Guldkorn

All up för de som ständigt kämpar för att göra en bättre vardag för alla andra.
All up för de som försöker.
Okunskap föder fördomar, och alla har vi ett ansvar att ta ställning.
Det finns ingen ursäkt för att inte veta.
Så all up för de som försöker, och får en regnig dag som denna att fullkomligt skina.

Skyscraper

Back on track och tisdagen började redan klockan sju. Nu, ett antal timmar senare, har kaffet slagit till och jag försöker få sidorna i boken att gå fortare. Dagarna springer så sanslöst snabbt här i London att det av någon anledning snart är maj. Vad hände där, egentligen?

Helgen bjöd på pressat jordnötssmör i alla former och färger, provsmakning i ett matparadis jag tidigare aldrig skådat. En marknad som ekade tom och ett läppstift mellan husen. "Kan man ta på den, tro?"

En fikapaus mitt i vimlet där cyklar trillade omkull och italienskt kaffe som levererade som vanligt. En biostund på kvällen i form av "The hunger games", där jag som var lite allmänt lost fick jag hjälp av stackars Julia som fick förklara det mesta. Efteråt var jag fast, och dagen efter införskaffade jag bok 2 och 3.
London regnar lite som det har gjort nu de senaste veckorna. Plockar med mig solbrillorna för att sluka de stunder av sol som ändå smyger sig fram. Och ikväll går turen till andra sidan Barnes för lite dansinspiration med smörpopcorn, medan tågen ränner förbi nedanför.

 OCH - Tidslinjen på Facebook. Sajten må ha spårat ur och antalet timmar som går åt där går inte att motivera. Men, det kan finnas en poäng när man scrollar ner och ser vad som slumpvis har valts ut till att gestalta sitt "facebookliv". Problem som inte är problem, förändringar som skedde som var stora då, som man redan har glömt bort. Och allt det som fortfarande består idag. Guldkorn, kaffestunder tidiga morgnar och personer som fortfarande finns ett telefonsamtal bort. De som kom och gick, och nya ansikten som dök upp. Tidslinjen, alltså. Jag vet inte riktigt, men det är lite fascinerande. Och nu sitter jag här. Med italienskt kaffe igen, och lyssnar ofrivilligt på klassisk jazz. Det är inte mycket som är bestämd men så länge det finns kaffestunder på schemat så bör det lösa sig. Med två kaffemaskiner så bör det gå, och en kaffepress jag inte vet fungerar. Vi får väl se då, vad tidslinjen slumpar fram. Kanske har jag gått över till te, på heltid.

Bild för 2.5 år sedan. Om 1.5 månad kommer vi att befinna oss i samma land, och jag får äntligen chansen att ge dig världens största kram. Och försöka fånga alla stunder innan du skyndar vidare på nästa äventyr. Vi kommer bli tvungna att samsas om samma rum,precis som förut. Och jag lovar, som den lillasyster jag är, att döda alla spindlar som kommer i din väg. 

Ingenting är omöjligt

"Finns inte en inbyggd sexighet i ämnet måste kommunikatören själv ladda ämnet med känslor".
Ämnet är källsortering.
Oh yes. Min uppgift denna fredag.
Vad gör ni?

Finn två fel

Sekunden jag vaknade imorse ville jag dra täcket över huvudet medan regnet smattrade sövande på fönstret. Och somna om. Sova bort dagen, som man gör ibland, när det är okej. Men idag var det inte okej. För här skulle det skapas undersökningar med yttre och inre faktorer, traditionella trappor och fakta som skulle hittas i en bunte med tjugo lösblad utan sidnumrering. Som ganska snabbt hamnade i en check hög på golvet.
Och allt detta innan det ens varit tal om något morgonkaffe.
Nej, allvar. Ni märker ju var det brister. Det där är inte okej.
Så jag strukturerade om. Drack kaffe. Tog en paus, och lät papprena ligga kvar orörda på golvet.
Jag vet att jag är boven i dramat och att jag på något sätt alltid hamnar i dessa situationer. Försöker tänja gränserna när jag egentligen vet var de brister.
Men det blev en bra torsdag ändå. Dagens kamp är väl morgondagens frihet, och ibland får man vara lite djup när regnet faller så sanslöst hejdlöst och man har en hög med papper på golvet. Icke. Sidnumrerade.
Tog en promenad genom stan och försökte finna lyckan på Nero. Och det är något med maskiner, kaffekoppar och socialt prat som smälter ihop i ett mysigt dovt bakgrundsljud som får tangenterna att ta fart.
Och en Chai Latte där ett svagt hjärta smyger sig fram. Då påminde jag mig själv om att trots hur många onumrerade blad och faktorer som ska undersökas så ångrar jag inte att jag gör det jag gör. Jag måste bara lära mig att trycka på bromsen lite tidigare.
Och aldrig misslyckas med strategin att glömma kaffe innan man tar itu med akademiska termer, det är ju ändå strategisk kommunikation jag läser.
Bättre lycka nästa gång.

Godnatt.

regnet som faller, ljuset som doftar och annat som man trodde var självklart.

London har haft x antal månader på sig att visa sitt berömda regn. Men den valde april. Dubbelt upp.
Jag dricker därmed alldeles för mycket te, och sitter inne och huttrar. Varvar caféer och andra torra platser, läser kurslitteratur och intressanta intervjuer. Köpte en tidning igår om historiens mest uppseendeväckande fotografier och chockades över hur mycket jag inte vet.
När folk entrar London börjar vissa börjar gå på teater och studera allmänt avancerade tavlor. Jag snurrar runt på bokavdelningar och fascineras över böcker jag tidigare inte brytt mig om. Ser på program jag inte brukar se. Och köper ljus för att de luktar gott.
I ett av alla program intervjuades Soran Ismael, känd komiker från diverse shower. Och ett av hans citat i detta program var följande:
"Om en tjej går upp på scen och så går det inget bra så säger folk:
- Jag visste det, tjejer är tråkiga.
Men om hon går upp och är jättebra så säger folk:
"Fy, vad bra hon var!"
Om hon är dålig är hon sitt kön men om hon är duktig är hon sin individ. Om jag missköter mig på stan anser folk att jag är min etnicitet, men om jag sköter mig är jag en duktig individ."


Tänkvärt citat. Att det ens existerar sådana uttalanden som Soran pratar om är tragiskt. Men citatet talar för sig själv, och var det krävs en förändring. Man tycker man hade kunnat förvänta sig lite annat år 2012. Om något som känns så där tveklöst självklart.

Nu ska jag fortsätta äta choklad. Dricka te. Och kanske tända mitt ljus - bara för att det luktar gott. Grönt är det också. Oh yes, vet inte vad detta är för ny fas i livet, där jag lägger ner room spray och äppelljus i kundkorgen. Och handdukar som kommer att matcha ihop. Snart kommer jag väl köpa servetthållare också.
Josse, vad har hänt, är du inte imponerad?

My cup of tea

Varför har jag en blogg? Det är så många gånger jag undrar vad poängen egentligen är. Egentligen handlar blogg för mig om en kärlek till allt som är kreativt. Men min vardag är inte speciellt kreativ. Det är mest kaffe, hälften blir utspilld, en massa studier, YouTube-klipp och en vardag i London. Och - och om det som komma ska. En fras jag aldrig använder annars men som av någon anledning dyker upp i var sjunde mening. Regnet som faller, och solen som skiner. Kan verkligen se framför mig hur Hannah vrider på huvudet eller pappas ord "måste allt vara en roman, Sarah?".

Och sen försöker jag ge det något slags tema och ger mig ut på inspirationsfärd i bloggvärlden. Och det finns liksom inte på kartan att ens kunna mäta mig med dessa ambitiösa människor. Som har tid att städa OCH blogga. Med vardagsrum stora som konferenslokaler, med tillpuffade kuddar, raka tavlor och blommor som aldrig dör. I vitt skimmer. Ikea-vitt. Ambition.nu.

I mitt senaste inlägg pratade jag om statistik. I det dess för innan en video som skulle handla om båtrace men som mest handlade om ankor. Jag vet inte riktigt vad för tema det är. 

Så det blir väl gott och blandat. Om allt och ingenting. Och en slutkläm om det som komma ska.

I alla fall. Mina trogna läsare hänger kvar och det är jag tacksam för.

Och för att följa på det som ändå blev ett tema så avslutar jag kvällen med Kelly Clarkson.

The sun will rise.

Godnatt. 

Bland tepåsar och statistik

Ibland pluggar jag för mycket, ibland pluggar jag ingenting alls. Idag har jag i teorin pluggat ett antal timmar men i praktiken vet jag inte om jag fick ut så mycket av det. Men det är väl tanken som räknas, eller hur?
Biljetten är bokad hem, den 7 juni går flyget. Och ett prov som ska göras ett antal dagar senare. Så mycket som jag älskar London så ser jag fram emot det som komma ska. De senaste två veckorna har jag märkt hur jag själv har ställts om och för första gången verkligen planerat och motiverat mig själv för det som komma ska. På alla timmar av kaffe och studier, nya kreativa projekt och en examen som snart kan kallas min. Barnes lunkar dock på i samma fina takt, Nero bjuder på både barnskrik och kaffekoppar som klingar och jag äter mackor med bearnaiseås minst fyra gånger i veckan. Det är som det brukar, med andra ord. Nu ska jag bege mig hem och jobba. Där jag numera är expert på ugnar och där det sjungs till Disney varje dag.
Man ska inte underskatta rutiner, när det är vi som skapar dem.

Och mitt i mina ambitiösa pluggstunder råkar fliken Youtube komma fram. Och jag råkade komma in på den här covern. Nu har jag ju inte sett serien Glee, men det här är fantastiskt.

So long,
Sarah.

Boat race Oxford vs Cambridge

Påskafton till ära blev vi informerade om det berömda båtracet som årligen sker mellan lagen Cambridge och Oxford. Och allt detta passerar lilla Barnes. Frusna gav vi oss ner till Themsen med varsitt kaffe och Ahlgrens bilar. Efter att ingenting skett på en kvart får vi reda på att en simmare har stoppat hela racet och allt tvingas till omstart. Aldrig tidigare skett, och vi pratar om race 158. Allt begav sig av igen. Vi hejade stort på Oxford. Cambridge vann. 

De som kan

Imponeras över de som kan. Och hur man kan bli så glad över att höra en melodi.
The River Flows In You.

Kiss the rain

Jag sover med fönstret öppet. Och hör varenda flyg från Heathrow som passerar över taken på sin väg ut mot världen. Det har blivit april och innerstaden bjuder på Egghunts, tvåhundra målade ägg som ska symbolisera den färgglada högtid som snart är här. Jag och Jessica har tänkt kombinera denna högtid med denna mångkulturella atmosfär och slår på lördagskväll till vid Themsen med något kryddigt och italienskt.
I helgen var min fina kusin här. Vi strosade längs gatorna och jag fick visa det som under månaderna blivit mitt, men ändå fascineras över någon gata som jag aldrig tidigare sett. Det underbara med att sola i en park mitt i vimlet, anonymt bland tusentals andra och prata om alla de år som passerat. Att det inte spelar någon roll hur man har det, utan hur man i slutändan tar det.
Och förra helgen var jag i Cambridge med Julia. En fin liten metropol där vi vandrade längs de antika byggnader, åkte en färd i floden och kunde andas in universitetsandan som pulserar i staden. Fick mig att längta till universitetet en liten bit, och all framåtanda som den har att bjuda på.
Jag har fått en lust att spela piano igen, på riktigt, som man kunde när man var 18 och flitig. Hittade Yiruma på Youtube och blev helt såld i hans stycken, framför allt den här. Kiss the rain.

Nej, det är inte många pusselbitar som fallit på plats och jag har inte ens bokat biljett hem. Men snart ska jag väl ta tag i det och få hem allt i två (eller tre) väskor. Plus fotografier och ett bagage fullt av minne. Jag är så tacksam nu, för allt och för det här. För min familj och för mina vänner. Och för den engelska atmosfär som får mig motiverad på det som komma ska.