Omotiverat lat eller för modern?

Jag älskar allt som andas tjocka buntar av papper. Bokaffärer, bibliotek och bara tanken på att få fylla hyllan till ett så kallat eget bibliotek kan få mig kittlande lycklig.
Och sen kommer frågan på hur jag ska få reda på information. Någon föreslår en bok. Jag suckar högt. Bara proceduren känns så tidskrävande och därmed onödig. Leta i en innehållsförteckning, läsa ett helt kapitel för att bara kanske hitta en vettig förklaring och om den inte är vettig nog så tog det bara tjugo minuter att komma fram till det. Ska jag kalla mig lat, eller reagerar jag normalt? Jag blir så dubbel, så förvirrad. Och skräms lite över en kommande ekande tom hylla. Den som skulle blivit mitt fina bibliotek.
Vad hände där?
Ibland minns jag de här 4-timmars skrivningarna i skolan. I en aula. Utan rast. Och man skulle skriva de här milslånga texterna på papper. Och då har vi inte ens kommit fram till punkten r-e-n-s-k-r-i-v-a. Man var ju redan slut efter tanken på vad som man skulle skriva ner.
Så nej. Jag älskar det skrivna ordet. I buntar och papper. Och även digitalt. Men någonstans så är det väl så med Marabouchoklad också. Varje ny sort och fler alternativ lockar mig mer än den traditionella. Man vill testa, bryta mönstret, men man vill inte att den traditionella försvinner. Den är ju ändå grunden till allt.
Och det är väl lite så. Jag vill ha min bokhylla fint i bakgrunden. Sätta in mina guldkorn, och le när den fylls ytterligare en rad. Den andas liksom så mycket vettiga insikter. Men jag vill också ha en kaffe. En dator. Och en hel värld av möjligheter. Ett klick bort, från andra sidan världen. Ett youtube klipp som nyss lades upp, som påverkar så mycket att jag köper den på film.
Jag vill ha det alltihop, i kombination i samma rum.
Om jag får vara så lat. Och modern.

vårens första dag

 April regnade mest och nu i efterhand kan jag väl erkänna att det var inte min bästa månad. Det var mycket väntan i en då oviss framtid och det tog på energin att inte veta.
Men nu vet jag, och det var så skönt att traska iväg idag, sätta sig på ett aldrig tidigare besökt Starbucks och knappa på ett tangentbord. Och lugnt veta att jag nu vet.
The Apprentice slukades igår efter intensiv dansträning och det är ett program som verkligen inspirerar till att hålla på med projekt och företagande. Nånstans inom mig finns det väl en sådan längtan också. Siffror och projektplanering. Det är något lockande i den kombinationen, men som sagt, en sak i taget.
Sommaren är planerad, kalendern blev väldigt inskriven igår och det känns skönt att jag om ungefär en månad packar min väska för att resa hem. Hem. Punkt. Varken mer eller mindre.
Till en altan med kaffestunder med mamma, frukostdiskussioner med pappa om nyheterna i dagens DN, promenader med Wilda, djupa diskussioner med Hannah där jag mest pratar och hon försöker se på tv, hemmakvälls-trippar med Sophie, och redigeringsstudio med Ewa. Och döda spindlar åt Elisabeth medan vi catchar upp efter hennes vistelse på den lilla kontinenten.
Där är ett prov som ska göras, i ett tal och ett skriftligt. Böcker ska läsas och annat kreativt som jag alltid lämnar åt sidan. Skriva ut de fotografier som jag tagit genom åren men som hamnat i en mapp i tre andra mappar och skriva ner de idéer som aldrig blev till text. Nu kommer inte ens hälften av detta göras men jag brukar alltid ha visionsmålet att mycket ska ske, och sker sen bara hälften är det väl bra det.
Sedan vankas den småländska kuststaden igen med C-uppsats och metoder. Den älskade kafeterian med kaffe för 5 kronor (nu 7!) och en examen som om ett år är min.

I alla fall, nu låter det väldigt fint och klyschigt och det är inte så det ska det ska vara. För ett år sen tog jag ett beslut gentemot vissa andras åsikter. Men jag trodde det var rätt och gav mig iväg.
Om en månad åker jag hem. Det har inte varit lätt, och ibland har jag undrat vad jag har hållit på med. Men istället för att dramatiskt börja om på nytt har jag försökt få förklaring till det som jag för två år sen valde att utbilda mig till. Och någonstans så har det klarnat, och jag har börjat inse vad jag vill och kan och bör. Göra.
Jag rekommenderar inte studiieuppehåll, jag rekommenderar inget om man inte vill det. Men för mig var det precis vad jag behövde.
Det är så mycket kreativt jag vill göra, så mycket ämnen och företeelser som jag nu vill läsa allt om. Jag ser program jag aldrig tidigare såg, köper böcker om historiens stora händelser och det kittlar i händerna över hur mycket det finns att utforska. London fick mig faktiskt att hitta tillbaka till det jag tidigare älskade att göra. Och det låter säkert klyschigt, men det är sant.