and so it begins

Jag börjar erkänna för mig själv och alla andra nu att hösten är officiellt startad. Letar efter sjalar i alla färger och former och prickar gärna in mer än två fikastunder på en eftermiddag. Plus tre kaffekoppar utöver det. Idag har det hunnits med en hel del viktiga telefonsamtal. Efter det var jag nere på stan och hade en härlig fikastund med en gammal klasskompis. Nu på kvällen blev det en promenad genom staden med Emma där vi hann gå igenom det mesta och allt det där som man inte ska tänka på innan man åker. Jag känner mig lugn nu inför avresan om 6 dagar. Har också hunnit leta en hel del efter vettiga mobiltelefoner. Ska köpa en sån där smart telefon men vill inte betala för mycket men ändå kunna fotografera bra bilder. Tror jag har hittat ett fyndställe.
Sitter nu i soffan och väntar på resterande familjen. Efter en hel sommar i Hässleholm har jag kommit in i familjens söta rutiner och nu klockan tio väntas det serie-avsnitt med alla som är hemomkring. Familjens gemensamma nämnare och intresse - Friends. Jag älskar den serien, klockren och underbar och allt det där som en serie kan tänka sig. Tio gånger om.
Ska nu värma chokladmjölk, leta upp fler billiga telefoner, skriva en todo-lista inför morgondagen och sedan efter friends-stunden ta och se ett avsnitt till av programmet En Andra Chans. Har ni sett det? Jag tvekade en stund men slog på det av en impuls igår och fastnade totalt i två avsnitt. Sådana människor, vilka hjältar, vilka historier och fantastiskt vilket program det var. Ett guldkorn man icke får missa i höst!

Min nya fina sjal. Höstens första! 

Guldkorn

PAUS. Att fika, och slappa och tillåta sig själv att göra ingenting.

ÖGONBLICK. När allt runtomkring suddas ut för en sekund. 

ÄKTA. True Colours. 

FAMILJ. Som är min. 

LÄCKERT. Lyx, smakfullt och nödvändigt. 

LYCKA. På riktigt.

UPPLEVA. Ifrån ett annat perspektiv. 

MINNEN. Att tänka tillbaka på. 

HEM. Som alltid blir vackert samma sekund som man lämnat det.

SPONTANT. När saker och ting inte blir som man hade tänkt sig men på något sätt lika fantastiskt ändå. 

välkommen förändring

Är så tacksam och glad och lycklig.
Tänk att det finns så många fina människor i mitt liv.

Och sen imorgon är det tisdag och mina (föredetta) klasskompisar går tillbaka till skolan för år nummer tre. Men inte jag. Självklart känns det fruktansvärt konstigt men så är det.
Lycka till alla blivande journalister, ni är grymma allihop!
Och jag är taggad för datum nummer 6 då min nya bostadsort stavas London.

Hoppas alla har en fin måndagskväll!

att fånga en stjärna

Jag minns hur du kisade mot solen, när bilen stod parkerad den där augustidagen när solen gjorde sitt sista försök att värma. Vi skämtade om det som varit, det som inte fick hända och skrattade medan höstvinden ständigt påminde om septembers stundande ingång. Jag såg i din blick hur du längtade. Efter det där nya som stavades framtid. En annan stad, där du fortfarande skulle charma. De skulle skratta, och du skulle le. För en framtid som stavades ljus. En 20-årsfest dagarna innan blev en avskedsfest och jag minns hur du njöt. Livet var på topp och du var på väg upp. Du tog dig an chanser som ingen annan, knöt dig an vardagslyxen och stoppade den i fickan. Du visste hur man njöt. Så som dina ögon log och jag förstod aldrig hur du gjorde. Och sen minns jag hur oktober blev ett faktum och din sjukdom ett faktum och jag hatade ordet faktum för det var så definitivt och hopplöst. Och jag minns hur du skämtade när jag träffade dig igen. Du skrattade och log och jag visste att det var du. Dina ögon log och vi trampade ihjäl alla faktum. Vi skrattade, för stunden och precis som förut. Du var ett faktum och jag beundrade dig fullt ut.
Och idag så besökte jag din grav. Den vackraste grav jag någonsin sett. Där änglar i alla färger vaktar dig, hjärtan som saknar dig och ditt namn inristat i silvrig kontur. Och det gör ont att förstå att det är som det är. För jag hade velat stå där i maj och gratulera dig till din examen. Eller säga grattis när du nu skulle blivit 23. Men det blev inte så, och jag lovade att inte skriva en sorglig text. Du fick mig verkligen alltid att skratta. Och jag beundrar dig så, imponeras så och ska ta min chans att stoppa den där vardagslyxen i fickan. Jag vet inte hur du gjorde, Christoffer, men dina spår suddas aldrig ut. Ditt minne lever kvar. Jag minns hur du kisade mot solen när bilen stod parkerad där i augustisolen. Och jag vill fånga det ögonblicket, spara det i fickan när allt känns osäkert och trögt och fånga den där livsglädjen som du levde fullt ut. Inspireras och beundras och fastställa det enda faktum som känns rätt just nu. Att leva livet precis som du. 

Som jag aldrig sett någon le förut

De är hjältar och förebilder. Och jag ser dem varje dag. Någon sa "köp en bok, få inspiration". Men det är den som slängs rakt i ansiktet på mig som får min värld att snurra, tiden att stanna och en måndag i november att gnistra. Att fullkomligt guldexplodera.
Den rullstolsburna mannen som lägger upp varorna på bandet, betalar och packar sina varor. Klagar inte även i fall att det måste ta längre tid. Och ler åt livet på ett så där avslappnat sätt, även om benen inte kan gå.
Invandrarkillen som på det sena nattåget lugnt och sansat undrar varför den medelålders fulla mannen kallar honom fula könsord. Undrar vad han har gjort honom och går fredligt därifrån. Så där avslappnat, trots att han hade fått mitt fulla stöd till att skrika ifrån. 

Den äldre kvinnan som håller igång traditionen med att skicka ut vykort till alla nära och kära. Bara för att säga ett grattis på namnsdagen, eller tittar in för att se hur det är. Så där avslappnat, utan att förvänta sig något som helst tillbaka. 

Eller den personen som spontant säger till mig "du är så bra" att jag överrumplas över kommentaren så att jag nästan snubblar där jag går. Bara så där, avslappnat och härligt, att jag tror att den är ärlig. Och litar på vartenda litet ord.

Och i en vardag 2011 där vi har svårt att acceptera, där det lilla blir det stora, och det alltid måste vara något. Kanske är mjölken sur, kön är för lång, lönen är låg, vattnet är grönt och livet är trögt. Då är det bra med slängd inspiration, som får oss att tappa hakan av förvåning, snubbla över trottoarkanten eller sätta kaffet i halsen. Låter oss bländas lite av den sanna verkligheten. Vardagshjältar i sin rätta bemärkelse, som egentligen hade fått mitt fulla stöd till att stampa till i marken ibland och skrika av frustration. Men de gör det inte. De ler åt livet istället, så där avslappnat. Som jag aldrig sett någon le förut. 

turtisdag

Det är mycket som snurrar nu innan avresan mot London. Mycket som ska fixas som försäkring, pass eller egentligen är det inte jättemycket. Men det ska ställas om i hjärnan att det faktiskt snart är dags. Därför tackar jag för att det blev varmt idag med sol och jag fick en anledning att bara lägga mig i solstolen och helt och hållet sjunka in i en bok av Kajsa Ingemarsson. Har inte haft tid att läsa denna sommaren. Har aldrig tid att läsa, men egentligen är det perfekt i jäktiga tider att bara ha en bok som man tvingar in sig själv i. Så nu har jag bränt mig, hunnit jobba 5 timmar på Maxi och även fyndat lite på hemvägen. Ledigfirat med rosé och  sett vänner med familjen och ska försöka lägga mig innan klockan slår tolv. Har haft ett stort behov den senaste tiden av ny musik. Sara Bareilles har alltid varit en artist med guldkorn i sina album, men har aldrig riktigt haft tid att lyssna. Förrän idag. Tog en paus och slog på Spotify. Hennes låt Gravity är en av hennes vackraste, även Breathe again. Men idag så hittade jag följande låt. Och okej, man kanske inte ska bestämma sådant här i så här god tid, men den här vill jag ha på mitt framtida bröllop. The light.

Och häromdagen skrev min älskade syster världens finaste blogginlägg. Bland det vackraste jag läst, som någon har skrivit till mig.

Storasyster & Lillasyster.

Nu ska jag ta några klunkar rose till. Sedan ska jag sjunka in i min bok igen.

5. Någonting jag vill ha mer än allt annat just nu

En danslektion. Där rytmen får styra, takten får leda och när allt annat runtomkring kan suddas ut för en sekund. 

Just nu finns det inte tid för det. Men jag älskar att ta mina promenader med ipoden i örat och låta allt runtom spelas upp som i en levande musikvideo. En låt jag kan lyssna på om och om igen är Africa med Karl Wolf. Kanske inte mellanrappandet men refrängen ger mig gåshud. Stämmorna, rösterna. Så sanslöst bra. 

Så var det fredag imorgon. 

4. typ av killar jag faller för

Som kompletterar mig, som tycker det är charmigt att jag är så sanslöst förvirrad och som får mig att skratta. Efter det så är ingen den andre lik. Men jag letar inte, för det är meningslöst. De dyker ändå alltid upp när jag har huvudet riktat åt ett annat håll och får mig att sätta kaffet i halsen när jag springer på dem runt hörnet. Eller stående bredvid mig när jag hamnat vilse igen. Och när man egentligen inte hade tid att bli kär, men man vet att det var något extra, för man svamlar om ingenting och inser att han hade det. I ögonen, i sättet. I allt han gör. Och sen är man fast och har ingen aning om hur det gick till. 

learning how to dance in the rain (London)

Skrivit den 15 juli 2011:

Idag tog jag ett beslut som jag redan fattat för längesen. Egentligen är jag inte säker, men när blir man egentligen hundraprocentigt-säker på någonting? Ibland måste man bara bestämma sig, så är det bara. Och det är nu det är dags. Jag har valt London, för ett år framåt. Trots att jag inte är säker fullt ut så känns det rätt. Rätt på det sättet att magkänslan säger det. Jag är livrädd för förändringar och jag tror att det är största anledningen till att jag hade valt Kalmar just nu. Och det är inte rätt att göra det. Jag vill se världen, jag vill se den stad jag har drömt om så länge för att sedan kunna lägga all min kraft på att satsa på arbete. Jag kan inte göra det just nu, mitt hjärta är inte där. Och det är inte rätt för min framtid, inte för stunden just nu och inte för allt jag så länge har drömt om. Jag kommer att åka till London till hösten, hur jobbigt det än är att skriva dem orden. För det är skrämmande fantastiskt på något sätt. Jag är livrädd men med skräckblandad förtjusning. För jag kommer att lämna allt och åka till mitt London, och jag älskar ju den staden. Jag måste bara göra det, för min framtids skull.

Det skrevs som ett utkast den 15 juli och nu kändes det rätt att lägga upp det. Nu är det uppe på bloggen, nu vet de flesta och biljetten är bokad och klar. Den 6 september går flyget. Jag åker med organisationen Swedish connection, har hittat en fin familj och ser fram emot att få kombinera detta med studier i engelska. Ibland fattar jag inte att jag ska göra detta, men samtidigt känns det så overkligt bra. Som att - är detta sant? Händer detta verkligen? Och det gör det.

Den 6 september är jag bosatt i världens finaste stad. En pirrande dröm som på något sätt blev sann.

3. Motivera favoritårstiden

Höst i Central Park. Från hösten 2009. Fotot som blev en tavla och kommer i framtiden hänga på min vägg. 

Jag älskar hösten, och har alltid gjort. Allt annat innehar så mycket krav under hösten men ingen har förväntningar på hösten. Den bara passerar men är vackrast av dem alla. Den låter mig få köpa sjalar i alla färger och material och låta mig få mysa med kaffekoppen i handen. Den bara passerar helt enkelt och sätter fokus på allt som har med vardag att göra. Men det är en poäng i det också. Allt ska inte vara fest, livet är inte alltid en fest. Och det är under hösten jag hittar guldkornen i vardagen, allt som stavas vardagslyx och charmen med att gå upp ruskigt tidigt en morgon och springa en runda. Det är höst, varken mer eller mindre. Den bara existerar.

2. En person jag vill träffa (hade velat träffa)

Han tittar på mig från det svartvita fotot. Ler inte, men med en seriös blick förundras jag alltid över vem han var. Vad han tyckte om att göra för att slappna av, varför han egentligen började röka pipa och höra hans version om den balen i december när han första gången träffade farmor. Farfar dog 1977, tolv år innan jag föddes. I lungcancer och pappa var bara 24 år. Men han är min farfar, och en viktig person jag aldrig fick lära känna. Jag hade velat sitta där i de bruna fåtöljerna i radhuset i Malmö, där det luktar på det där sättet när äldre möbler blandas med en viss doft blommor. Sitta där och låtit honom få berätta, ge mig råd och få reda på vilka egenskaper jag har fått ifrån honom. Kanske var han lika otålig som mig och pappa, kanske hade han en dröm som aldrig blev av och kanske hade han något vettigt att säga när man är ung och rädd för de beslut man ska ta. Jag vet att jag har fått hans ögon, det är allt jag vet. Men den seriösa blicken förundrar mig alltid när jag springer förbi fotot i hallen, på väg någon annanstans. Farfar, vem var du? 

stanna en stund

- Jag ska flyga inomhusdrake, säger killen med nervös röst där han står ensam på scenen. Juryn tittar skeptiskt men sedan börjar musiken sakta spela. In the arms of the angel. Vad ett uppträdande med en inomhusdrake har i America's got talent att göra var det nog ingen som förstod men sekunderna som musiken börjar spela så förstod alla varför. Jag grät. Trodde aldrig jag skulle kunna göra det av att titta på en drake som flyger omkring. Och egentligen hade det inte med draken att göra utan hela situationen. Killen berättade innan uppträdandet att flyga drake hade han börjat göra efter att han fick epilepsi för fyra år sedan. Det gav honom självförtroende och han tänkte aldrig på att han skulle få ett anfall då. Alla i publiken satt som förstelnade och såg hur denna korta stund som draken var i luften gav killen ny energi. Det var magiskt. Och som en i juryn sa:
Bland det vackraste man sett. 

någonstans mellan skratt och upptrampade grusvägar

Jag påminns varje dag. Som en snabbspolning av mer än tjugo års tid. När vi sprang de sena nätterna, barfota genom parkens grusvägar. När vi lät regnet få ösa och livet få leva. Uppför backen. Vid Gullan. Nere vid Finjasjön. Vid den gula postlådan. Utanför Maxi. Allt det som vi sa så innerligt var vårt.

Och vi sa, kramade varandras händer och lovade att alltid hålla ihop. Men vissa försvann för längesen, någon valde en annan väg men det finns också de som står kvar vid min sida. Även om milen blir tusen emellan.

De som hjälpte mig när små problem blev världsproblem. Som fick mig att skratta hela nätterna, och torkade tårarna. Och vi gjorde det tillsammans. Skrek när det gjorde ont, skrek när det blev så sanslöst rätt. Och tröstade när vi valde fel. Vi levde livet som om detta var hela vår värld. Och allt som hände utanför murarna suddade vi ut, för oviktigt att ens veta om. Vi dansade oss igenom allt. De sena nätterna, kvällspromenaderna. Nattstunderna. Dansgolven. Fester till studentens champagneberusande dag. Och Intersports trappa, där det ristades in citat i studentmössan när klockan slagit fyra på morgonen. En promenad hem i soluppgången. Barfota och vitklädda. Och när frihet aldrig har ekat så stort.

Men efter en hel sommar i det som en gång var hela min värld är jag för första gången på länge redo att öppna porten till det jag aldrig innan brytt mig om. Mina fotsteg har ekat tillräckligt på grusgångarna. Egentligen var jag redo för ett bra tag sedan men de senaste åren som gått har gett mig behov av trygghet när jag inte orkat ta till mig nytt. Och då har det varit detta som jag har längtat efter, en plats som jag känner till och en plats som känner till mig. Men det krävs en längtan till att vilja se något nytt. Ett beslut, en biljett och inga förväntningar. Den här platsen har för länge sedan gjort sitt. Det är dags för något annat, något alldeles nytt, att bli mitt.

10 fakta

Och en nummer elva är att jag ibland saknar dansen mer än vad jag
skulle få för mig att erkänna. Få grejer ger en en sådan kick. 

1. "Inklämd mellan fyra systrar"som en klasskompis skrev efter en intervju i skolan. Och det stämmer ju rätt bra, mellanbarn är jag. Och ett ganska typiskt sådant.
2. Är väl en av de få kvinnor som inte har förstått förtjusningen med att handla skor och väskor, dock kan jag inte få för många par jeans så det jämnar väl ut sig.
3. Är inte så förtjust i husmanskost men älskar allt som stavas italienskt.
4. Innehar den dåliga kombinationen av att vara morgontrött och kvällspigg. Älskar snooze-knappen, en av de bästa uppfinningarna. Punkt slut.
5. Gillar inte att äta mat i solen.
6. Sörjer fortfarande Marabou Passion

7. Har svårt för förändringar men tröttnar snabbt på rutiner.
8. Är handikappad i logiskt tänkande, totalt.
9. Älskar dock allt som har med kreativitet att göra.
10. Och på tal om jeans tidigare så hade jag en period i mitt liv då jag ständigt torktumlade dessa för att de skulle bli tajtare. (om nu sanningen ska fram...)

Just det, lista sa jag. Tack Rebecca för att du påminde mig. Så typiskt mig att börja göra en sak sen tvärt göra en annan sak. Disträ är mitt mellannamn. Hittade denna lista som jag tänkte ge mig på att följa, aldrig fel att få lite inspiration till vad man ska skriva om.

Dag 1- 10 fakta om mig plus en bild

Dag 2- En person jag vill träffa

Dag 3- Motivera favoritårstiden

Dag 4- Mina mål/drömmar/önskningar

Dag 5- Någonting jag vill ha mer än något annat just nu

Dag 6- Typ av killar jag faller för

Dag 7- Vad jag skulle göra om jag fick 100 000kr

Dag 8- Mina andra namn och vad jag tycker om dem

Dag 9- En dålig vana jag inte önskar att jag hade

Dag 10- Meningen bakom mitt bloggnamn

Dag 11- Bild på mig och min bästa vän

Dag 12- En bild på mig idag och vad jag hade på mig

Dag 13- Någonting jag oroar mig för

Dag 14- En bild på ett ställe jag vart på

Dag 15- Min drömstad

Dag 16- En bild på mig själv för två år sedan

Dag 17- Någonting jag ångrar

Dag 18- Ett ögonblick

Dag 19- Innehållet i min väska

Dag 20- En person jag skulle vilja byta liv med för en dag

Dag 21- Vad jag åt idag

Dag 22- Min favoritplats

Dag 23- En bild på det senaste jag köpte

Dag 24- Min favorit film

Dag 25- En bild på mig själv som är tagen av någon annan

Dag 26- Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln

Dag 27- En låt som får mig att gråta

Dag 28- Mitt favoritprogram

Dag 29- Min favoritfödelsedag

Dag 30- Tre saker som varit bra de senaste 30 dagarna

Och ja, vi börjar direkt. 

medan regnet öser ner

Det är något magiskt med sommar och regn. När det kommer tillsammans, så där en kväll i augusti. Det slår liksom aldrig fel. 

Och inte fel är det heller att komma hem från en 10 timmars arbetsdag och mötas av ett uppdukat bord med entrecote och bearnaisesås. Faster hon vet hon!
Har haft en bra dag tycker jag. Började 9 och jobbade till 19. Men allt flöt på så bra att jag inte vet var tiden tog vägen. Och så himla härliga människor som man möter också, och man blir så glad. Positiv. Och av den lilla fem-åriga killen i minihuset som utbrast:
"Jag älskar Pippi Långstrump, kan vi inte titta på Pippi?"
Och sen gjorde vi det.
Guldkorn i vardagen, som jag brukar kalla det. Och jag hade även ett fint samtal med Elin som jag inte har pratat med på länge, sanslöst vad tiden går alltså. Som om sommaren bara försvann medan man jobbade, slappade och planerade. Nej, jag vet att sommaren inte är slut än. Men ändå, det går alltid så snabbt. Men till helgen kommer fina Hanna och då ska jag visa upp min lilla stad, det tar ungefär en kvart. Det ska bli härligt att ses igen, det var ju två månader sist nu. Och det får bli like the old times med rosé, långa pratstunder och mycket skratt.
Men nu blir det skönhetssömn. Nytt jobbpass väntar imorgon klockan 8.

So long. 

inspiration

Hittade en lista jag tänkte se om jag skulle kunna klara av att följa. En lista som ger mig möjlighet till att skriva om det lilla och det stora, medan det står still för ett tag med allt annat som händer. Vi börjar direkt.

innan det är för sent

Jag har haft ont i magen. Varenda gång. Så sanslöst ont gör det, att se, att veta att det existerar. Afrikas svältkatastrof är så hemskt och fruktansvärt och katastrofalt att det verkligen gör ont.
Så vad kan vi göra? Jag tänker göra följande. Gör det du med.
Klicka på länken nedan:
Skänk en timlön - rädda ett liv!

and all I can taste is this moment

Igår var jag ledig. En fin onsdag med många fina människor som gjorde min dag.
På förmiddagen tog jag mig en skön springtur. Vet inte vad som har hänt men mitt träningsintresse har ändrats totalt. Innan kunde jag snarare bege mig iväg på en joggingtur för jag kände att "det kan behövas". Nu VILL jag ut, jag kan till och med längta till att snöra på skorna, sätta på träningskläderna, trycka på play på ipoden och glida iväg genom parken. Nu känner att jag har tid till det. Innan har jag alltid hållt på med annat onödigt krafs och lagt onödig energi på helt meningslösa saker. Varför gör man det? Men nu så, och det är så underbart. Jag har till och med komponerat ihop min egen lilla slinga genom parken, upp för en backe, över en väg och in på en skogsstig. Och det som peppar mig hela långa turen är främst dessa godbitarna:
Flipsyde - When it was good.
Chris Daughtry - Over you
Coldplay - Mr Brightside
Rihanna - Love the way you lie

På eftermiddagen blev det en mysig fika med Anna och Madde på Chicco i den heta solen. Härligt att äntligen få träffa dem igen och prata fina minnen!
Sedan var det hem och packa om för att bege sig mot grillning på Sparrsjön beach med Josse & Dessi (Josse checkade in, jajamen!). Det var engångsgrill (fantastiskt vilken uppfinning) och det blev en härlig grillmiddag som avslutades med McFlurry på McDonald's. Idag var det jobb igen och det blir likaså fredag, lördag, söndag och måndag. Sammanlagt 38 h ska ha betats av innan jag stämplar ut på måndagkväll för en ledig tisdag. Let's go!

Tummen upp

Jag klarade en halvtimme sedan sa tålamodet stopp i solstolen, solen och värmen. Och det är ändå bra för att vara mig. Solen har anlänt (YEY!) plus att jag har en ledig måndag. Det har varit "tummen upp" för helgen som har passerat. Jag har lyckats ta på mig en (dålig?) vana att göra tummen upp. Facebook-vanorna smyger sig på mig i det verkliga livet och jag gör tummen upp. Jag GÖR tummen upp. Josse anmärkte på detta i fredags, tittade på mig och visade hur jag/det såg ut. Nej, det är inte stiligt över huvud taget.
Men i alla fall så kan helgen sammanfattas som en "tummen upp". Under fredagen blev jag bjuden på middag hos Josse, agerade receptansvarig när det skulle bakas smörgåstårtor inför lördagens festligheter. Och drack rosé. Det var fint.
Lördagen började med jobb. Sedan stämplade jag ut, åkte hem, hade fikastund med Hannah innan vi både skulle iväg på olika festligheter. Jag tog tåget till Malmö och firade min syster 30-årsdag. Trevlig kväll där jag fick chansen att vara yngst. Fint det också, då jag länge fått för mig att jag är hur gammal som helst.

JoseFIN, numera 22 år. Nej, du är inte för gammal,
bara flera år rikare. Tummen upp på den! 

Söndagen, julis sista dag, är alltid en speciell dag. Josse lyckades fylla år, ha namnsdag OCH få hit sommaren till Sverige igen. Det blev firande med smörgåstårta, fika och allt annat som Josse snitsigt bakat ihop. Brännare anyone? Sådan har hon, Josefin, bakexperten och bjöd på proffsmuffins av hög klass. Det var en fin dag och jag hoppas du hade en fin födelsedagshelg min vän!
Sedan bar cykeln iväg till jobbet där jag spenderade resten av kvällen.
Och nu sitter jag här i soffan och funderar över hur en ledig måndag ska ta sig an. Jag har tvunget blivit mobillös då jag lyckades glömma den på jobbet igår. Och jag vet hur man alltid skämtar om att "oj, vad man är beroende och inte klarar sig utan FB, mobil och allt annat som håller en tillgänglig". Men nu när jag sitter här i soffan så inser jag att det faktiskt är rätt skrämmande. Jag får såna här tankar "tänk om de ringer, och de ringer..." precis som att de flesta inte har numret hem. Tänk att en söndrig mobil med trasig skärm och rispiga kanter kan ha så stor betydelse. Det är ju galet, och nu är det inte ens en iPhone.
Hoppas alla har en fin måndag. Nu ska jag snart ut i solen igen och sen förhoppningsvis ta mig till Maxi så att jag blir "Ms tillgänglig igen".