som en pannkaka

Min älskade röda jacka har ständigt tappat sina knappar men denna vecka har jag slutat bry mig. Våren är på ingång, lite väl optimistiskt kanske, men det luktar gräs, det är ljust när jag vaknar och jag köper mer kortärmat än stickat. Veckan har bjudit på ett pannkaksrace mellan politiker och journalister. Där kostymklädda personer satte på sig förklädet, hatten likaså och sprang ett tiovarvs-lopp medan pannkakan virvlade i luften. Mitt i smeten i Victoria Park.
Jag har läst om medieföretag och tekniker som komma ska, druckit mängder med kaffe och insett min misslyckade förmåga i tidsplanering. Igår jobbade jag i det fina vädret och på kvällen väntades det utgång med fina vänner. Denna byttes dock i sista sekund ut mot en hemma-vinkväll, home delivery av kinamat och maraton av one tree hill. Inte fel det heller.
Idag blev det Science museum och vetenskapligt trippelt upp. Imorgon är måndagen back on track, som en viss person säger. Och det är väl det som gäller. Jag unnade mig fyra dvd-er i fredags och tänkte kanske förgylla kvällen med en sådan. Skype ekar tyst så jag förmodar att Sverige har gått och lagt sig. Och just det, grattis Sverige - välkommen Estelle!

So long.

22

En kväll med för mycket te och för lite choklad,
och nödvändiga stunder om det som stavas framtid och det som borde göras klart.
Bland puttrande kannor och röda väggar, och en atmosfär som blev ett andra hem.
En akustisk version av "The winner takes it all" blev det vackraste ikväll,
med nostalgiska trippar och framtida planer,
och någonstans där emellan en velighet som krympte.
Medan allt fick vänta ett tag fick jag chansen att se nytt,
bland puttrande kannor och röda väggar,
och det häftiga i att skapa sitt eget i en ny atmosfär.
London får regna hur mycket det vill,
det blir faktiskt inte bättre än så här.

The everyday challenge

"I didn't have time to write a short letter, so I write you a long one instead." (Mark Twain)

Dagens utmaning. Komprimera mera.

när det ändå sker

Jag är så tragiskt dålig på detaljer, att jag ibland missar viktiga poäng. Kommer inte ihåg var jag har gått och inte var jag ska gå ibland heller. Det är som att viss information sållas bort innan den ens kommit in, och jag får fotografera eller "google-mappa" för att få vardagen att gå ihop. 

Men det är inte det som är problemet i den här texten, utan de situationer som etsat sig fast i minnet. När detaljer lyser skarpa, och varje sekund går på ständig repeat.

Jag minns att jag var fem, rödhårig, fräknig och ganska blyg. Med en alldeles för stor röd ryggsäck trampade jag in på en skola där ingen pratade som jag, med en storasyster några klassrum bort och med rå bläckfisk till lunch. Som att vända upp och ner på hela mitt liv. Och jag minns när jag fick slaget mot kinden, av en lärare som inte tyckte jag förstått vad hon sa, när en hög med papper skulle delas ut.

Femton år senare minns jag att det var en vardagsmorgon och jag hade jobbat natt. Trött skulle jag handla bullar och ställde mig i kön. Mannen framför försökte beställa och jag insåg snart att något inte gick rätt till. Utan några skyltar försökte mannen, som inte kunde svenskan så bra, tappert förklara vilka bullar han ville ha. Han kämpade med armar och ord och hur kassörskan, istället för att hjälpa, gav en suckande blick åt mig. Och önskade att jag skulle sucka med.

Och sen för en vecka sedan medan jag ritade blommor i skrivblocket utspelade sig fler pulserande sekunder.

- Och hon hade armen redo för hon trodde att hon skulle få den. Neheej, det är jag inte helt säker på om hon skulle ha fått, sa läraren, smålog för sig själv och ställde sig bakom katedern. 

Eleven kramade chokladägget i handen, det hon trodde hon gjort sig förtjänt av, men som läraren tydligt klargjort för hela klassen inte var något självklart alls. 

Skarpa situationer som etsat sig fast i minnet. En makt som utnyttjas när någon vet lite mer, kan språket lite bättre eller viljan av att få känna ett övertag. Kanske är det för mycket att begära, efter allt katastrofalt som utspelat sig och utspelar sig runtom i världen, att vi ska leva så som vi själva vill bli behandlade. Men det är ändå något som säger mig att man kan göra det. Begära att man förstår innebörden av ordet som stavas respekt, för att få det här beteendet att vända. För den absoluta huvudpoängen med dessa situationer är att de egentligen inte ens hade behövt hända.

mitt i allt

De senaste dagarna har varit intensiva, men bra. Så där bra att man inte riktigt bryr sig om man jobbar eller inte, utan istället få inspireras av människor som spontandansar till Abba-medley och skrattar och uppmuntrar när språket går snett.

"I don't usually give clues, but ok, you're Swedish so".

Och nej, med engelskan ska man inte vara så stöddig, trots att jag varit här några månader. Blev lite felaktig språköversättning igår när jag skulle beställa mat på indisk restaurang och den blev lite stark för mitt eget bästa. Satt lite i en matchock en stund men fyra glas gratis vatten senare kunde jag njuta av mat igen. Nästa gång ska jag utnyttja funktionen med google translate i mobilen.

Jag lyssnar på musik som inte gick vidare i Melodifestivalen istället för att ta tag i seriösa analyser, och dricker grande Caffe Latte på Starbucks. Typ nu. Min pluggteknik har fallit så sanslöst platt att jag nu ska ta tag och se om jag kan återupprätta den igen. 

So long.

kaffe på pub och sju olika dialekter

 Alright, vad finns det att förtälja? 
Att jag i fredags tog mig på en oviss tur till Richmond för inbokad intervju, med en förhoppning att komma i tid. Slutade med att jag var där en halvtimme tidigare, utan något café eller affär i sikte. Och till detta ska tilläggas att jag enbart hade skinnjacka, och inga vantar, och befann mig i ett London med minusgrader. En pub tvärs över gatan räddade mig och erbjöd kaffe, en öppen spis och där satt jag och gick igenom det som komma skulle. På vägen tillbaka lyckades jag, trots en stad med nio miljoner invånare, hamna på en buss med samma busschaufför som tidigare och som dessutom undrade om jag kommit fram på rätt sätt. En sådan genuin atmosfär kan få en regnig vardag att fullkomligt skina.

Lördagen spenderades i fortsatt skinnjacka och på kvällen kom den första snön till London. Lite Melodifestival på det, och fyra sorters chips, och dipp, så var det som att vara hemma på riktigt. Vi dansade oss svettiga till WII innan det blev en snöpromenad hem genom stan. Och trots läckande skor och kalla vindar skrattade jag mest, som det blir när man omringar sig med fina människor och skämt som inte får sägas, och sju olika dialekter.

Nu har jag både vind-tålig jacka och sanslöst vattentäta skor. Nöjde mig inte förrän kassörskan försäkrade mig om att skorna skulle klara vinter-Sverige. Haha, stackars engelsmän. Strange swedish people (som jag brukar säga...)

Imorgon ska jag prata om mitt liv, sedan ska jag plugga. Och jag har under två dagar fått stor familjedos via skype så jag klarar mig under veckan. Imorgon är det onsdag, people. Little saturday as we say in Sweden. Och ja, vem vet? Kanske tillbringas den så också. Så länge blir det på med vantarna och ge sig ut i kylan och vara den köldtåliga svensk man bör vara. "Oh, yes it's cold here but I bet it's worse in Sweden..."

How to save a life

Och hon lyfte upp fjärilen som så lange legat och suktat pa marken. Andats och kämpat för att få sina vingar att lyfta.
Och den lilla flickan tog fjärilen i sina hander, blåste på vingarna och sträckte upp den mot himlen.
- Det är inte så svårt, sa flickan medan hon såg hur de safirblåvingarna sakta lyfte sig uppåt, innan de tungt landade mot handflatan igen.
Flickan ignorerade sina mammas armar i kors och ivriga tjatande om det lönlösa i att hjalpa till. Fjärilen sträckte sina vingar.
- Kom igen, sa flickan. Nu är det inte så långt kvar. Jag fångar dig om du faller.
Mammans steg mot flickan blev tydligare. Flickan började springa, längre och längre iväg i takt med att hon såg fjärilens vingar lyfta. En vinge i taget släppte handflatan och runt hornet om huset kunde de safirblå vingarna ta sista satsen innan den i en loop försvann iväg till det blå.
- Det är inte så svårt, det var ju det jag sa.

medan kaffet kallnar

Och om en timme skypar jag med den här pärlan. 

Bland maskinbuller, tangentbordsknappande och smartphones i ett tiotal. Barn som skriker bland de låga borden och skummad mjölk som hamnade i fel mugg. Bland intervjufrågor och ett ganska smaklöst kaffe, och en stark chokladkaka för att öka energin. En diskussion-klass där jag inte sa något alls. Och en analys som ekar tom. Men det är någonstans här det händer, medan graderna blir minus utanför. Nästa vecka ska jag vara beredd på att prata om mitt liv, bli intervjuad och sitta i den andra stolen som det heter. Och inför en full klass då. Lite som ett utvecklingssamtal på fem minuter om hur ens liv egentligen blev, medans alla tittar på. Lära-känna-lek, medan en recenserar min engelska. Fantastiskt.

På fredag blir det intervju igen, det ska bli kul att få komma tillbaka till gamla rutiner. Bland kommunikationsformer och brittiska skolsystem ska det bli kul att få göra det jag för ett antal månader sedan tog steget ifrån. Någonstans har jag faktiskt saknat det.