En anledning
till att jag sökte journalistutbildningen som 19-åring var chansen till ”att förändra”.
Få informera, beröra och granska, något som alltid legat mig nära och gjort att
jag sedan tidig ålder velat fördjupa mig i världens orättvisor i diverse
skolarbeten. Uppdrag granskning, programmet som avslöjar, har inspirerat mig
till att själv vilja ta rättvisan i egna händer. Sedan barnsben har jag också
haft sidor av att vara dramatisk. Kan vara en del av förälskelsen till
berättelser men också gjort att jag sett saker som ”svart eller vitt”.
Idag är
jag 22. Inte stor skillnad från när jag som 19-åring traskade in på min
universitetsutbildning men med erfarenhet har jag kunnat trycka ner mig själv
på jorden. Tack och lov. Att vara dramatisk är ett sätt att få energin att kicka
igång, motivationen att stiga och det är enkelt att ta till dramatiska mål.
Problemet är bara att det inte alltid slutar som man hade önskat. ”Allt eller
inget”, resulterar i inget och man traskar vidare i de fotspår man redan
vandrat på.
Som äldre, och förhoppningsvis visare, har jag börjat se de stora
möjligheterna i den lilla vardagen. Och därmed också det stora i små
förändringar. Ofta springer man på mot ett mål som i realiteten är för högt för
att ens drömma om. Och det är inget fel att drömma, vi måste tro på saker och
ting som inte verkar möjliga för att få vårt anamma att kicka igång. Men det är
den strävan efter den stora stjärnhimlen som gör att man fäller sig själv. Slår
en sådan sanslös knut på sig själv att resultatet blir plattfall på marken
framför. Det är det jag har gjort för många gånger, trots att jag inte är det
minsta praktiskt lagd.
Och sen började jag en ny strategi. En ny motivation att
få pulsen att kicka igång. Inte så mycket ”wow” på den men ändå ett steg framåt
varje gång. Inte alls DNs huvudnyhet men ändå en skillnad. En förändring och
ett steg framåt mot det mål som jag som naivt barn hade för en bättre värld. Vi
måste våga kompromissa våra naiva barnsdrömmar med vår dagliga verklighet, och
på något vis hitta kärnan i varför vi gör det vi gör. Varför vi sätter klockan
på ringning var eviga morgon, när det känns för tidigt för att ens vara
lagligt. Och där hitta tillbaka till anammat vi hade när vi som barn skulle förändra
världen. För när vi hittar nya möjligheter i vår vardag kommer det att gnistra
på frukostbordet, bland kaffebryggare och äggkoppar. Och vi i praktiken får se
vad den lilla förändringens skillnad innebär. När det lilla blir det stora, i
en ny glänsande vardags-atmosfär.
Och till denna länkar jag Lalehs nya. Vårens vackraste.
