Där levde jag mitt liv. Och det är inget jag tänker på när jag för elfte gången samma vecka tar vägen till jobbet genom den slingriga gången uppför backen. Som så många gånger förut. Varje steg är ett minne och stund av mitt liv. Som de trotsiga åren och gympalektionerna kändes tråkiga, meningslösa och den ständiga uppvärmningsslingan en mindre nödvändig del av mitt tonårsliv. Eller när jag var fem och hade bestämt mig för att rymma hemfrån, och ett redan då bristande lokalsinne som gjorde att jag blev sittande sju meter in i parken bakom en sticksig kulle innan man blev för hungrig för att vara sur. Och när fantasin skenade iväg och "Expedition Skog" blev ett seriöst filmprojekt där alla i närheten blev tvungna att spela med i. Eller de promenaderna man ville gå hand i hand men aldrig ville visa eller erkänna vem eller vad, för någon eller mig själv och allt var så nytt.
Och på höjden av kullen är det tydligt att jag inte är ensam. Bland fimpar sprider rosaröda rosblad ut sig som ett tecken på ilska och frustration, och söndertrampade blad ger meter-spår efter den noppriga bänken. Det är här jag har gråtit, skrattat, sprungit, lekt, och stampat i marken av ilska över allt som har gått så fel. Som om det var hela min värld. När man levde så att det kändes. Sådär, aj, på riktigt. Och jag trampar lite extra på rosbladen, bara för att, för att ta del av det som dramatiskt nog var allt. Som en slingrig gång bland fimpar och rosblad, och hela mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar