Vi ljuger varje dag

Precis som Rihanna stampar i takten ökar jag farten på den lilla grusvägen i parken. Jag springer vidare ut på gräset, över vägen och bort dit jag alltid brukar gå. Tackar mig själv för den eminenta spellistan på ipoden som peppar, motiverar och låter mig sväva så lätt över grusvägarna. Jag höjer volymen, sjunger med om att leva livet, viva la vida, och allt det där om att styra världen.

Men så mitt i allt börjar en melodi spela. Mitt fantastiska tempo avbryts tvärt och gruset framför bromsar mig. Ingen sjunger, ingen lever livet utan endast ett ynka piano spelar en melodi med varken elgitarr och trummor och jag tvingas höra mina egna flåsande andetag. Mina flåsande andetag som inte enbart tyder på en jobbig och fartfylld springrunda. Spellistan har svikit mig och jag sjunker energilöst ner på en gräskulle, vid sidan av en ödslig lekpark medan solen bränner mot min bleka hud. Gräset virvlar runt i vindarnas tag, och jag låter mig själv få andas ut. Jag kisar mot solen, på samma sätt som jag har gjort förut, men nu blir det så tydligt att det är fel.

En person sa till mig att man ljuger varje dag. Fyra gånger, påstod han. Jag himlade med ögonen, skakade på huvudet och förnekade tvärt att det skulle finnas någon sanning i det. Inte ljög jag i alla fall, för varför skulle jag göra det?

Men där i gräsens virvlande tag och den brännande melodin så inser jag att orden är så sanna som de är sagda. Jag ljuger varje dag och den största lögnen - den intalar jag mig själv. När jag kisar mot solen, och höjer volymen och försöker dölja hur det är. Den brännande melodin låter mig få sitta där, och med skräckblandad förtjusning låta allt passera förbi. Jag slutar måla upp fantastiska bilder av hur allt hade kunnat vara och låter mig acceptera att det är som det är. Så där ärligt och härligt men bra nog ändå.

Jag reser mig upp, torkar bort gräset från shortsen, och sedan får benen energi till att springa igen. Ut på vägen, över gräset in i parken och hem igen. Lättare steg än någonsin förut. Inte snabbare. Inte speciellt svävande. Och verkligen inte fantastiskt, men ändå så där ärligt och härligt. Och bra nog ändå.


/ Sarah