fängslad

över en lunch

Varför sover man alltid för lite? Oroar sig alldeles för mycket? Irriterar sig på småsaker, och skjuter undan att ta tag i stora saker. Tittar på serier med dåligt innehåll och glömmer bort att läsa den boken som faktiskt kunde ge nånting. Ett tips, kanske ett motto. Eller bara en annan spännande värld att fly in i. Är min värld spännande? Det är inte det jag menar. Men jag hade hoppats på det. Och när man hoppas och tror och drömmer blir saker och ting verklighet. Över en lunch, sådär som om om man pratade om vädret. Oförutsägbart ska det vara, och så plötsligt blir allt det. Men jag vill inte byta bort det - en enda sekund. För allt rullar framåt, och jag slipper stå och trampa. På en och samma plats om och om igen. Men det krävs att jag bestämmer nu, om allt och lite till. Om de där stora sakerna. Som har blivit så stora att jag inte kan schasa undan det längre. Oförutsägbart ska det vara, och så plötsligt blir allt det.

Punkt och slut.

Typ livrädd, utan att jag skulle erkänna det. Jag har hört mig ständigt säga till andra hur man måste våga misslyckas för att lyckas men sekunden efter så har jag aldrig trott på ett ord av det. Som ett dåligt skämt man vill sudda ut. För kan man lyckas utan ett lyckligt slut eller kan man ha ett lyckligt slut utan att lyckas? Innan hade jag förvirrat inte kunnat välja det ena eller det andra, men nu kunde jag inte bry mig mindre. Nonchalant men sant. Och det känns skönt att kunna sparka i gruset när det faktiskt går åt skogen, våga falla lite hårt och känna att man lever. Sådär, ja klyschigt, på riktigt. Egentligen handlar det om vi vågar acceptera eller inte. För andra men framförallt sådär brutalt ärligt för oss själva. Att livet inte blev som man tänkt sig, men vad gör det egentligen?
Det kan ju vara bra nog ändå. 

s p l i t t r a d

För jag känner mig lite såhär splittrad. Anteckningarna på pappret ser vettiga ut men det är som att det enbart är en hög av papper. Inget mer. Hjärnan orkar inte plugga och det är så enkelt att bara trycka "uppdatera" på fb och sen är man fast där en kvart. Att det är tenta om två dagar stressar mig lite för jag vet verkligen inte hur det här ska gå. ALDRIG förr har jag haft så mycket anteckningar. En engelska-bok som höll på att suga musten ur mig totalt men när jag väl nu läser anteckningarna så har författaren mycket vettigt att säga, faktiskt. Dock har jag inte upptäckt det eftersom jag har varit så irriterad på alla dessa högt-akademiska förklaringarna som inte ens internetlexikonen kan översätta. Nog med detta klagande.

Det är sommar i Skåne och sommaren är planerad. Stockholm på måndag, student på onsdag och sen blir det väl att se vad resten kan ge. Kalmar imorgon, en sista gång innan sommaren och det känns konstigt att allt har gått så fort. Igen. Som det brukar gå. "När inte haspen är på" (som en viss lärare skulle ha sagt). Som jag dragit mig undan denna stad som nu faktiskt är en av de finaste i Sverige (och oj, det trodde inte många att jag skulle skriva.)