22 juni

Midsommarfeeling. Kaffe och nyhetsmorgon. Fötter på bordet och inte alls åtsittande byxor. Kaffe-kanna. Kransar. Saxofon-melodier. Ingen sol över huvud taget. Missnöje. Ledighet. Grönt och kallt Gult och blått. Röd bränna. Färgglatt som vanligt. Midsommar 2012 kan börja. 

en gyllene regel

Sitter med min morotsjuice och dricker årets första bistra klunkar. Är det gott? Nej. Är det bra? Ja, de säger ju så. Har varit vid den luriga sjön och det räckte med några timmar i skenet för att få tydliga röda linjer. Och ett inköpsbehov av den mörkorangea drycken. Men nog om morotsjuicen. Egentligen var poängen med den här texten boken jag hade packat med mig till stranden. En bok som jag hittade häromdagen när jag arrangerade en bokhylla och undrade hur, varför och när jag fått denna. "Tio dummaste misstagen som klyftiga personer gör". Slängde ner den i all hast i strandväskan och väl i solstolen var den lätt att sluka. Och smart. Och tänkvärd, så pass att jag till och med ville skriva några ord om den. Antagligen för att jag chockades över hur jag gillade den. Och - kände igen mig. Lite klyschigt kan man dra liknelser till den gyllene regeln vi trallar in hos barnen, med hjälp av ramsor och sånger, för att lära dem den viktigaste poängen av dem alla. Att behandla andra så som vi själva vill bli behandlade.
Och sen vet vi inte ens hur man gör. På andra hållet alltså. Slänger ut kloka visdomdsord till de som behöver, uppmuntrar och ser världens alla möjligheter tills - det handlar om oss själva. Då tar det stopp. Och vi blir handlingsförlamade och har ingen aning om vad vi ska säga, göra, tänka.
I solens heta strålar var det tydligt hur mycket vi hindrar oss själva från att göra det vi egentligen, lite drömlikt, vill göra. Och hur vi enbart kan skylla oss själva när det inte sker.
Kanske är det solsting, kanske låter det klyschigt.
Be the change you wanna see, sa en vis person till mig här om dagen.
Och enligt mig låter det möjligt.

Guldkorn

Kärlek till livet. Till ett sommarjobb och en trygg stad. Till min sköna säng och en ny lägenhet. Till kreativitet och målar-projekt. Ett hoptrixat skrivbord och framtidsdrömmar. Till chansen att få söka nytt. Göra klart och börja om. Till vänner. Till djuren. En planerad resa. Till ett ostädat rum med för många grejer. En försenad studentpresent och en utbildning i Malmös hamn. Sitter med ryggen mot ett rum som är oinspirerande ostädat och tar igen svensk musik med malmö-accent. Vill skriva, vill redigera och läsa. Fylla min hylla med allt nytt och blåsa bort allt damm.
Jag har hittat vad jag vill göra, men jag har inte bråttom fram. Så sanslöst tacksam. Och glad.

"Att gå vilse är ett sätt att hitta rätt".

/ Sarah

Omotiverat lat eller för modern?

Jag älskar allt som andas tjocka buntar av papper. Bokaffärer, bibliotek och bara tanken på att få fylla hyllan till ett så kallat eget bibliotek kan få mig kittlande lycklig.
Och sen kommer frågan på hur jag ska få reda på information. Någon föreslår en bok. Jag suckar högt. Bara proceduren känns så tidskrävande och därmed onödig. Leta i en innehållsförteckning, läsa ett helt kapitel för att bara kanske hitta en vettig förklaring och om den inte är vettig nog så tog det bara tjugo minuter att komma fram till det. Ska jag kalla mig lat, eller reagerar jag normalt? Jag blir så dubbel, så förvirrad. Och skräms lite över en kommande ekande tom hylla. Den som skulle blivit mitt fina bibliotek.
Vad hände där?
Ibland minns jag de här 4-timmars skrivningarna i skolan. I en aula. Utan rast. Och man skulle skriva de här milslånga texterna på papper. Och då har vi inte ens kommit fram till punkten r-e-n-s-k-r-i-v-a. Man var ju redan slut efter tanken på vad som man skulle skriva ner.
Så nej. Jag älskar det skrivna ordet. I buntar och papper. Och även digitalt. Men någonstans så är det väl så med Marabouchoklad också. Varje ny sort och fler alternativ lockar mig mer än den traditionella. Man vill testa, bryta mönstret, men man vill inte att den traditionella försvinner. Den är ju ändå grunden till allt.
Och det är väl lite så. Jag vill ha min bokhylla fint i bakgrunden. Sätta in mina guldkorn, och le när den fylls ytterligare en rad. Den andas liksom så mycket vettiga insikter. Men jag vill också ha en kaffe. En dator. Och en hel värld av möjligheter. Ett klick bort, från andra sidan världen. Ett youtube klipp som nyss lades upp, som påverkar så mycket att jag köper den på film.
Jag vill ha det alltihop, i kombination i samma rum.
Om jag får vara så lat. Och modern.

vårens första dag

 April regnade mest och nu i efterhand kan jag väl erkänna att det var inte min bästa månad. Det var mycket väntan i en då oviss framtid och det tog på energin att inte veta.
Men nu vet jag, och det var så skönt att traska iväg idag, sätta sig på ett aldrig tidigare besökt Starbucks och knappa på ett tangentbord. Och lugnt veta att jag nu vet.
The Apprentice slukades igår efter intensiv dansträning och det är ett program som verkligen inspirerar till att hålla på med projekt och företagande. Nånstans inom mig finns det väl en sådan längtan också. Siffror och projektplanering. Det är något lockande i den kombinationen, men som sagt, en sak i taget.
Sommaren är planerad, kalendern blev väldigt inskriven igår och det känns skönt att jag om ungefär en månad packar min väska för att resa hem. Hem. Punkt. Varken mer eller mindre.
Till en altan med kaffestunder med mamma, frukostdiskussioner med pappa om nyheterna i dagens DN, promenader med Wilda, djupa diskussioner med Hannah där jag mest pratar och hon försöker se på tv, hemmakvälls-trippar med Sophie, och redigeringsstudio med Ewa. Och döda spindlar åt Elisabeth medan vi catchar upp efter hennes vistelse på den lilla kontinenten.
Där är ett prov som ska göras, i ett tal och ett skriftligt. Böcker ska läsas och annat kreativt som jag alltid lämnar åt sidan. Skriva ut de fotografier som jag tagit genom åren men som hamnat i en mapp i tre andra mappar och skriva ner de idéer som aldrig blev till text. Nu kommer inte ens hälften av detta göras men jag brukar alltid ha visionsmålet att mycket ska ske, och sker sen bara hälften är det väl bra det.
Sedan vankas den småländska kuststaden igen med C-uppsats och metoder. Den älskade kafeterian med kaffe för 5 kronor (nu 7!) och en examen som om ett år är min.

I alla fall, nu låter det väldigt fint och klyschigt och det är inte så det ska det ska vara. För ett år sen tog jag ett beslut gentemot vissa andras åsikter. Men jag trodde det var rätt och gav mig iväg.
Om en månad åker jag hem. Det har inte varit lätt, och ibland har jag undrat vad jag har hållit på med. Men istället för att dramatiskt börja om på nytt har jag försökt få förklaring till det som jag för två år sen valde att utbilda mig till. Och någonstans så har det klarnat, och jag har börjat inse vad jag vill och kan och bör. Göra.
Jag rekommenderar inte studiieuppehåll, jag rekommenderar inget om man inte vill det. Men för mig var det precis vad jag behövde.
Det är så mycket kreativt jag vill göra, så mycket ämnen och företeelser som jag nu vill läsa allt om. Jag ser program jag aldrig tidigare såg, köper böcker om historiens stora händelser och det kittlar i händerna över hur mycket det finns att utforska. London fick mig faktiskt att hitta tillbaka till det jag tidigare älskade att göra. Och det låter säkert klyschigt, men det är sant.

Guldkorn

All up för de som ständigt kämpar för att göra en bättre vardag för alla andra.
All up för de som försöker.
Okunskap föder fördomar, och alla har vi ett ansvar att ta ställning.
Det finns ingen ursäkt för att inte veta.
Så all up för de som försöker, och får en regnig dag som denna att fullkomligt skina.

Skyscraper

Back on track och tisdagen började redan klockan sju. Nu, ett antal timmar senare, har kaffet slagit till och jag försöker få sidorna i boken att gå fortare. Dagarna springer så sanslöst snabbt här i London att det av någon anledning snart är maj. Vad hände där, egentligen?

Helgen bjöd på pressat jordnötssmör i alla former och färger, provsmakning i ett matparadis jag tidigare aldrig skådat. En marknad som ekade tom och ett läppstift mellan husen. "Kan man ta på den, tro?"

En fikapaus mitt i vimlet där cyklar trillade omkull och italienskt kaffe som levererade som vanligt. En biostund på kvällen i form av "The hunger games", där jag som var lite allmänt lost fick jag hjälp av stackars Julia som fick förklara det mesta. Efteråt var jag fast, och dagen efter införskaffade jag bok 2 och 3.
London regnar lite som det har gjort nu de senaste veckorna. Plockar med mig solbrillorna för att sluka de stunder av sol som ändå smyger sig fram. Och ikväll går turen till andra sidan Barnes för lite dansinspiration med smörpopcorn, medan tågen ränner förbi nedanför.

 OCH - Tidslinjen på Facebook. Sajten må ha spårat ur och antalet timmar som går åt där går inte att motivera. Men, det kan finnas en poäng när man scrollar ner och ser vad som slumpvis har valts ut till att gestalta sitt "facebookliv". Problem som inte är problem, förändringar som skedde som var stora då, som man redan har glömt bort. Och allt det som fortfarande består idag. Guldkorn, kaffestunder tidiga morgnar och personer som fortfarande finns ett telefonsamtal bort. De som kom och gick, och nya ansikten som dök upp. Tidslinjen, alltså. Jag vet inte riktigt, men det är lite fascinerande. Och nu sitter jag här. Med italienskt kaffe igen, och lyssnar ofrivilligt på klassisk jazz. Det är inte mycket som är bestämd men så länge det finns kaffestunder på schemat så bör det lösa sig. Med två kaffemaskiner så bör det gå, och en kaffepress jag inte vet fungerar. Vi får väl se då, vad tidslinjen slumpar fram. Kanske har jag gått över till te, på heltid.

Bild för 2.5 år sedan. Om 1.5 månad kommer vi att befinna oss i samma land, och jag får äntligen chansen att ge dig världens största kram. Och försöka fånga alla stunder innan du skyndar vidare på nästa äventyr. Vi kommer bli tvungna att samsas om samma rum,precis som förut. Och jag lovar, som den lillasyster jag är, att döda alla spindlar som kommer i din väg.