Som jag aldrig sett någon le förut

De är hjältar och förebilder. Och jag ser dem varje dag. Någon sa "köp en bok, få inspiration". Men det är den som slängs rakt i ansiktet på mig som får min värld att snurra, tiden att stanna och en måndag i november att gnistra. Att fullkomligt guldexplodera.
Den rullstolsburna mannen som lägger upp varorna på bandet, betalar och packar sina varor. Klagar inte även i fall att det måste ta längre tid. Och ler åt livet på ett så där avslappnat sätt, även om benen inte kan gå.
Invandrarkillen som på det sena nattåget lugnt och sansat undrar varför den medelålders fulla mannen kallar honom fula könsord. Undrar vad han har gjort honom och går fredligt därifrån. Så där avslappnat, trots att han hade fått mitt fulla stöd till att skrika ifrån. 

Den äldre kvinnan som håller igång traditionen med att skicka ut vykort till alla nära och kära. Bara för att säga ett grattis på namnsdagen, eller tittar in för att se hur det är. Så där avslappnat, utan att förvänta sig något som helst tillbaka. 

Eller den personen som spontant säger till mig "du är så bra" att jag överrumplas över kommentaren så att jag nästan snubblar där jag går. Bara så där, avslappnat och härligt, att jag tror att den är ärlig. Och litar på vartenda litet ord.

Och i en vardag 2011 där vi har svårt att acceptera, där det lilla blir det stora, och det alltid måste vara något. Kanske är mjölken sur, kön är för lång, lönen är låg, vattnet är grönt och livet är trögt. Då är det bra med slängd inspiration, som får oss att tappa hakan av förvåning, snubbla över trottoarkanten eller sätta kaffet i halsen. Låter oss bländas lite av den sanna verkligheten. Vardagshjältar i sin rätta bemärkelse, som egentligen hade fått mitt fulla stöd till att stampa till i marken ibland och skrika av frustration. Men de gör det inte. De ler åt livet istället, så där avslappnat. Som jag aldrig sett någon le förut.