Punkt och slut.

Typ livrädd, utan att jag skulle erkänna det. Jag har hört mig ständigt säga till andra hur man måste våga misslyckas för att lyckas men sekunden efter så har jag aldrig trott på ett ord av det. Som ett dåligt skämt man vill sudda ut. För kan man lyckas utan ett lyckligt slut eller kan man ha ett lyckligt slut utan att lyckas? Innan hade jag förvirrat inte kunnat välja det ena eller det andra, men nu kunde jag inte bry mig mindre. Nonchalant men sant. Och det känns skönt att kunna sparka i gruset när det faktiskt går åt skogen, våga falla lite hårt och känna att man lever. Sådär, ja klyschigt, på riktigt. Egentligen handlar det om vi vågar acceptera eller inte. För andra men framförallt sådär brutalt ärligt för oss själva. Att livet inte blev som man tänkt sig, men vad gör det egentligen?
Det kan ju vara bra nog ändå.