktiskt sitter. Nu dansar jag inte längre för ett inplanerat showdatum, betygsuppspelning eller liknande. Nu är det enbart för att, när man låter allt annat runtomkring få vänta en stund. En negativ sak med dansuppehållet är att jag kan känna det i varenda liten muskel i kroppen. Jag känner hur seg och orörlig jag är. Jag har aldrig varit speciellt vig men nu, galet. No flexibility, som det heter i detta landet. Så nu är det att styra om, det måste det bli ändring på.
Och det som är charmen med att bya miljöer är att du hamnar i situationer du annars aldrig skulle ha hamnat i. Kan vara bra och dåligt, men allt är en vettig erfarenhet. Och du träffar dedär människorna du aldrig annars skulle ha träffat. Och har de där samtalen du annars aldrig skulle ha haft. Som idag.
- Ja, visst du kan planera hur du vill att framtiden ska se ut, men du måste också våga ändra dig. Tänka om, annars tror jag du kör fast. 
Och det är egentligen inget nytt. Men när någon annan säger det som inte känner en överhuvudtaget så blir det lite fascinerande när det prickar så rätt.

en annan vardag

Barnes. Café Nero där jag minst tre gånger i veckan köper kaffe. 

Parken vid dammen, precis vid skolan. 

En ledig tisdag som spenderades på egen hand på okänd mark. Tog tunnelbanan till South Kensington och följde troget pilarna till stadens kända museum. Besökte National History Museum som var häftigt och pampigt. Fick bland annat stå inne i en uppbyggd japansk mataffär för att få känna på hur en lätt jordbävning kunde kännas vilket var ett väldigt talande sätt att göra det på. Annars var jag inte sådär jätteroad. Jag vet inte vad det är med mig och historia. Det måste vara konkret, exempel från verkligheten och inte gestalta ett stort klot hängandes i luften och ett antal tusentals gamla stenar som man kan känna på, för mig säger det ingenting.
Besökte också Victoria & Albert Museum, som är världens största museum av konst och design. Jag har aldrig varit den kulturella typen när det gäller konst men detta museumet gillade jag. Såg en imponerande utställning kallat "Power of making" som ville bevisa att alla hade vi den kreativa ådran inom oss. Intressant och häftigt. Glömde dock ta mig upp till högsta våningen och se fotografiutställningen, kanske gör det imorgon :-)
Sedan tog jag mig vidare in till city London. Det kändes på tiden att ta mig in och få andas in den riktiga London-känslan. Där dubbeldäckare trängs i alla hörn och vråer, taxibilar som slingrar sig emellan, byggnader som är en konstutställning i sig och en atmosfär som pulserar. Det är inte förrän man går där som en i folkhavet på Oxford Street som man verkligen inser att man nu är här. I London. Och när jag hör mig själv säga till en som undrar om jag är på resande fot att jag nu bor här så blir det allt lite kittlande verkligt. Jag har nu en adress, ett engelskt bankomatkort, snart ett insurancenummer, jag studerar, har fått ett till jobb och jag har sakta men säkert fått mina egna små vägar att vandra. Det är kittlande verkligt bara det.

Den söta svenska affären. 

Och i en storstad som London, och inte Hässleholm, så blir en tisdag inte som den brukar vara hemma.
- Pratade skillnaden mellan Danmarks och Sveriges ekonomi med ett butiksbiträde på Picadilly Circus.
- Blev tillfrågad om jag kom från Australien (!) av någon anledning.
- Blev tillfrågad om jag kom från Tyskland.
- Hittade en fantastisk bokaffär som hade den där lugna harmoniska känslan som bara vissa bokaffärer och bibliotek har.
- Fyndade en cardigan för 2 (!) pund. (Och inte ens second hand)

Och självklart gick jag fel också. Men då är det bara att slänga upp kartboken och vara den turist man faktiskt är nu i början, eller göra de piruetter när du inser att du är på väg åt helt fel håll. Började skratta åt mig själv idag för att jag aldrig lär mig att "det är okej att gå mot rött". Det är småstadslivet som påverkat mig för mycket tror jag. Till sist efter att några tuffa människor sprungit över så stod det bara jag och ett gammalt par kvar. Och när väl det gamla paret sakta begav sig över så kände jag att "det nog var lugnt". Sanslöst alltså, att man aldrig lär sig.

Imorgon ska jag in till Viktoria Station och träffa två kompisar till som studerar CAE. Ska bli härligt och få prata av sig om de tuffa tempusformerna.

So long :-)

och det här är vad alla har sagt om dig

Jag är otålig när det gäller musik. Fruktansvärt krävande och otålig och det är mycket som ska till för att jag ska fullständigt fastna. Men Mia Skäringers låtar gör det. Jag är fastklistrad vid hennes låtar, texter och efter att ha sett hennes show så blir låtarnas värde också i ett helt annat ljus. Oj, vad jag älskar dem.

Och det här är vad alla har sagt om dig:
Håll dig borta från honom, han kommer att såra dig.
Och det här är vad alla har varnat mig:
Hej, du är så bräcklig, det kommer och krossa dig.
Det här är vad alla har sagt om dig:
Håll dig borta från elden, gå inte ute, 
bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp, du kommer skadas, ge dig aldrig hän.
Du kommer skrapa dina knän.


Och det här är vad hjärnan har sagt om dig:
Du gillar mig för mycket, det måste va nått fel på dig. 
Det här är vad magen säger om dig: 
Jag måste va galen, jag har aldrig känt så
mycket som jag gör när jag är med dig.
Jag har aldrig känt så mycket som jag 
gör när jag är med dig.


(hennes första låtframträdande ur showen "Dyngkåt och hur helig som helst".)

@ Starbucks

Skulle ha en graciös stund på Starbucks, plugga lite, sådär avslappnat. Det var min plan, men hur blir det då i den fula verkligheten? Som Mia Skäringer skulle ha sagt. Köper mig en stor kaffe, sätter igång med studierna och efter ett tag har jag kaffedroppar överallt. Hur lyckas man? Efter lite suckar, lite viftande med pappret över golvet så var jag ändå i full gång igen. Och komiskt nog, just i denna stund jag skrev detta, så tog en treåring en mugg med mjölk, skulle se hur mycket det var i den och därför har jag just nu en flod med mjölk jag måste passera om jag ska ta mig ut. Jag är inte ensam iaf!
Engelskalektionen som jag hade i måndags var bra men det blev verkligen ett uppvaknande. Engelsk grammatik, alltså. Tempusformer, alltså. Det var ett tag sedan, om man säger så. Jag har fokuserat totalt på svensk grammatik i två år så man har liksom inte ägnat tid åt att repetera den engelska motsvarigheten. Hehe. Så det är det jag gör nu. Tester, rabblar och försöker få allt att fungera logiskt. Men så är det väl alltid med grammatik, det är inte logiskt, det bara är som det är.
MEN ikväll, efter ett x antal timmar, ska jag dansa - IGEN. Det var ju ett tag sedan men jag har försäkrat mig om att det är en mixad grupp. Mamman i familjen kände en som hade Street Dance-klasser så hon kommer och hämtar mig så ska jag följa med på en. Ska bli spännande, läskigt, men KUL!
Och nu ska jag svänga förbi biblioteket. Skaffade igår mitt, nu ska vi se - femte... nej sjätte (!) bibliotekskort, och ska därför låna en bok tänkte jag, kanske en engelsk DVD. Vi får se. Annars så händer det inte så mycket. Ni har stormen Katja i Sverige hörde jag. Det lät ju inte så kul. Blås inte bort!

Nu ska jag packa ihop mitt. :)

nya gator att göra mina

London. Och jag har inte ens bott här en vecka. Insåg detta när jag vandrade tidigare idag på en okänd gata med en främmande man och pratade om vad vi höll på med. Jag visste inte ens hans namn. Han skulle på bröllop imorgon, tyckte det var konstigt eftersom det var måndag och var glad att han slapp sin släktfika. Jag berättade vad jag skulle göra och berättade om varför jag nu var här, om vad jag skulle göra här och allt det där man nu har berättat för de flesta i ett antal veckor. Och så svarar han med "Det är helt rätt, verkligen helt rätt". Och jag överrumplas lite över hans svar men tror honom. Det är jobbigt ibland, skrämmande, men det är rätt.
 


Dessa dagarna har mest bestått av att liksom komma in i allt, lära känna gatorna där jag bor, familjen, de andra aupairerna. Sakta och smått så börjar allt också bli en vardag, jag kan se hur veckorna framöver planeras och dagarna springer iväg. Jag gjorde i onsdags ett test hos en språkskola här i Barnes och klarade nivån för att göra förberedelsekursen till CAE (Certifikat i Cambridge Advanced). Imorgon börjar skolstarten för mig och jag ser framemot det. Lite konstigt att gå till skolan i London men samtidigt så är det skönt att fylla förmiddagen med lite nytt. I fredags var jag ute med två aupairer i samma område och tog oss en drink på en närliggande pub. Mysigt! Lördagen var skön och lugn och avslappnad. Jobbade lite, tog många promenader, drack mycket kaffe och slappade totalt. Idag har jag varit i Hammersmith med tre aupairer. Undersökte Primark en andra gång på två dagar, prövade ut ett paraply och strosade längs gatorna. I England prövar man ut paraply förstår ni eftersom man använder det sedan 75 procent av sin vakna tid, så det kan inte se ut hur som helst. Ser fram emot att börja en vecka från måndag till söndag och allt vad det kan innebära. Det har hänt en hel del helt enkelt sedan jag skrev sist och det tar tid innan jag hinner smälta allt. På bilderna ser ni området där jag bor. Ett tyst och lugnt område, men med the big city inte så långt härifrån. Starbucks nedanför är mitt absoluta favoritsställe där jag tror jag kommer inviga min första pluggeftermiddag imorgon :)

För mysiga morgnar och pluggeftermiddag. 

Bland piruetter och svenska inställningar

Det har redan gått snart två dagar i mitt fina London. Men innan jag kan kalla det mitt så måste jag komma över den här gränsen där jag går från turist till boende i staden. Och ska man då ändå vara turist så kan man ju vara det fullt ut - direkt. Som att göra de här snygga piruetterna på tunnelbanestationen när man inser att man är på väg åt helt fel håll. Eller när du snällt står och väntar på din kaffe på Starbucks och killen bakom disken efter att ha tagit ett x antal kunder efter dig börjar peka åt höger och - "there's where you get the coffee", och man får smidigt kila ditåt. Eller när det på Sainsburys slutar med att kassörskan efter att ha försökt förklara myntens utseende får bokstavligt rota i ditt myntfack för att du överhuvudtaget inte har en aning om hur en tio-pencare ser ut. Och när du ska gå på vägen, i gångar eller andra folkfyllda ställen alltid går åt höger när du passerar en person vilket den personen också gör eftersom det är vänstertrafik och allt slutar med att ni står och vajar från sida till sida tills någon av er tar modet att välja. Eller när du hos telefonkillen får fråga sju gånger för att verkligen vara säker på att du nu kan skicka alla dessa internationella sms, och han blir tvungen att leta upp ditt borttappade telefonnummer på din svenska telefon med SVENSKA inställningar och eftersom engelsmän är så artiga så klagar de inte utan fortsätter leta tyst bland, enligt dem, massa främmande bokstäver. Tillslut fattar du varför det tar tid, inser att "det där är nog inte så lätt" och erbjuder dig att ändra till engelska och den fortfarande lika artiga engelsmannen svarar "Yes please, I think that would be a little easier".
Och nu har ju jag inte det där ultimata turistutseendet heller med rött hår vilket ibland slutar med att jag får dessa frågor om "how do I go to an underground station?"och jag får fint vifta lite med kartboken i handen, rycka på axlarna och säga "I don't know, I'm not from here" på den svenskengelska dialekten jag hittills innehar. Ja, vad ska man säga? Alla måste vi igenom det och i slutändan så har du kommit dit du skulle, det tog lite längre tid men som bonus fick du en hel massa extra kondition och motion. Turist - Trist? Eller ja, visst? Det är hur du väljer att se på det.

Det började med en flygbiljett

Min fantastiska familj som är de bästa i hela världen. Det
är tack vare er som jag är här, helt och hållet. <3 

 Och nu kan min header äntligen ge rättvisa då det faktiskt är staden jag just nu befinner mig i, bor i. Det kommer ta tid innan jag på fullaste allvar kommer tro på mig själv när jag säger att jag bor här. Bor. Det är pampigt alltså!
Är verkligen helt slut just nu. Klockan är bara tjugo över nio och jag ligger redo för att sova. Allt har gått jättebra. Eller ja på flygplatsen kändes det som att det mesta inte ville gå min väg. Först sprang en liten flicka in i mitt handbagage och trillade, vid säkerhetskontrollen hade jag en liten niveaburk på 200 ml (just det, det är bara 100) och på flyget satte jag mig på fel plats. YEY, fin start Sarah!
Men efter det slumrade jag till och vaknade lagom till landning. Väl på planet möter jag även en föredetta klasskompis som skulle flytta samtidigt. Vad är oddsen? Och efter det så gick allt bara bra. Flöt på och jag möttes av ett regnigt och blåsigt London. De flesta tyckte synd om mig att bli välkomnad av sådant väder medan jag bara - det är detta jag älskar!
Allt är verkligen bra här så jag ska inte klaga. Har packat upp, satt datorn på plats och redan smaskat på lite Marabou. Och om hemlängtan blir för stor så har jag blivit lovad att vi kan åka till IKEA och äta köttbullar!
Imorgon ska jag besöka en engelsk språkskola i Barnes för att se om jag ska studera där, sen gå på ett aerobicpass och sen på allvar skaffa mig ett engelskt nummer. På kvällen blir det aupair-träff.
Jag ser framemot morgondagen men för att det ska bli en bra sådan måste den gamla damen här få sin skönhetssömn. På tredje våningen med susande flygplan ovanför. I London alltså, det är det jag menar.

Och i denna stund

Ja, vad säger man när en fyramånaders-packning står bredvid mig, Simba snusar sött längre ner på sängen och det sakta börjar krypa på mig att imorgon går flyget? Flyget som jag ska sitta på. Till London.

Äntligen och äntligen och vad kan man egentligen säga mer? Jag har aldrig varit säker. När jag valde London tog jag ett beslut som jag redan bestämt mig för för längesen. Imorgon är det dags och jag vet inte vad jag ska känna, tycka eller förvänta mig. Någonstans inom mig finns ändå ett lugn. Jag bryr mig faktiskt inte om om jag inte har med mig allt det där som kanske hade varit bra, om jag borde ha gjort på något annat sätt. Biljetten är bokad och imorgon står en person och väntar på mig på flygplatsen. Och när paniken slår mig att jag lämnar mitt trygga allt så är det en äkta känsla som fyller mig så att det sprudlar i hela kroppen. För efter alla men, om och kanske så vände jag ändå på klacken, tryckte undan alla "varför, du borde inte" och sa ja. Och i panikångestens stund är det det som pushar mig. Jag valde något som jag redan bestämt mig för för länge sedan. Jag gjorde det. 

12.00 lyfter planet. 13.00 engelsk tid är jag där. So long!