Ensam eller självständig?

Som att glaset skulle vara halvfullt eller halvtomt, men det är bara en dum klassiker som inte säger mig någonting. När sommaren rullar på så är det många gånger man verkligen står där med beslutsfattandet i sina egna händer och ingen KAN överhuvudtaget bestämma åt mig. Och ibland vill jag stampa lite extra hårt i marken för att jag aldrig har lärt mig hur man gör. Jag är mellanbarnets mellanbarn som alltid kunnat glida sådär fint på alla andras beslut, det har inte rört mig i ryggen, jag har aldrig haft behovet av att ha min vilja igenom. Och sen står man där med sju vägar att välja och slår bara knut på sig själv. Dålig timing. Kunde jag inte ha försökt lära mig lite tidigare? Men nu är det som det är och även mellanbarnets mellanbarn måste väl kunna bestämma vad man vill/ska/kan göra. Och det är det jag menar. Men jag känner mig ensam, som om någon har gett mig en fråga som jag inte kan svaret på och jag får inte fråga någon. Jag ska försöka lära mig av mina systrar. De har alltid vetat vart de ska gå. Inte tvekat utan gått med handen för ögonen och vetat säkert åt vilket håll. Så varför inte jag? Är rädslan av att göra fel större än motivationen att det kan bli rätt? Vem vet, men i slutändan handlar det ändå om att jag står på min egen sida. Att jag tror på det jag gör. Och det var någon som sa att man måste ibland göra fel för att hamna rätt. Och det tycker jag låter alldeles utmärkt.