Vi ljuger varje dag

Precis som Rihanna stampar i takten ökar jag farten på den lilla grusvägen i parken. Jag springer vidare ut på gräset, över vägen och bort dit jag alltid brukar gå. Tackar mig själv för den eminenta spellistan på ipoden som peppar, motiverar och låter mig sväva så lätt över grusvägarna. Jag höjer volymen, sjunger med om att leva livet, viva la vida, och allt det där om att styra världen.

Men så mitt i allt börjar en melodi spela. Mitt fantastiska tempo avbryts tvärt och gruset framför bromsar mig. Ingen sjunger, ingen lever livet utan endast ett ynka piano spelar en melodi med varken elgitarr och trummor och jag tvingas höra mina egna flåsande andetag. Mina flåsande andetag som inte enbart tyder på en jobbig och fartfylld springrunda. Spellistan har svikit mig och jag sjunker energilöst ner på en gräskulle, vid sidan av en ödslig lekpark medan solen bränner mot min bleka hud. Gräset virvlar runt i vindarnas tag, och jag låter mig själv få andas ut. Jag kisar mot solen, på samma sätt som jag har gjort förut, men nu blir det så tydligt att det är fel.

En person sa till mig att man ljuger varje dag. Fyra gånger, påstod han. Jag himlade med ögonen, skakade på huvudet och förnekade tvärt att det skulle finnas någon sanning i det. Inte ljög jag i alla fall, för varför skulle jag göra det?

Men där i gräsens virvlande tag och den brännande melodin så inser jag att orden är så sanna som de är sagda. Jag ljuger varje dag och den största lögnen - den intalar jag mig själv. När jag kisar mot solen, och höjer volymen och försöker dölja hur det är. Den brännande melodin låter mig få sitta där, och med skräckblandad förtjusning låta allt passera förbi. Jag slutar måla upp fantastiska bilder av hur allt hade kunnat vara och låter mig acceptera att det är som det är. Så där ärligt och härligt men bra nog ändå.

Jag reser mig upp, torkar bort gräset från shortsen, och sedan får benen energi till att springa igen. Ut på vägen, över gräset in i parken och hem igen. Lättare steg än någonsin förut. Inte snabbare. Inte speciellt svävande. Och verkligen inte fantastiskt, men ändå så där ärligt och härligt. Och bra nog ändå.


/ Sarah

en sång för världen

Är trött, borde sova, men jag envisas alltid med att hålla mig uppe såhär när klockan slår efter midnatt. Jag får för mig att tiden står stilla, att allt står stilla och att jag har all tid i världen. Jag blir kreativ, löser världsproblem och funderar alldeles för mycket.
Men i alla fall, idag har jag jobbat från 11-22.30. Full rulle, förutom en stund. När klockan slog 12.00 stannade all rörelse upp. Banden slutade gå, folk slutade prata och allt detta för att under en minut tänka på tragedin i Norge. Det var en mäktig stund, där så många människor i Hässleholm, Sverige, Europa stannade upp för att ägna tid åt att tänka på alla de som är berörda.
Och när jag väl lade mig nu ikväll kunde jag inte låta bli att tänka på den här människan.
Tom Morley. På hans låt, och hur fin den är för tiden just nu.

Nu ska jag också sova.

lite mer kväll, är du snäll?

Dagarna rullar på som bara den. Mitt i allt sommarjobb anlände syrran hem för en kort visit hemma i Hässleholm. Det är underbart att ha henne här igen. Allt är precis som vanligt och trots att det tar i mig att hon åker snart igen så är jag så glad att jag kan krama om henne nu när hon är hemma. Juli rullar på i en galen fart och idag var det nr 19. Min namnsdag, faktiskt, och det kvittar hur gammal man blir i familjen axelsons hus, en namnsdag är en namnsdag och det ska firas. Daimtårta blev det idag minsann, och man känner sig som fem igen. Allt är väldigt lugnt och skönt och allt det där som sommar faktiskt ska vara. Imorgon blir det dock en mer hektisk dag med att bli intervjuad på morgonen, sen ska jag själv iväg och göra intervju och sedan ett 8-timmarspass på kvällen. Men vill man så kan man, och jag klagar inte!

MEN innan sommaren är slut ska vissa punkter checkas av, nämligen följande (står det uppskrivet här kommer jag inte undan):
- LÄSA böcker. (Varför hinner jag aldrig?)
- Fotografera (mera!)
- Sortera (egentligen en favoritsyssla, pärmar & papper, men inget har blivit av)
- Resa lite kort (Malmö! Jag kommer snart!)
- Träna (det slutar alltid med att jag bara går och drömmer mig iväg i låtarna och sedan har jag förvirrat mig bort igen)
- Rensa ut (jag kanske också ska bli en sån här smart säljare på Tradera, tjäna pengar på allt det som bara hänger i garderoben och tar plats, någon som testat?)

Nu ska jag i alla fall sova. Tidig dag imorgon och jag älskar citatet "jag skulle gilla morgnar bättre om de började senare". För visst är det så?

today

is the first day of the rest of your life. (okänd)

PLUS. Göteborg var härligt, mysigt, lugnt och en välbehövlig paus. Imorgon är det back to reality.

för sent

Finns det någon mer underbar känsla av ledighet än efter en jobbdag på 11h? Imorgon är jag ledig och det är en helt oplanerad dag att vänta. Egentligen så är det en massa jag vill göra men jag ska försöka göra alla dessa projekt genomförbara först. Jag har en tendens att gå in för saker och ting till 129 procent att det slutar med att jag ger upp och går därifrån. MEN iaf, för att inte glömma. Igårkväll såg jag filmen "I rymden finns inga känslor". Det var en helt fantastisk svensk film som prickade alla rätt.
Om du inte har sett den - se den! Alla borde ha sett den filmen.

Nu blir det att sova. Godnatt!

and they say we lie

För du trodde du visste mig innan jag ens sagt hallå,
och kanske väljer man vad man vill förstå, för natten var aldrig ung i dina ögon. 

Men jag skrattar ibland åt det som ingen annan vet, 

det som spontant blev till vår hemlighet, 

det vi skrattade åt när kvällen fortfarande var ung

och när ingenting var komplicerat.

för du trodde att du förstod, att du visste mig,

men du fattar inte, 

jag var lika rädd som dig. 

Bland fimpar och rosblad

Där levde jag mitt liv. Och det är inget jag tänker på när jag för elfte gången samma vecka tar vägen till jobbet genom den slingriga gången uppför backen. Som så många gånger förut. Varje steg är ett minne och stund av mitt liv. Som de trotsiga åren och gympalektionerna kändes tråkiga, meningslösa och den ständiga uppvärmningsslingan en mindre nödvändig del av mitt tonårsliv. Eller när jag var fem och hade bestämt mig för att rymma hemfrån, och ett redan då bristande lokalsinne som gjorde att jag blev sittande sju meter in i parken bakom en sticksig kulle innan man blev för hungrig för att vara sur. Och när fantasin skenade iväg och "Expedition Skog" blev ett seriöst filmprojekt där alla i närheten blev tvungna att spela med i. Eller de promenaderna man ville gå hand i hand men aldrig ville visa eller erkänna vem eller vad, för någon eller mig själv och allt var så nytt.
Och på höjden av kullen är det tydligt att jag inte är ensam. Bland fimpar sprider rosaröda rosblad ut sig som ett tecken på ilska och frustration, och söndertrampade blad ger meter-spår efter den noppriga bänken. Det är här jag har gråtit, skrattat, sprungit, lekt, och stampat i marken av ilska över allt som har gått så fel. Som om det var hela min värld. När man levde så att det kändes. Sådär, aj, på riktigt. Och jag trampar lite extra på rosbladen, bara för att, för att ta del av det som dramatiskt nog var allt. Som en slingrig gång bland fimpar och rosblad, och hela mitt liv. 

Ensam eller självständig?

Som att glaset skulle vara halvfullt eller halvtomt, men det är bara en dum klassiker som inte säger mig någonting. När sommaren rullar på så är det många gånger man verkligen står där med beslutsfattandet i sina egna händer och ingen KAN överhuvudtaget bestämma åt mig. Och ibland vill jag stampa lite extra hårt i marken för att jag aldrig har lärt mig hur man gör. Jag är mellanbarnets mellanbarn som alltid kunnat glida sådär fint på alla andras beslut, det har inte rört mig i ryggen, jag har aldrig haft behovet av att ha min vilja igenom. Och sen står man där med sju vägar att välja och slår bara knut på sig själv. Dålig timing. Kunde jag inte ha försökt lära mig lite tidigare? Men nu är det som det är och även mellanbarnets mellanbarn måste väl kunna bestämma vad man vill/ska/kan göra. Och det är det jag menar. Men jag känner mig ensam, som om någon har gett mig en fråga som jag inte kan svaret på och jag får inte fråga någon. Jag ska försöka lära mig av mina systrar. De har alltid vetat vart de ska gå. Inte tvekat utan gått med handen för ögonen och vetat säkert åt vilket håll. Så varför inte jag? Är rädslan av att göra fel större än motivationen att det kan bli rätt? Vem vet, men i slutändan handlar det ändå om att jag står på min egen sida. Att jag tror på det jag gör. Och det var någon som sa att man måste ibland göra fel för att hamna rätt. Och det tycker jag låter alldeles utmärkt. 

juli

Hässleholm, den lilla staden bjuder på en lugn sommar och jag njuter faktiskt av att allt går i sin lunkande takt. Det är som om det är okej att dra i handbromsen för ett tag, bara luta sig tillbaka och andas in att det redan är juli och sommar och ledigt och allt som hör det till. Jag vill inte rusa iväg.
Jobbandet har dragit igång och publiceringarna i Nsk likaså. Ikväll ska vi se filmen Eat, pray, love. Vet inte varför egentligen, jag bara fick ett infall att jag ville se den och och hyrde den. Annars så är det inte så mycket faktiskt att förtälja om det som händer och komma ska. Det går sakta men säkert. Plus lite sol, -skyddsfaktor, jobb och annan ledighet. Alltså bra, med andra ord.