"Well, it's all about the tongue, isn't it?"

Fotbollsmatch Sverige - England den 15 november. 

En kommentar när ett av barnen hörde mig prata svenska. Och tydligen gör det svenska språket succé att man gärna trycket på repeat på google translates egen översättning till svenska bara för att det låter så kul. Tur att vi har ett sådant kul språk.

Dissar en halvtimme på steppbandet för att få sitta med en kopp kaffe vid datorn och skriva blogginlägg. Livet i London rullar på bra trots att jag glömmer bort att skriva om det. Engelskan rullar också på bra minsann, trots att vi i Sverige aldrig lär oss någon engelsk grammatik. Jag trodde jag var rätt hyfsad på det tills någon bad mig att berätta vilken "conditional phase" en mening var i, vilken tempusform jag skulle använda för att det skulle bli "hypotetiskt", och nånstans efter det lade jag ner pennan. Läraren är dock fantastisk, säger åt mig att inte bry mig om grammatiken och bara prata på. Att bara prata på går väl kanske inte som en dans, men den är ju bättre än gymnasiet, tack och lov.

Danslektionerna är nu över för denna termin men jag är så glad, så glad, att jag har tagit dem. Nästa år kör vi på igen och jag har verkligen insett hur mycket jag har saknat att få dansa igen. Det är så sanslöst mer än bara träning.

Det är mycket jag har insett att jag satt åt sidan de senaste två åren för att fokusera på annat. Framförallt mycket kreativa projekt. För några år sedan så kunde jag roa mig själv i timmar med att redigera bilder, göra powerpoint-presentationer med bilder och färger, komponera ihop låtar och redigera filmer bara för att det var kul. Jag slutade med det, tvärstopp, och jag har nog aldrig insett varför. Men oavsett så inspirerar London mig och jag är back on track med nya kreativa idéer.

Mycket som har hänt sen jag skrev sist. Bland annat en match mellan Sverig England som upplevdes på Wembley med 48 000 andra. Mäktigt att sjunga svenska nationalsången i ett vibrerande Wembley och se svenska landslaget anta planen. Och så var vi snyggt målade också. 

Imorgon är det första advent för alla oss svenskar och på måndag kommer Sophie. Ser starkt framemot att få egentid med storasyster. På onsdag kommer fyra till och resten av veckan kommer att spenderas turistiskt med sevärdheter, shopping och allmänt julmys. Ska bli helt underbart att få sin familj hit! Dock med stor saknad av Elisabeth som har en lite för lång resa hit från Sydney.

Nu ska jag göra mig iordning för en kväll i Kingston. Men först ska jag bjuda Julia på det fantastiska kallat "Eriks bearnaisesås", som jag faktiskt köper billigare här än i Sverige. 

Ibland är London för bra för att vara sant.

Att fånga en stjärna

 Jag minns hur du kisade mot solen, när bilen stod parkerad den där augustidagen när solen gjorde sitt sista försök att värma. Vi skämtade om det som varit, det som inte fick hända och skrattade medan höstvinden ständigt påminde om septembers stundande ingång. Jag såg i din blick hur du längtade. Efter det där nya som inte kunde bli annat än bra. En annan stad, där du fortfarande skulle charma. De skulle skratta, och du skulle le. För en framtid som stavades ljus. En 20-årsfest dagarna innan blev en avskedsfest och jag minns hur du njöt. Livet var på topp och du var på väg upp. Du tog dig an chanser som ingen annan, knöt dig an vardagslyxen och stoppade den i fickan. Du visste hur man njöt. Så som dina ögon log och jag förstod aldrig hur du gjorde. Och sen minns jag hur oktober blev ett faktum och din sjukdom ett faktum och jag hatade ordet faktum för det var så definitivt och hopplöst. Och jag minns hur du skämtade när jag träffade dig igen. Du skrattade och log och jag visste att det var du. Dina ögon log och vi trampade ihjäl alla faktum. Vi skrattade, för stunden och precis som förut. Du var ett faktum och jag beundrade dig.

Jag lovade att inte skriva en sorglig text. Du fick mig verkligen alltid att skratta. Och jag beundrar dig så, imponeras så och ska ta min chans att stoppa den där vardagslyxen i fickan. Jag vet inte hur du gjorde, Christoffer, men dina spår suddas aldrig ut. Ditt minne lever kvar. Jag kommer aldrig glömma den där dimmiga novemberdagen i nästan slutet på november. Idag den 21 november för tre hela år sedan. Jag minns hur du kisade mot solen när bilen stod parkerad där i augustisolen. Och jag vill fånga det ögonblicket, spara det i fickan när allt känns osäkert och trögt och fånga den där livsglädjen som du levde fullt ut. Inspireras och beundras och fastställa det enda faktum som känns rätt just nu. Att leva livet precis som du.

Konsten att vara framgångsrik

Jag vet att jag var tio. Och jag satt med mina systrar under ett träd i norra Skottland och berättade en story som jag kom på i samma stund. Vi satt i en ring, de lyssnade intensivt och jag älskade att få styra över hur det hela skulle gå. Låta fantasin få flyga fritt medan solen gick ner över Skottlands tjocka skogar. Och sedan minns jag hur jag blev tolv och hur jag grämde mig ett helt höstlov över ett engelskt glosprov. Excited som stavats utan c och ett första fel på de tidigare alla rätten.
Och nu när jag börjat kalla mig 22 så vet jag hur jag själv fungerar. Hur lätt det är att lägga ner energi på det som man aldrig älskade att göra, och hur lätt man skyfflar undan annat för att tiden inte räckte till. Men där någonstans bestämde jag mig för att inte behöva välja är också ett val. Ett uppehåll som blev en liten ort i västra London där det alltid regnar lite för mycket, där man kallar det mesta för tea, där man (förv)irrar runt mellan Starbucks och Nero och där man har skor på sig inomhus. Och när någon skakade på huvudet, påpekade att det inte var direkt framgångsrikt så slutade jag argumentera. Nickade för att slippa diskutera, och lät orden flyga förbi medan jag såg åt ett annat håll.
Men nu när jag vandrar i alldeles för varma skor, i ett land där jag känner mig hemma trots tusentals mil hemifrån, så kan jag inte hålla med. Att vara framgångsrik är enligt synonymlistans ordlista många sätt att vara rik. Och det skulle jag kanske inte skriva upp mig på. Men den sista betydelsen gör att jag nu kallar mig framgångsrik utan att varken prestera eller imponera, eller planera för det som komma ska. Och listan säger lycklig, vilket jag inte tror man kan vara ständigt. Men nånstans mellan en ny kaffe på Starbucks medan jag brer bagels, säljer sill eller skriver en till text om älgar så kan jag sätta ner foten och skriva under på det. Och sluta bry mig om det där andra, det som komma ska. Och tillåta mig själv att faktiskt vara framgångsrik. Idag. 

Tisdagstrött

Idag har jag varit så sanslöst trött. Fick till och med avboka ett skypesamtal för att jag behövde sova för att orka dagen. Då är man trött. Slasade mig upp tjugo i nio och 40 minuter senare infann jag mig på Starbucks med en välbehövd kaffe i handen. Till och med mannen bakom kassan kunde nog inte ens förneka att jag behövde en. Julia, Amanda och jag satt där en lång stund och pratade om allt och lite till medan regnet duggade ner utanför. Eftersom jag oftast jobbar nån dag på helgen så är tisdag min lediga dag. Måndagskväll brukar jag planera sanslöst ambitiösa planer och när väl tisdagsmorgonen kommer så undrar jag hur jag tänkte att allt detta skulle vara genomförbart. Men lite nödvändigt blev det då allt gjort idag ändå. Har hunnit med och plugga vilket känns skönt. Städa lite. Planera lite. Lite smått och gott. Och ingen bearnasiesås blev det idag heller. Imorgon får jag nog unna mig en sådan. Det var ju ändå tre veckor sedan sist, om inte mer. Så om det regnar imorgon så slår jag till. (Fina odds på den!)

picknick bland höstlöven

London har aldrig varit kallare. Men vi trotsade det idag och tog oss ut i backarna i Richmond Park. En picknick i november, jo men visst, varför inte? Pastasallad, kaffe och kitkat blev det och vi fick se solen gå ner över Themsen innan vi tog oss hem. Blev även en liten photoshoot med renarna vilket jag tyckte var exotiskt då jag är från Skåne och knappt sett sådana springa vilt. Hösten i london är mysig, kall och i varma färger. Och med handskar och halsduk på så njuter jag av att få uppleva den på alla sätt.

Igår var det Bonfire-firande på Barnes Sports Club. Det var en stor brasa där man eldade ihopsnickrade dockor, drack engelsk motsvarighet av glögg och sedan avslutades allt med den mest häftiga fyrverkerishowen jag sett på länge. Mäktigt.
Har avslutat kvällen nu med att ha ett skypesamtal med min fina familj borta i Sverige. Många roliga historier om 15 (!!!) kor som rymt från Fjärlöv och alla projekt som sker där hemma. Ska bli underbart med stora bokstäver att få komma hem till jul. Två år sedan sist med svensk jul, och jag längtar så.
Känner mig peppad inför morgondagen trots att den stavas måndag. Ska upp åtta och ta en halvtimmes-träning på bandet och sedan kan dagen börja. Engelsklektion, jobb och en tur till Hammersmith. Och och och, det bästa av allt. Starbucks har börjat med Christmas-take away muggar och jag har aldrig varit lyckligare.

Det här är min syster

Det här är min allra yngsta lillasyster, som jag får erkänna för mig själv har blivit 18. Hon har i sitt projektarbete samlat ihop pengar till skolor i Indien och precis varit där nere för att ge det i form av saker personligen till barnen.
I mina ögon är hon fortfarande så där sanslöst liten, med råttsvansar på varsin sida och med ett nytt bus i fickan.
Men nu är hon 18 och om ett år är det hennes tur att ta sig ut i stora vida världen. Och känner jag henne rätt (vilket jag tror att jag gör) så kommer hon inte nöja sig med ett litet steg. Jag får ofta tvinga mig själv att agera storasyster när jag är med henne men det slutar alltid med att hon får visa mig vägen.
Jag imponeras över hennes beslutsamhet, hennes styrka och hennes enorma vilja i alla lägen.
Jag tror på dig till trehundra procent. Varenda steg du kommer att ta. Och jag är så stolt över allt du gör.

Det här är hennes blogg.
New Day
Du inspirerar mig varje dag. Vilken lillasyster jag har.

/storasyster

den fjärde november

Fick ju inte en så där kanonstart på fredagen direkt. Bussen börjar med att köra förbi mig och efter det så gick allting lite tvärtemot. Tillsist när jag hittade vad jag sökte på shoppingcentret och provrummen var stängda och enda plagget i min storlek hade en fläck då kände jag lite att det var dags att åka hem. Med bittra steg tog jag bussen tillbaka men efter lite pasta, kaffe och en dusch så var jag som en ny människa igen. Det har varit en fin vecka med jobb, studier och oktober som blev november. London har börjat visa sitt riktiga jag med hejdundrande regnskurar och kalla vindar. Skarfsen har varit min vän i alla väder och en fin höstkappa är prioritet nummer ett nu. Det är komiskt när man av någon anledning ser brittisk ut på utsidan men är en sådan förvirrad turist på insidan. Så har det varit mig dessa veckor. Men nu så slog jag ett slag för mig själv och alla andra turister när en man stannar mig mitt i mitt powerwalk med ipodlurarna i öronen för att fråga om en plats. Jublade lite tyst för mig själv för att jag äntligen kunde förklara vägen dit. Stort steg.

Ikväll stannar jag hemma och ser på en dokumentär. Life in a day. Blev medlem på ett hyrställe i tisdags vilket var en komisk upplevelse. Mannen bakom disken räckte fram två medlemskort till mig och jag frågade förbryllat varför.

- Folk tappar alltid bort dem.

Mannen bakom disken menade allvar, och nu hade de designat ett medlemskort som man kunde ha i nyckelknippan. Nej, de är inte dumma här i England inte. Här accepteras och anpassar man efter helt mänskliga misstag. Gilla på den.

Igår blev det lite "halvåtta hos mig"-stuk med matlagning tillsammans med Julia och Emmelie. Jag har aldrig varit så kär i rotfrukter förut. Ungsbakad potatis och morötter, och lite fisk och champinjoner till det. Fantatiskt. Jag kommer vara ett sådant husmanskost-fan när jag kommer hem att folk kommer bli chockade. Jag som vägrade laga korv och potatismos kommer införa husmanskost tre gånger i veckan. Men så är det väl med det man saknar hemma. 

Streetdancen är igång igen och låten vi dansar till nu är en fantastisk slow rap - låt med balladinslag. Mm.  Men nu tar jag helg med kaffe och vin på samma gång. Imorgon blir det jobb och Bonfireparty. Och det gillas stort. Både och.

Life begins at the end of the comfortzone

Idag när jag svamlade runt med currypastan i köket ser jag ett kuvert med mitt namn på. Från Australien. Öppnar och inuti finns det här.

Jag har känt henne hela mitt liv och hon känner mig utan och innan. Hon betyder så galet mycket för mig. Ibland blir jag så sanslöst tacksam för alla fina människor som finns omkring. Och min familj.
Du finns på andra sidan jordklotet och det är jobbigt när jag hade velat ha dig tvärs över bordet nu på Starbucks i London. Men nu sitter jag här. Och det är tack vare dig att jag gör det.