någonstans mellan skratt och upptrampade grusvägar

Jag påminns varje dag. Som en snabbspolning av mer än tjugo års tid. När vi sprang de sena nätterna, barfota genom parkens grusvägar. När vi lät regnet få ösa och livet få leva. Uppför backen. Vid Gullan. Nere vid Finjasjön. Vid den gula postlådan. Utanför Maxi. Allt det som vi sa så innerligt var vårt.

Och vi sa, kramade varandras händer och lovade att alltid hålla ihop. Men vissa försvann för längesen, någon valde en annan väg men det finns också de som står kvar vid min sida. Även om milen blir tusen emellan.

De som hjälpte mig när små problem blev världsproblem. Som fick mig att skratta hela nätterna, och torkade tårarna. Och vi gjorde det tillsammans. Skrek när det gjorde ont, skrek när det blev så sanslöst rätt. Och tröstade när vi valde fel. Vi levde livet som om detta var hela vår värld. Och allt som hände utanför murarna suddade vi ut, för oviktigt att ens veta om. Vi dansade oss igenom allt. De sena nätterna, kvällspromenaderna. Nattstunderna. Dansgolven. Fester till studentens champagneberusande dag. Och Intersports trappa, där det ristades in citat i studentmössan när klockan slagit fyra på morgonen. En promenad hem i soluppgången. Barfota och vitklädda. Och när frihet aldrig har ekat så stort.

Men efter en hel sommar i det som en gång var hela min värld är jag för första gången på länge redo att öppna porten till det jag aldrig innan brytt mig om. Mina fotsteg har ekat tillräckligt på grusgångarna. Egentligen var jag redo för ett bra tag sedan men de senaste åren som gått har gett mig behov av trygghet när jag inte orkat ta till mig nytt. Och då har det varit detta som jag har längtat efter, en plats som jag känner till och en plats som känner till mig. Men det krävs en längtan till att vilja se något nytt. Ett beslut, en biljett och inga förväntningar. Den här platsen har för länge sedan gjort sitt. Det är dags för något annat, något alldeles nytt, att bli mitt.